Synpunkter

För att få ett ökat brandskydd och för att mota Olle i grind vad gäller inbrott köpte vi, och fick installerat, ett larm. Eftersom huset nästan inte stått tomt en enda minut så har vi inte satt på tjuvlarmet mer än någon enstaka gång så vi är inte så rutinerade på att använda det ännu.

Idag gick larmet igång helt utan förvarning och vårt hem fylldes av oljud. Larmsignaler är självklart inställda på en frekvens och ljudstyrka som ska göra det omöjligt att ignorera dem. Jag tycker att tillverkaren gjort ett toppjobb för jag blev alldeles svettig och nervös inom några sekunder.

Jag ilade fram till larmcentralen och slog rådigt in koden men det hjälpte föga. Det tjöt i högan sky och jag sprang iväg och hämtade min sambo Agneta som döv för världen låg till sängs och förlustade sig med Wallander, på talbok.

”Kom och titta om det lyser någon varningslampa på kontrollpanelen!”

Vädjade jag och hon kom ångande. Allt såg ut som vanligt på kontrollenheten och vi började nu bli smått desperata. Det tjöt något alldeles förfärligt och nu började även katterna stämma in. Man behöver inte kunna förstå katt för att haja vad de sa.

”Stäng av det otäcka ljudet snälla husse och matte, det gör ont i öronen.”

Är vad de grät och jag klappade dem förstående medan Agneta ringde till servicenumret vi fått för just sådana här situationer. Så kom även granfrun pustande för att se efter vad som stod på. Hon är höggravid och behöver all vila och ro hon kan få, men vi är då rakt inte till någon hjälp.

På serviceavdelningen hade Agneta fått tag på en rar tjej som gav oss instruktioner om vad vi kunde göra för att få tyst på olåten. Alla möjliga metoder provades men ingenting tycktes hjälpa. Jag försökte enligt hennes instruktioner få av locket på centralenheten, men det satt som gjutet. Hon bad att få ringa upp då hon talat med serviceteknikern och vi la tillfälligt på.

Det tjöt i öronen, svetten lackade och jag var beredd att erkänna allt bara de talade om vad de ville veta. Även katterna började bli desperata och övervägde nog en flytt till ett lugnare hem. Jag funderade på att ta till hammaren, en metod min kära sambo gärna brukar, men det kändes bittert eftersom larmet var alldeles nyinstallerat.

Telefonen ringde och jag hade åter den mysiga tjejen från larmbolaget i örat.

”Har ni några gamla brandvarnare kvar?”

Redan innan hon ställt klart frågan så visste jag att nu skulle det bli pinsamt. Jag ropade till Agneta att genast plocka fram de brandvarnare vi så nyligen tagit ner. Hon hade lagt dem i en låda utanför ytterdörren och inte tagit ur batterierna. Nu hade den ena av dessa tydligen mycket väl funktionerande apparater gått igång. Med en mimik som en förbannad professor Kalkyl spände Agneta musklerna och med ett intensivt ryck fick hon slutligen ur batteriet från den robusta manicken. Den gick itu med ett högljutt skrammel och en välsignad tystnad lade sig över grannskapet. Att det skulle bli så hade jag förstått redan när servicetjejen sa.

”Enligt våra instrument så har inte                 ert larm startat alls idag.”

Det hade hon förbaskat rätt i och jag tog fram min snällaste röst och kröp verbalt i stoftet för henne. Många tack och även en och annan bock fast hon inte kunde se det i telefonen.

Nu har alla batterier avlägsnats och de gamla brandvarnarna förpassats till soprummet. Där kan de gott ligga och begrunda sina synder. Att ropa varg på detta sätt, rent olidligt!

Nu har kissarna gått ut, jag hoppas att de inte flyttat, våra öron ringer och Agneta och jag har varsin pellejönsstrut på skallen. En helt vanlig familj på en vanlig dag när det gått ett larm om ett larm.