Synpunkter

Kl. 03.50 rycktes jag brutalt ur min sköna pardans med John Blund av att min mobiltelefon började ljuda högt och uppfodrande. Den låt jag valt att ha som ringsignal kändes helt rätt när jag var pigg och alert men nu var det feta gitarrerna i låtens början förskräckliga och gav mig svår hjärtklappning. Mitt högra pekfinger hittade rutinerat svarsknappen och jag stönade intelligent in i luren.

 

”Ja, hallå!”

 

”Vem är världens centrum?”

 

Vad fan nu, tänkte jag, frågesport vid den här tiden? Nu hör det till saken att jag älskar frågesport och tittar så ofta jag kommer åt på, ”Vem vet mest?”, på tv 2 men så här svåra frågor brukar det inte vara.

 

”Va?”

 

Fick jag listigt ur mig, och köpte mig därmed lite mer betänketid.

 

”Vem är världens centrum?”

 

Nu hörde jag klart och tydligt att den uppringande var min yngsta dotter Mimmi. Det är ingen annan som ringer mig vid denna arla morgonstund, utom möjligen min andra dotter, och tyvärr är det nog ett tecken på att jag börjar bli äldre. Numera visar alla mina vänner och bekanta hänsyn och är allmänt förståndiga, så några samtal vid fyra på morgonen får jag aldrig. Trist faktiskt och ännu ett spänningsmoment ur livets fatabur som försvunnit. Jag hade precis börjat skönja svaret på hennes svåra fråga då hon själv kom med det.

 

”Jag!”

 

Mimmi hade glömt att ta med sig sina nycklar när hon susat iväg hemifrån tidigare på kvällen och nu satt hon på en buss på väg hem. Hon är distriktsmästare i att hitta på avväpnande eller förmildrande saker att säga innan man ens hunnit jobba upp tillräcklig energi för att skälla ut henne. Det fungerade klockrent även den här gången och jag kunde inte låta bli att le bistert trots min stora trötthet och den hemska tiden på dygnet. Det var bara att hasa upp ur sängvärmen och trampa ner till ytterdörren och låsa upp. Min katt blir alltid glad när någon i familjen visar sig vid den här tiden och vimsar då ivrigt omkring för att påvisa sin närvaro och i förhoppning om mat eller smekningar. Kan säga att hårbollen blev blåst på båda.

 

Nu är det inte bara mig som Mimmi lärt sig dupera utan även resten av familjen, vänner, pojkvänner och i stort sett alla som kommer i hennes väg. Storasyster Camilla kom hem härom morgonen efter att ha sovit över hos en vän och skulle bara fixa lite innan hon skulle bege sig till jobbet. I hallen mötte hon sin ömma moder Agneta som informerade henne om att lillasyster Mimmi av någon outgrundlig anledning sov i hennes säng. Camilla som med förlov sagt har ett morgonhumör som ett bergslejon med tandvärk skrynklade ihop ansiktet av vrede och gick med bestämda steg mot sitt rum där rättvisa skulle skipas. Gissa om Agneta blev förvånad när Camilla några minuter senare återvände till köket för att hämta ett glas med vatten åt Mimmi. Mimmi fick ligga kvar, fick ett glas vatten, slapp ovett och Camilla spatserade iväg till jobbet. Vi vet inte riktigt hur det går till men nog borde Mimmi kunna bli en framgångsrik politiker eller sol och vårare?

 

Som med många ungdomar så är det ibland mycket snack och lite action, och särskilt då i fråga om sådant som inte är kul. Jobb är svåra att få tag i och trots regeringens berömda, ”jobblinje”, så ser arbetsmarknaden för ungdom rätt bedrövlig ut. Just därför började Mimmi prata om att bege sig utomlands för att jobba och Agneta och jag som är vana vid hennes ineffektivitet nickade glatt åt hennes orerande. Malta var länge på tapeten och hon var faktiskt där på en rekognoseringsresa tillsammans med Agneta, men av dessa flyttplaner blev det ett intet. Månaderna gick och ett jobb råkade ramla över Mimmi. Två dagar i veckan men ganska välbetalt gav henne en skön mjukstart in i arbetsmarknaden och enda smolket i glädjebägaren var att det bara var tillfälligt. Utlandsplanerna var nu lagda på hyllan trodde jag och när jag frågade henne om dem sa Mimmi att Malta inte längre var aktuellt. Skönt tänkte jag och log så där faderligt förstående som bara vi goda fäder kan. Då kom nästa plan från Mimmis livliga skalle flygande som en bumerang, Australien. Patriarkens leende förvandlades i en handvändning till en förvånad fågelholks oklädsamma look. Sen tänkte jag helt cyniskt att om hon inte förmådde att ta sig till Malta så är sannolikheten att hon tar sig så pass långt bort som till Australien helt obefintlig. I många månader diskuterades det om hur hon skulle bära sig åt för att på bästa sätt ta sig till kängurukontinenten och vad det skulle kosta. Jag var helt lugn för det fanns inte en sportmössa på att hennes planer skulle gå i lås. Nu hade hon även hittat en polare som var inne på samma linje, men trots denna nya variabel vid namn Nicklas så var jag aldrig orolig.

I mitten av januari åkte jag till Finland för en veckas gig och redan dag två fick jag Mimmi i örat.

 

”Nu har vi bokat biljetterna till Australien och åker i mitten av april.”

 

Min mun öppnades och stängdes som om jag vore en förvånad guldfisk.

 

”Vi tänkte att om vi inte bokar på nu så blir det inget av, bra va?

 

Jag medgav att jag tyckte att det var riktigt gjort och gav henne mitt fulla stöd men hjärtat klappade på i ett rasande tempo. Nu när jag vant mig vid tanken så är jag övertygad om att Mimmi och Nicklas kommer att få ett riktigt stort äventyr och att det på många sätt kommer att göra dem gott. Skulle det bli olidligt är det bara att sätta sig på ett plan hem till fostervattnet, mamma, pappa, syrran och alla vännerna igen. Nu är de nödvändiga dokumenten som visum och arbetstillstånd klara och Mimmi gnetar som bäst ihop stålarna. Agneta och jag tänker att om hon blir kvar hela det år hon planerat så får vi nog ta oss dit för ett besök om något halvår. Flygresan är dock något avskräckande och när Mimmi åker kommer det att via Peking ta sina modiga 27 timmar. Flämt, jag som brukar tycka att det är drygt att åka de 4 timmarna det brukar ta att ta sig till Spanien.

Det ska bli intressant att se hur Australien klarar sig mot Mimmis charm. Får jag göra en kvalificerad gissning så tror jag inte att varken Australiensarna eller koalabjörnarna har en sportslig mot denna virvelvind av egensinnig charm. Borde jag kanske Maila myndigheterna i Sidney så att de kan utfärda en varning om den svenska unga damens darrande underläpp och förledande hundvalpsögon?