Synpunkter

Studentfester på löpande band är ett sommartecken så gott som något och mina döttrar har en del att stå i nu då polare efter polare tar studenten.

Yngsta solstrålen Mimmi stod idag framför spegeln en lång stund för att uppnå det ultimata utseendet inför hennes vän Linneas studentmottagning. På rea hade hon hittat en snygg klänning och nya skor hade inhandlats i Spanien. Med pust, stånk, vilja och en hel del muskelkraft lyckades hon med viss hjälp kränga på sig sitt nya inköp och log nöjt mot spegeln. När mamma Agneta slet med att få upp dragkedjan på Mimmis klänningsrygg så ropade Mimmi för att inspirera sig själv.

”Krysta, krysta”

Agneta slet och kämpade med att få upp den envisa dragkedjan och morrade sammanbitet.

”Det går inte!”

 O det går, krysta krysta!”

Ylade Mimmi och slutligen så gick det. För mig som inte ser någonting var det rena rama förlossningskliniken. William, som lovat köra henne till mottagningen, och kompisen Max tittade förundrat på.

Mimmi var slutligen nöjd men Max påpekade att det såg tight ut och att det nog fanns en viss sprickrisk. Storasyster Camilla och Agneta hävdade däremot att den satt som gjuten och att hon såg bedårande ut. Mimmi gjorde några ytterligare justeringar, ett par piruetter framför spegeln och kände sig därefter klar att ge sig iväg och ge världen en chans att beskåda hennes skönhet. Med glada vinkningar försvann William, Max och Mimmi ut genom dörren ut i det vackra sommarvädret.

Nu lade sig ett lugn över vårt hem men det var bara tillfälligt. Nu drog storasyster Camilla igång med förberedelserna inför hennes inträde på samma fest som syrran. Finkläder sattes på och en långlig tid lades ner på att välja just de rätta örhängena. Camilla började bli klar och ännu en strålande dotter skulle snart slå världen med häpnad, trots avsaknad av ett bra järnrör.

Då bröts det relativa lugnet av en Mimmi som kom stormande tillbaka. Allt hade gått fel hävdade hon och nu var goda råd dyra. Först hade den nya klänningen spruckit. Lyssna på Max nästa gång, den manliga intuitionen är inte att leka med. Inte nog med att hennes nya plagg visat sig vara lite väl ömtåligt så hade även klacken på en av hennes nya skor spruckit. Nu skulle hon alltså snabbt som attan hitta både nya skor och en ny klänning. Den härligt kroppsnära klänningen fick klippas av kroppen, vilket därmed omöjliggjorde en reklamation. Tur att det var Mimmi och inte Camilla för den sistnämnda hade under samma stress och med samma motgångar garanterat blivit både hysterisk och blöt i ögat.

Relativt fort lyckades Mimmi hitta en ny paradutstyrsel och kunde åter med hjälp av den tålmodige William återvända till festen.

Senare på kvällen skrev jag ett sms till Mimmi och frågade om klänningen höll. Hon svarade att hon var sliten men oerhört snygg.

Flickor och kvinnor som läser detta har nog en stor förståelse för hur det kan vara att göra sitt yttersta för att se så bra ut som möjligt. Kanske borde Mimmi ha köpt en klänning som var ett halvt eller ett nummer större, men den såg, enligt alla vittnen, fullkomligt fantastisk ut tills den sprack.

Till de killar och män som läser detta och flinar överlägset vill jag bara påminna om hur vi står och sliter i byxlinningen i provhytten bara därför att man brukar kunna ta sig i en viss storlek.

”De här byxorna måste vara felmärkta.”

Mumlar man ilsket för sig själv och är i bakhuvudet pinsamt medveten om att det är självbedrägeri man håller på med.  Det kanske finns en anledning till att vissa klädesbutiker har knappgaranti. I mitt stilla sinne undrar jag om det betraktas som dråp om man skjuter någon när byxknappen flyger iväg då trycket från fläskpukan blir för stort för en så liten knapp.