Synpunkter

Om ni inte redan är med i gänget så vill jag varmt rekommendera en sida på Facebook som heter ”rättviseförmedlingen.” De jobbar på att få fram alternativ till det gubbvälde som råder inom i stort sett allt inom arbetes och kulturlivet av idag. Vad som står på agendan är att ge kvinnor, invandrare, handikappade och andra minoritetsgrupper en chans att synas och höras.

På Facebook tycker jag att intressegruppens namn är vältaligt och klockrent, men på en hemsida är det en helt annan femma.

Eftersom å, ä, och ö behandlas så styvmoderligt i nätadresser så blir inte resultatet alltid så lyckat. ”Rättviseförmedlingen” blir då ”rattviseformedlingen”, och i mina perverterade öron låter det som ett hyfsat bra namn på en toppless bar eller en förmedling av barbröstade damer till en sådan.

”Visa rattarna, visa rattarna!”

Är nog inte riktigt en slogan ”rättviseförmedlingen” kan och vill stå för.

Jag kan inte heller förstå hur man kunde bestämma sig för att kalla en klädesbutikskedja för ”Acne.” Är inte själv stamkund där men om det är en yngre kundkrets de vänder sig till är namnet obegripligt. Alla stackars tonåringar med nyllet nyligen förvandlat till ett månlandskap eller gästat av någon osedvanligt felplacerad jättefinne får nog en smärre depression vid åsynen av en ”Acnebutik.”

På tal om deppigt så var det inte några glada gubbar som stod på Globens scen i veckan. Eric Clapton och hans ålderstigna gäng toppmusiker levererade en musikaliskt driven konsert men något underhållningsvärde utöver det rent spelmässiga bjöds vi inte på.

Den grupp om fem personer jag gick med var en blandning av blinda och seende och vi som inte såg blev gratulerade av ”falkarna” till att vi slapp se eländet. Förutom en och annan benviftning från Claptons sida så var scenshowen mest att likna med att titta på en husfasad i ett par timmar. När den legendariske gitarristen skulle lämna scenen efter extranumret så visade han ändå vad över 40 år i branschen ger i rutin och showmanship och han bjöd oss på något alldeles extra. Det fick en av de seende i mitt sällskap att förvånat slå ihop händerna och utbrista.

”oj, nu log han faktiskt.”

Ett leende, ett good evening, fem thank you och namnet på klaviaturspelaren Chris Staiton två gånger var hela föreställningens mellansnack.

Var det musik i världsklass?

Absolut!

Var det stor underhållning?

Nej, det var snarare lika inåtvänt och buttert som en grungekonvention.

Uttrycket ”falkar” i ovanstående stycke är en variant på ”falköga”, som i falkögon & blinningar.” Samma princip som, ”tjuv& polis”, ”cowboys & indianer”, ”röda & vita rosen och min personliga favorit, en lek en vän till mig med bestämdhet hävdar att han lekte i sin barndoms vilda kvarter, ”finnar & vita.”