Synpunkter

Att umgås med mycket små barn är i mångt och mycket som att ha närkontakt med galningar. Dessa pyttar till underbara varelser beter sig helt oförutsägbart och verkar vara i det närmaste helt impulsstyrda.
I Ena stunden kan de imponera stort genom till synes väl genomtänkta åtgärder där de listigt räknat ut hur de ska uppnå det för stunden ack så viktiga målet för sin strävan för att i nästa stund göra helt knäppa grejor.
Vårt inlånade barnbarn Iza imponerade stort på sina morföräldrar genom att vid senaste visiten excellera verbalt med nya friska ord att bygga meningar med, och det var mycket snack för att vara en plutt på 1,5 år. Hon hämtade också den pall mormor så rart inhandlat och kom därmed åt även de prylar i vårt hem som tidigare varit säkra. Att man dessutom nu kan hitta flickebarnet ovanpå bord och byråer ger i sanning extra krydda åt livet och ger en skön genomströmning av adrenalin i hela kroppen. Den lilla luringen försöker även att smita ut med hjälp av den praktiska pallen och ställer sig målmedvetet vid ytterdörren och drar i handtaget och ruckar på låset. Ett rent flyktförsök so genast bestraffas med en kram och ett, - ”nej du lilla vän försök inte!”
När man då en stund senare sitter där och sväller av stolthet över sitt intelligenta barnbarn och är så där omåttligt fjantig som bara en morfar mormor farmor eller farfar kan vara så slås plötsligt hela världsbilden på ända. Den lilla raringen vill rita och jag är visserligen blind men flickebarnet verkar helt sakna talang. Det gör nu ingenting för de flesta människor är måttligt begåvade vad gäller teckning men ungens beteende vid ritbordet är helt förryckt. Den första minuten går bra och vi vuxna invaggas i ett bedrägligt lugn då sötnosen med putande koncentrerad mun kluddar med sin tuschpenna i ett stadigt grepp. Vi vuxna ler och nickar åt varandra i totalt samförstånd. Lögner fullkomligt strömmar ur våra munnar för att uppmuntra den lilla konstnären in spe. – ”Å vad fint det blir!” och – ”Du är jätteduktig på att rita du”, är exempel på ljug vi fyller vårt barnbarns öra med.
Det är ungefär nu som sötnosens totalt irrationella beteende slår till. Plötsligt kastar hon pennan på golvet och har dessutom mage att se förvånad ut. Strax därefter följer ritblock, målarbok och fler pennor samma väg. Som de välvilliga fårskallar vi är så plockar vi första gången upp sakerna och placerar dem än en gång framför konstnärinnan. Mindre än en sekund senare så ligger ritprylarna än en gång på golvet och därmed har också de vuxnas tålamod med den temperamentsfulle konstutövaren nått en absolut bottennivå. Då greppar Iza en penna som fortfarande finns kvar inom räckhåll och börjar resolut att måla på bordet. Reaktionen från mormor låter inte vänta på sig och då ritar flickan istället på ”mommos” arm. Därmed är ritstunden slut och det lilla energiknippet släpps ner på golvet och morfar och mormor väntar andlöst på vad hon nu ska hitta på.
Med en sådan här intensitet kör Iza med full gas genom sina vakna timmar då hon är på besök hos oss och vi försöker efter bästa förmåga att hänga med i galenskaperna. Familjens smartaste medlemmar våra katter håller sig borta från det besökande yrvädret och är helst på en annan våning.
Min sambo Agneta och jag borde vara smarta nog att inse att vi redan har händerna fulla när Iza är på besök men har tydligen en skruv lös eftersom vi om det råkar vara lördag försöker lösa ett kryss i form av en musikalisk lek för hela familjen på P4. Det är fullkomligt dåraktigt och hela familjen kan helt enkelt inte innefatta även pigga och helknasiga knattar under 2.
När vi skulle återbörda guldklimpen till hennes ömma föräldrar såg vi till att ha en hel halvtimme på oss för att få på henne ytterkläderna och ta oss från vår ytterdörr och till bilen 100 meter bort och vi behövde varenda minut. Det måste vara en inbyggd slumpgenerator i tösen och hennes väg mot familjens fordon liknade mest finsk jenka för fylltrattar kombinerad med svår sjögång. När hon väl återbördats till sin mamma och pappa åkte jag hem och bejakade den gamnacke jag en längre stund känt varit i antågande. Att jag sedan på kvällen jobbade med servering och underhållning i mörkret där folk irrade omkring och drack alkohol var rena semestern.
Nog för att orkanen Iza dragit fram i vårt hem och fått oss att ge vårt allt men ibland är man sin egen värsta fiende.
När Iza vaknar mitt i natten är hon för trött för att kunna ta till sina annars så imponerande verbala resurser. Inte ett ord kommer över hennes läppar men desto mer oljud i form a gråt och ulanden. Själv är man inte heller så kaxig och önskar mest att hon kunde stänga av olåten och somna om. Jag säger snälla och oändligt tröstande saker samtidigt som mina tankar är betydligt mer kryddstarka. När man är stor och stark så måste man vara extra snäll för det har Bamse sagt.
Den lilla raringen somnade gudskelov ganska snabbt om efter en flaska med god och stärkande välling och vi kunde återgå till talböcker och välbehövlig sömn.
Efter vad som kändes som några minuter stormar mormor med barnbarn in i rummet och mina trötta öron möttes av ett glatt – ”moffa!” Jag blev som vanligt glad ända in i hjärtat av hennes entusiasm över att se mig och hejade med ett leende tillbaka. Då kom ödesbeskedet från Agneta. – ”Fan jag kan inte få henne att somna om!” Jag undrade självklart vad klockan var och fick till min fasa veta att hon bara var halv fyra. Gissa om mitt leende slocknade i en hast? Den närmaste timmen tillbringade vi med att mata den morgonpigga otäckingen med välling. Jag kliade henne på ryggen och sjöng om sniglar, trollmorsor, klappade händer och om kaniner som borde akta sig för hungriga rävar. Det fanns dock inga gränser för hur klarvaken och redo att möta dagen som detta flickebarn var. Slutligen sa Agneta uppgivet, - ”titta på din klocka du så att inte jag sett fel på tiden.” Jag pressade ett rådigt finger till min mobil och fick genast besked om att klockan var 07.19. Agneta skrattade förläget och mumlade något om att Iza hade hållit i väckarklockan och att den varit upp och ned. Familjen klev upp och det stackars barnet tänkte kanske att det var skönt att mommo och moffa slutade vara så konstiga och ovilliga att ta sig an denna nya ljuva dag. Ligga och dra sig när det finns bord att rita på, dörrar att forcera, mat att äta och slänga på golvet, katter att jaga, nya ord att imponera med, Babblare att begapa, spring att springa, vatten att plaska med, böcker att peka i, fjärrkontroller att knycka, hjärtan att krossa och åldringar att köra musten ur.
Idag är det söndag och även gud lär ha vilat denna dag trots att han alla dagar innan legat i som ett skållat troll. Det är bedrägligt lugnt i vårt bo och i ärlighetens namn så längtar vi redan efter den lille marodören igen.

– ”Helvetes stegjävel” dånade det från ekokammaren intill vårt sovrum och jag förstod genast att det var måndagsmorgon. Vi vet ju alla att stegar är illvilliga ting med stor inneboende ondska som ständigt bör bekämpas med lämpor och slag från bittida till sent och nu drog min härliga sambo sitt strå till just den stacken. Iklädd sina fulaste och minst ömtåliga kläder och en käck badmössa i praktisk plast var Agneta nu i färd med att för tredje gången måla taket i den utflyttade dottern Mimmis övergivna rum.
Sedan sagda dotter flugit sin kos hade detta rum som är inrett i stilen ”young weird teenager” sakta men säkert förvandlats till ett förråd. Ett extra förråd sitter inte i vägen men ett som mest liknar en billig bordell i den ruffigaste delen av staden är ingen höjdare. Iden med röda väggar och ett nytt trägolv som ”bara” behövde klickas ihop lät som en strålande smidig och bra lösning när Mimmi föreslog den men resultatet uppnådde inte riktigt visionens gyllene skimmer. Det skulle dessutom bli billigare eftersom det kunde göras utan hjälp av hantverkare, men resultatet blev en ryslig håla värdig en kufisk varelse av modell tonåring som ingen mogen människa med smak och synen i behåll kunde stå ut med. En rad buttra amatörer gick loss på väggarna med penslar och färg och den bristande entusiasm som bara unga människor är mäktiga till när det gäller något som liknar arbete. De röda färgstänken bidrog till att ge rummet en air av slaktbänk jugend.
Golvet som bara skulle klickas på plats visade sig vara både dyrt och rejält besvärligt att montera ihop. Att Agneta dessutom råkade ha sönder en av baklyktorna på bilen vid hemtransporten från affären gjorde att det i slutänden blev ett kostsamt projekt. I efterhand kan det sakligt konstateras att en hantverkare hade blivit både billigare och varit välgörande för slutresultatet.
Nu skulle alltså rummet saneras och det var denna måndagsmorgon dags för rond tre med vit takfärg. När jag klev upp och försökte smyga förbi dörröppningen utan att bli inblandad i Agnetas brottningsmatch med den bångstyriga stegen och den skvalpande färgen var jag för någon sekund frestad att komma med ett litet skämt. Som tur är så bejakade jag inte impulsen utan tänkte bara flinande att hon kanske borde ha använt sig av flamsäker färg för då hade det inte varit flammigt även efter två strykningar. Jag inser att ett sådant uttalande från mig möjligen hade gått hem i Göteborg eller hos brandkåren men på hemmaplan bara hade förärat mig en plåtstege i skallen.
Efter att ha målat en tredje gång kom Agneta mumlande ner från övervåningen. – ”Jag får nog gå över till Uffe och be på mina bara knän att han kommer och målar.” Att just nu be den förnämlige yrkesmannen tvärsöver gården om assistans tyckte jag var en sällsynt god ide’ eftersom han häromdagen berättade att han hade problem med sin dator och just nu inte kunde fakturera.
Att stackars Agneta börjar bli desperat råder det i alla fall inget tvivel om eftersom hon gick ut på Facebook och menade på att hennes blinde gubbe lika gärna kunde ta sig an uppgiften. Det kan han nu inte eftersom han inte har tid. Han måste nämligen sitta vid sin dator och skriva hånfulla blogginlägg om sin strävsamma sambos vedermödor.

Ibland är tillvaron konstig och förvirrande och man kan med rätta undra om någon smugglat ner LSD i morgonkaffet. Att det påstås att dieter med fett ska göra en smal är illa nog men nu lär det enligt amerikanska forskare även vara nyttigare med popcorn än med frukt. Särskilt hälsobringande lär de där irriterande skalen som brukar fastna mellan tänderna vara för i dem lär det krylla av antioxidanter. Redan det att något som heter något som börjar med anti kan vara positivt är förbryllande för mig.
Tidigare i år fick vi hemma i tv-sofforna avnjuta en trind kriminologiprofessor som vecka efter vecka drog ner brallorna på poliskåren. Enligt honom är vår poliskår både klantig och lat och deras arbetsmetoder ibland under all kritik. Varför är då alla så förbannade när Malmöpolisen verkligen lagt manken till och visat framfötterna? De har inte bara försökt lösa brott utan även gjort ett fett släktträd innehållande tusentals namn. De har varit oerhört noggranna och inte minsta lilla släkting har de missat i sin nit. Ska vi nu fortsätta att bråka på polisens sätt att agera så får vi nog bestämma oss för hur vi vill ha det, vill vi ha bylingar som är mer laid back eller ska flitens lampa lysa dygnet om på våra polisstationer?
Nu är det inte bara folk som utsatts för polisens vurm för släktträd som känner sig trakasserade utan även de små lammen i ”Hell’s Angels.” Dessa oskyldiga motorcykelkillar stoppas ständigt av polisen, får sina klubblokaler genomsökta och sin privatekonomi genomlyst av de inom poliskåren som inte är avsatta till att släktforska. Aldrig får det stackars motorcykelgänget vara ifred. Enligt deras advokat som deltog i ett debattprogram i tv så är det jobbigt och djupt orättvist att behandla dem som grupp på detta vis. Att bara 30 % av medlemmarna var straffade bevisade enligt lagvrängaren att de var fina killar. Jag blev djupt tagen av denna orättvisa där jag satt framför dumburken och fick kvällskaffet i vrångstrupen. Hur kunde jag fått för mig att ”Hell’s Angels” sysslar med vapenbrott, knarkaffärer, utpressning, beskyddarverksamhet och misshandel bara därför att de alltid gjort det och det är ett faktum sedan länge? Jag kände mig dum och lovade mig själv att tala vänligt till dem när jag nästa gång står öga mot öga med en av ”änglarna.” Min mamma vurmar för änglar och jag ska säga till henne att även inkludera dessa läderklädda skägglunsar i sina böner.
Advokaten hävdade även att andra motorcykelburna kom i kläm när polisen var så hård i sin behandling av de påstått kriminella klubbarna. Personligen så tror jag inte att det är något problem. De stygga pojkarna är märkta med hårdrocksliknande målningar och text på ryggen. Benknotor, dödskallar, eldsflammor och annat hiskeligt smått och gott visar med önskvärd tydlighet vilka som tillhör buset och inte. Min granne Lasse har en fet och grann hoj men inte ens den mest talanglösa snut skulle ta honom för en gängmedlem. För att inte mitt inlägg ska tas för ensidig reklam för ”Hell’s Angels” så vill jag påpeka att det finns andra kriminella gäng med mycket stygga pojkar och flickor men att de givetvis är helt oskyldiga ända tills att de har utplacerats på rätt plats i ett lämpligt släktträd.
Några som tyvärr inte verkar vara lika oskyldiga är de helyllekillar och tjejer som var tvungna att avgöra den oavgjorda matchen i fotboll under gårdagskvällen. 2-2 betydde tydligen att sparkande på trasan istället byttes mot kickande, boxande och allmänt råkurr mellan fansen och skadegörelse istället. Hur den matchen slutade vet inte jag men någon mer välunderrättad kanske kan informera mig om vem som vann?
Känner mig förvirrad och det blir nog en kopp fika till innan jag tar mig an dagens göromål och jag törs helt enkelt inte lyssna på någon nyhetssändning.

En av mina kära döttrar köpte häromdagen ett dataspel för pengar hon förtjänat genom att en hel eftermiddag ha slavat vid datorn åt sin grymme fader. Det var ett nytt ”Sims” och hon har varit ett stort fan av deras spel i åratal.
När jag idag per telefon frågade henne om det nya spelet så visade det sig att hon inte var helt imponerad. Tanken var att det skulle vara en variant av ”Game Of Thrones” eller liknande fantasy men illusionen fungerade inte på henne. Det sprack på en detalj som för min dotter totalt förstörde känslan i fantasivärlden hon besökte i sin dator. Att det förekommer massor av underliga artefakter i berättelser av fantasykaraktär är inget problem när det gäller trovärdigheten och pinnar man kan vifta med och få magi att uppstå är helt i sin ordning även utan att man hotar med storsmockan eller trollspö. Det är också fullt trovärdigt med magiska svärd, ädelstenar med ofantlig kraft och att fiender man besegrat och huggit ihjäl återuppstår som zombier. Det som knäckte just det här spelet var att det fanns en diskmaskin i något som skulle föreställa en slags medeltidsvärld. Hallå en diskmaskin hur otroligt får man göra ett spel egentligen?
Personligen har jag alltid haft samma känsla inför saxofonister när det ska vara rock’n’roll. Bort med tutan och fram med guran! Måste dock medge att jag har svårt att hålla fast vid min tes när ”the big man” blåser på med Bruce Springsteen eller när Edgar Winter löder som bäst.

Våra skönhetsideal är som allom bekant i ständig förändring. Genom åren så har synen på hur den ”perfekta” kvinnan ska se ut ändrats otaliga gånger och nu tycks det ha skett igen.
Om vi helt politiskt inkorrekt tillåter oss att sexistiskt skärskåda hur den moderna kvinnan ska ta sig ut, vare sig hon har ett spännande intellekt eller inte, så tyder jag dagens tecken som följer.

1 Hon bör vara ogift.

2 Hon får gärna vara utan kläder så ofta som möjligt.

3 Hon ska helst helt sakna behåring utom på sitt huvud.

4 Hon ska ha långa smala välsvarvade ben och läckra röda skor.

5 Viktigast av allt är att hon bör ha enormt kyssvänliga och utputande läppar.

För mig är det helt solklart vilken den ultimata drömkvinnan är anno 2013, det är ”Kajsa Anka!”
Är det så att man kan bevisa att vuxna män visar ett otillbörligt intresse för serietidningen, ”Kalle Anka”, anser jag att min tes är bevisad.
Faktum är att om den anrika gamla serieblaskan plötsligt får porrtidningsstatus så är det inte helt av ondo. Magasinet kan med fördel läsas av de som blir heta av åtrå vid åsynen av putande läppar och nakna rumpor av båda kön, och de som blir lite andfådda av fåglar kan även de gå loss. De som däremot kämpar för införandet av begreppet, ”hen”, blir nog besvikna när de inser att det bara är fråga om en tidningsanka.

Det blev ett par sakfel när jag häromdagen skrev om elbristen i Upplands Väsby och att den möjligen orsakades av, och uppstått efter den stora rockfestivalen.
Jag uppgav att det var belysning i bajamajorna men det var det inte.
Visst upplevde även jag att det var helt mörkt på inrättningen, men jag trodde att det berodde på att jag är blind och dessutom hade ett par coola mörka solbrillor på mig.
Jag skrev också felaktigt att öl kranarna bidragit till att dra mängder med ström, men det fanns inga sådana.
All alkohol såldes i plastflaskor och med tanke på hur även i vanliga fall fredliga bärplockare bär sig åt nuförtiden så var plastflaskor ett genidrag.
Hur ilsken och våldsbenägen en överförfriskad rockare än blir så är det svårt att skada någon annan med en liten flaska i plast.

Man kan alltså säga att ovanstående rader är en dementi, och det är bara en enda liten bokstav ifrån dement.
På tal om det så hittade jag ett svenskt ord jag aldrig hört förut igår på dagis.
Vi var där och hämtade lilla barnbarnet Iza och hennes ömma moder visade oss stolt hennes plats där det hängde en ryggsäck som såg ut som en uggla, alltså en ”rygguggla.”

Angående fåglar så kan man idag med ett leende minnas den nyhet jag hörde på radion i slutet på den oändliga vintern vi nyss genomled.
Det sades att det var extremt ont om flyttfåglar i landet och att det berodde på att hemvändande flygfän upptäckt hur vintern fortfarande regerade på vår breddgrad och helt sonika vänt åter till värmen för att göra ett försök senare.
Jag som tidigare ansett fåglar som varande riktigt korkade varelser fick kraftigt revidera min åsikt.
Nu får jag istället lyssna på hur min sambo orerar om att det regnar för lite. Hon går alltså stick i stäv med större delen av befolkningen och jag misstänker att hon i smyg utför små, men intensiva, regndanser var gång hon står på vår balkong och tar sig ett bloss.

”Varför detta kufiska beteende?”

Jo hon vill att det ska bli massor av svamp i våra skogar.
Nu har det faktiskt kommit en hel del nederbörd, där hade vi ännu en fågelanknytning, och när svamparna väl kommit ur jorden behöver hon inte kolla själv för det har hennes syster örnkoll, oj mer fåglar, på.

Att vi människor ibland har svårt för att hålla sams är väl inget nytt men gårdagens bilder från striderna i Gävle var både förvånande och förfärande.
Två vilda gäng med bärplockare drabbade samman och med hjälp av tillhyggen som påkar och bilar gav de varandra på moppo.
Vi är tråkigt nog vana med rapporter om idiotiska fotbollshuliganer, religiösa extremister, små barn i sandlådor, arga bilister, kriminella våldsverkare, politiska agitatorer och anat löst folk men aldrig förut bärplockare.

”Hur bär ni er åt?”

Var den fråga som först äntrade min hjärna men sedan kom det andra funderingar.

”Kommer detta skogsvåld att trappas upp?”

”Kommer snart våra skogar vara fyllda med oerhört aggressiva svampplockare?”

Det är faktiskt bara några få år sedan som det rapporterades om att allas vår Bert i Skara hamnade i häftigt gräl med någon som vågade sig närma sig hans ”privata” svampställen. Nästa gång kanske det slutar med grovt våld istället för grovt språk.

”Kommer svampfantasterna att träna upp sina djur att attackera andra de stöter på när de är på jakt?”

Ruskig tanke med folkilskna tryffelsvin, morrande kantarellhundar, fräsande kremelkatter och att ett rejält baseballträ anses som ett naturligt komplement till korg och en numera betydligt större svampkniv.

Nej, det får bära eller brista men vad som krävs nu är en rejäl skärpning och ett slag för freden.

”Ni bär er faktiskt åt som ett gäng riktiga blåbär, har ni helt glömt bort vad ni lärde er i Mulleskolan?”

Upplands Väsby norr om Stockholm drabbades under gårdagen av ett strömavbrott i stora delar av kommunen.
Eländet(fantastiskt väl valt ord eller hur) fortsatte även idag och jag har helt på egen hand listat ut vad som ligger bakom att just denna kommun verkar ha slut på el.
Det är nämligen så att det i helgen var premiär för den första ”Väsby rock Festival” och den musikaliska inriktningen gjorde att massor av ström gick åt att driva enorma högtalaranläggningar och otaliga öl kranar.
Lägg till detta även ett par rejäla ljusriggar och glödlampor i de otaliga bajamajorna så förstår ni säkert att el idag är en bristvara i Upplands Väsby.
Nu ska ni inte tro att elbolagen står helt handfallna inför det uppkomna läget.
En generator på 60 ton har skickats från Norrköping så snart kommer Väsbyborna än en gång att vara upplysta.
Varför kommer generatorn just från Norrköping undrar nu vänner av ordning?
Jo där har den stått och producerat el sedan den stora rockfestivalen som gick av stapeln där i slutet av juni.
Tunga grupper som Green Day, Ghost och Rammstein gjorde då att Östergötlands backiga pärla låg farligt nära att få slut på ström.
Nu är läget under kontroll och Väsby i Uppland kan åtnjuta generatorkolossens stabiliserande inverkan.

Om ”Väsby Rock Festival” kan sägas att den var otroligt välordnad och artistuppbådet av mycket hög klass.
Priset var överkomligt och hela arrangemanget gav ett mycket proffsigt intryck.
Vore det inte för otroligt irriterande sound checkar från den intilliggande scenen mitt under pågående framträdande så skulle betyget vara 5 av 5 möjliga, nu blir betyget 4,9 och det är inte kattskit det.
Det är många som hoppas på en festival även nästa år och då kommer kommuninnevånarna att vara väl förberedda på den efterföljande elbristen. Gasolkök, ficklampor, generatorer och mängder med nödproviant kommer att finnas till hands i vart hus och lägenhet och alla kommer att ta det hela med välkänt Upplands Väsbiskt lugn.
Kanske blir det även så att alla rockälskare i byn drar ut tummen från den mörka platsen och beger sig till festivalområdet istället för att agera soffpotatis.

Den här julhelgen började minst sagt skakigt och jag åkte på en renande och rejält uttömmande magsjuka. Vill inte gå in på några smutsiga detaljer men jag uppnådde en härligt låg och fin matchvikt inför julens garanterade överkonsumtion av allehanda välsmakande och onyttiga födoämnen.
Mina barn anklagar mig för att vara fixerad vid min vikt, men jag svär att jag inte drog på mig kräksjukan med flit.
Jag är som allom bekant man så det var otroligt synd om mig när jag var ofärdig. Sympatiyttringar, dock bara verbala och via telefon, haglade över mitt stackars jag, och jag måste medge att jag njöt en smula av de värmande omsorgerna från omgivningen.
Säg den lycka som varar beständigt och natten innan dan före dopparedagen insjuknade plötsligen sambo Agneta. Ett fasligt rännande på grund av rännande var hennes arma lott och jag var plötsligen familjens friskaste, trots darriga ben och utebliven aptit.
Agneta var utslagen, men det skulle bli värre!
Telefonen ringde och yngsta dottern Mimmi fyllde mitt öra med nyheten att hon spytt som en räv hela natten. Jag som tappade luren då jag skulle svara var nästan ledsen att jag hittade den igen.
Nu var julfirandet i sanning hotat och ingen tyckte längre synd om mig.

”Härmapor!”

Tänkte jag bittert när jag till min egen förvåning, mol allena, lyckades äta ett par skinkmackor.
Innan Agneta gick in i koma för resten av den dagen ringde hon runt till berörda parter och informerade om vår belägenhet.
Vår äldsta dotter Camilla tog beskedet som en man och grät en skvätt.

”Nu blir det ingen jul!”

Ulade den unga damen förtvivlat, men när jag talade med henne ett par timmar senare hade hon blivit ganska saggig i kistan hon med och var inte längre orolig över att få magsjuka eftersom hon uppenbarligen redan hade en släng av sleven.
Värdparet, Agnetas systerdotter och hennes man, där vi hade tänkt tillbringa julafton informerades och vår medverkan inställdes. Det var tydligen sant som det heter i den gamla bluesdängan, ”…nobady loves you when you’re down and out…”, men så visade sig detta vara helt fel.

”Kan ni bara ta er på benen och orkar komma så tar vi chansen.”

Familjesammanhållningen stod som spön i backen och vi koncentrerade oss på att tillfriskna för att kunna medverka vid nästa dags begivenheter. Under tiden han även Mimmis pojkvän Jocke insjukna och han var även bakfull som en bäver så honom var det synd om. Det tyckte i alla fall han. Mimmi som var totalt urlakad efter nattens prövningar fick ingen hjälp av honom under den till synes oändliga dagen med deras kanonpigga dotter på 9 månader. Tror inte Jocke fick många ord av tröst från sin käresta den dagen, och Mimmi var nog inte heller världens mest förstående, kreativa och pedagogiska mamma.
Otroligt nog lyckades alla ta sig samman och anlände till julaftonsfirandet lagom till den numera nedklippta versionen av Kalle och hans vänner på burken.
Negerdockan, blondindockan och andra olämpligheter vi utsatts för i en ryslig massa år var bortklippta men nog tyckte jag att det fanns mer att göra och är tämligen säker på att nästa års version blir betydligt kortare än årets upplaga. Fimpa bort den där pedofilbjörnen som förleder den halvnakna pojkstackaren. Den sluga djungelbjörnen utövar även våld och inslagen med s & m är ruskigt realistiska. Det uppmuntras även till lathet och ätande av en hel del otäckheter bland annat insekter och är ett solklart fall för socialstyrelsen.
Invandrarna som är glada och sjunger i ”Lady och Lufsen” är söta, men att låta hundar äta hur som helst på restaurang är väl magstarkt, men kanske ett föredöme med tanke på den hårda kamp som ledarhundsförare fört under de senaste åren. Dessa vältränade arbetsdjur är ovälkomna på var och varannan restaurant och det är nog bara den tama diskrimineringslagstiftningen som gjort att detta fått fortgå ostraffat så här länge. Vad jag förstå så har hälsovårdsmyndigheterna för länge sedan gett dispens, men vad hjälper det? Vid närmare eftertanke så får nog hundrullen vara kvar oklippt. Tony klarar inte språket särskilt bra men kan man snacka med hundar saknas det då sannerligen inte talang. Stå på dig Tony så kan du med tiden bli tv-stjärna.
Att sno pengar från andra är olagligt oavsett den moraliska aspekten och jag är orolig för våra barns rättskänsla om ”Robin Hood” får fortsätta med sina rövarstråt varje julafton. Att den rackaren efter sina stölder gör alla vänner, bekanta och fattiga till hälare tycker inte jag förbättrar det hela nämnvärt. Den ohederlige munken kommer att ställa till det i våra ungas sinnen så att de med stor misstänksamhet kommer att betrakta sina ömma föräldrar då de prisar gud för skatteåterbäringen nästa gång.
Det verkar faktiskt krylla av olämpligheter i Disneys tecknade spektakel.
Är det lämpligt med en film om tjurfäktning?
Är det rätt att visa dvärgar med så vissen klädsmak och som har mössorna på sig inomhus?
Är det passande att dessa dvärgar efter sitt slit gör av med sina surt förvärvade pengar på vilda fester och lättfotade dansöser?
Borde det inte saneras hemma hos ”Askungen” eftersom det formligen kryllar av råttor, och borde inte tjejen ha lite högre ambitioner än att bli kaffeflicka åt kungen?
Vad anser egentligen trafiksäkerhetsverket om det sätt som Långben och hans vänner framför sitt fordon? Vägarna är uppenbarligen både slingriga, smala och definitivt farliga ändå, utan att det även ska slarvas med förare och körteknik.
Kort sagt, vill man klyva hår och vara en petimäter så finns det alltid något att hänga upp sig på.
Kanske är det jag som är obegåvad och inte förstår den stora planen. Om vi bara tar bort de olämpliga mörka inslagen i tecknad film, förbjuder pepparkaksgubbar i Luciatågen, gömmer undan Tintin, kommer ihåg att det inte längre heter negerbollar och fortare än kvickt döper om en av Agatha Christies mest berömda deckare så försvinner nog rasismen från vårt fina fosterland. Att ett av vårt lands största partier råkar vara ett uttalat främlingsfientligt sådant löser sig nog också av bara farten ska ni se.

Man frestas här att säga att julen började dåligt, men det är inte sant, den började fullkomligt lysande!
Det hade förutspåtts att jorden skulle gå under december 21, men det gjorde den inte! Alltså är allt som hänt efter detta fasansfulla datum ett stort fett plus.
Jag som är blind var rädd att det hade hänt något drastiskt som jag missat gick genast ut på Facebook och frågade, men allt var okej.
Min teori är att vi som moderna människor än en gång förväntade oss en Quick fix. Det skulle bara säga pang och så skulle det vara över. Så kommer det uppenbarligen inte att bli. Vi kommer nog i gammal fin tradition att sakta men säkert kväva den här bollen vi bor på. Med envishet och dumhet fixar vi tvivels utan en rejäl pyspunka så att planeten blir platt som en pannkaka och vi ett minne blott, om det nu bara hade funnits någon kvar som kunde minnas oss.

Hur var då julfirandet?
Vi åt så mycket vi kunde, för första gången på en julafton ganska måttligt faktiskt.
Sällskapet var fantastiskt trevligt och några var även pigga.
Julens klo var de två små flickorna under 2 som förgyllde tillställningen mer än vad en hel vagnslast med berusningsmedel skulle klarat av.
De gulliga små töserna fick så otroligt många julklappar att det gränsade till det löjliga. Nyblivna morföräldrar, mostrar och vänner kan helt enkelt inte bärga sig och berget av klappar hade nästan bara 2 destinationer. De fick så många presenter att om högen hade tippat över de små liven hade det kunnat sluta illa.
Jularna lär bli allt roligare vartefter töserna växer och jag finner att jag faktiskt ser fram emot julen igen.
Det enda som oroar mig just nu är att det tycks mig som om jag är omringad av socker och kolhydrater. Sill är bra men potatis dåligt, risgrynsgröt dåligt och värre av socker på, skinka okej men tunnbrödet jag älskar bottendåligt och alla godisar och karameller ska vi bara inte tala om. Ungarna har rätt, jag är fixerad. Kan inte någon vänlig själ komma hit och klappa till mig så att jag får förståndet åter. Även jag vill bete mig normalt och utan allvarlig konsekvensanalys ge mig hän i ett ohämmat glufsande så det formligen sjunger i gommen.

”Hjääääääälp!”

Slutligen måste jag få utlopp för min reaktionära ådra mitt i denna flodvåg av nytänkande. Allt behöver inte förändras och alla ingrepp leder inte ofelbart till förbättringar.

”Ge fan i att rappa i Luciatågen, det låter förfärligt och är inte ett dugg stämningsfullt!”

Någon klurig typ uppmärksammade att det är pappornas helg vi har framför oss.
Det påstods att det idag är fars afton, imorgon fars dag och på måndag annandag far.
Vis av tidigare års begivenheter vill jag här göra en liten, men viktig rättelse.
Idag är mycket riktigt fars afton och denna dag kan med fördel användas till att i panik ge sig av hals över huvud mot närmsta shoppingcenter för inhandlande av lämplig present åt din kära far. Helst inget från dressman tack, men jag har ännu inte hunnit införskaffa de nya plattorna med Focus, Robbie Williams eller Taylor Swift, hint hint!
På söndagen så har vi då fars dag då ett besök hos gubben är, om det är praktiskt genomförbart, helt obligatoriskt. Det är visserligen lugnt rent teoretiskt eftersom det i Sverige inte går att göra sina bröstarvingar arvslösa, men gissa om moderna män i sina bästa år kan sprätta iväg stålar om nöden så kräver!
Då är vi framme vid den dag som enligt mina efterforskningar avviker från gängse uppfattning. På denna dag lär inget firande äga rum, men det kommer troligen ett telefonsamtal från barnen där de ber om ursäkt att de glömde bort dig under gårdagen. De har heller inte tid att komma förbi denna dag men ber att få hälsa på, som de ödmjukt yttryck saken, ”en annan dag far.”
Vi talar självklart vänt och snällt till vår älskade avkomma, men köper samma dag en ny svindyr mobil, en ny enormt stor tv med bamsigt ljudsystem, bokar på en jordenruntresa, köper en ny bil, investerar i ett par läckert dyra solglasögon, bokar upp en hantverkare för renovering av alla badrum och köket och köper hem oxfilé och hummer till middag även om det bara är en vanlig blåmåndag.

Nu har man ju som åldrande farsa ibland inte bara barn utan även barnbarn.
Igår berömde jag min dotter Mimmi för hennes val av overall åt lilla barnbarnet Iza. Jag log när jag fick veta att den var regnbågsfärgad och kände att huvan var utrustad med ett par söta öron. Gullungen kunde alltså med lätthet bege sig raka vägen in till närmsta pridefestival i sitt plagg med många färger. Han, hon eller hen spelar ingen roll tänkte jag och gav Mimmi en komplimang för hennes fritänkande och moderna syn på människan. Min dotter log stolt och sträckte lite extra på sig över lovorden.
Några timmar senare befann vi oss hemma hos oss där det nu bara är sambo Agneta och jag som huserar, men dagen till ära och eftersom det vankades både god middag och smaskig tårta så var båda döttrarna på besök med vidhängande barnbarn.
Mimmi hade glömt Izas blöjor hemma och Agneta hade köpt en ny laddning som vi kunde ha stående hos oss då gullungen ofta hälsar på.
En förfärlig stank hade börjat göra sig gällande från Izas nedre regioner och det var nu dags att göra bruk av de nya blöjorna. Mimmi drog av den gamla, gjorde rent och moster Camilla rev upp det nya paketet och skickade över en torr och fin blöja.

”Men vad fan, det är byggare Bob på de här!”

Utbrast Mimmi förfärat. Hon gick på och orerade om att det faktiskt inte var okej med den figuren på hennes lilla dotters blöjor.
Mystiskt att det i ena stunden var på sin plats med en regnbågsoverall men att det i nästa stund inte fungerar med byggare Bob på blöjorna. Tydligen är inte den unga generationen så fördomsfri som de vill ge sken av. Sexuellt avvikande är inga problem, men hantverkare verkar ligga pyrt till.

Tidigare under dagen då Agneta och Mimmi var inne och handlade middagsmat och blöjor så satt jag på fiket utanför och väntade. En mamma var där med sina två barn och hon visade sig vara ett under av tålamod.
Den minsta var så liten att den inte kunde prata än, men barn två var i fyra eller femårsåldern och kunde snacka desto mer.

”Jag vill ha sugrör och jätteballonger!”

Hävdade barnet och hänvisade till en rad påsar som fanns i anslutning till fiket.

”Nej, vi kan inte köpa allt och dessutom så har du sugrör hemma.”

Mamman var helt lugn och lät beundransvärt pedagogisk.
Hade det slutat där så hade jag inte sagt något om saken, men det köpsugna barnet tänkte inte ge sig. Därför fortsatte diskussionen och argument och motargument kom och gick i en till synes oändlig ordslinga. Mamman behöll dock sitt lugn och försökte istället hela tiden komma med nya anledningar till varför inget köp skulle ske.

”Du kan önska dig jätteballonger i julklapp.”

Det tyckte barnet i princip lät bra, men problemet var att det var nu köpsuget härjade i knattens huvud.

”Mormor kan väl köpa?”

”Ja, det kan hon säkert men hon är inte här just nu.”

Mamman försökte nu entusiasmera med visioner om roliga lekar hemma och började röra sig mot utgången. Barnet stod dock som fastnaglad bredvid de åtråvärda varorna och kämpade desperat vidare.
Mamman stod nu en bit bort och bad fortfarande lugnt och fint knatten att komma med, men då ilsknade denne till och höjde upprört rösten.

”Kom tillbaka, kom tillbaka genast!”

”Vi måste faktiskt gå så kom nu.”

Mamman var en trygg klippa och min beundran var total.

”Kom tillbaka nu annars får du sparken!”

Vid dessa ord flög mina mungipor rätt upp för den här ungen kunde verkligen argumentera. Hur skulle nu mamman kontra, kanske med en lockout?
Hon fortsatte att sakta men säkert gå i riktning mot utgången. Barnets reaktion lät inte länge vänta på sig.

”Okej, du får sparken!”

Ord och inga visor alltså och det verkade som om ännu en ung begåvad mor fann sig vara till marknadens förfogande, men icke så! När inte ens en uppsägning av morsan bet så gav knatten upp och följde suckande efter sin ömma moder.
Jag ville applådera och överösa fina mamman med blommor och utmärkelser, men satt bara kvar i stum beundran. Jag minns hur svårt det var när ungarna satte sig på tvären och när de käftade emot med en till synes outtömlig energi. Då är det svårt att hålla argumenten vassa och humöret i styr. Att detta verbala fäktande bara var en uppvärmning och en ren västanfläkt mot de duster som skulle komma då de små nått tonåren var jag då lyckligt omedveten om.
Någonting säger mig dock att den här mamman kommer att klara även den tunga perioden med glans, respect!

På tal om mammor så är det fars dag imorgon, GLÖM INTE DET!!!

Bäste herr biskop.

Det kan vara så att en ny tid av religiositet väntar på oss runt hörnet?
Om Mitt Romney vinner presidentvalet i USA så kan det inom kort bli andra bullar av för både oss i lilla Sverige och folket ”over there.”
Om nu bara ni inom de religiösa krafterna i vårt avlånga och minst sagt sekulariserade land visar framfötterna och gör er produkt intressant och användarvänlig så kan mirakel ske vad gäller tillströmningen till de samfund och kyrkor som idag gapar tomma.
Jag som ännu inte sett ljuset, ser faktiskt inget alls, är ändå fullt beredd att för ett lämpligt arvode I’d be happy to collect, ge riktlinjer och konsultation i ärendet. Affären görs upp, jag levererar en marknadsplan och garanterar därefter at ni aldrig behöver stöta på mig som en av månglarna i templet då jag även i fortsättning tänker hålla mig borta. Jag tar så att säga mina 30 silverpenningar och drar.
Mitt grundförslag är att en ny tv-kanal startas med en tydlig och klar religiös inriktning. Vad som däremot inte får ske är att den bara matas full med program som söker nå människorna med gamla metoder eftersom det nu krävs ett nytänkande om fullt genomslag ska uppnås.
Mitt förslag är att vi producerar specialshower som till viss del påminner om det vanliga tv-utbudet men som istället har ett väl genomtänkt och högre stående budskap.
Nedan ett antal förslag som jag tror kan fånga upp den idag vilsna befolkningen som törstar efter en mening med sina liv som vore de fullständigt uttorkade kameler med förkrympta pucklar i en öken av ytlighet och egoistiskt tänkande och beteende.

Programförslag 1

”Bosse bibeldoktor.

I detta underhållande och livsbejakande lilla program får vi stifta bekantskap med den jovialiske, händige och minst sagt klurige Bosse.
Småpratande och skämtande visar den mysige Bosse hur man kan återställa sina gamla familjebiblar till sin forna glans. Här behövs inga dyra restorationer, bara tejp, ståltråd, papperslim och andra billiga, och i hemmet ofta redan förekommande, attiraljer.
Tittarna får skriva in eller ringa och Bosse besvarar kniviga frågor om antingen ren teologi eller om befaringssätt att laga heliga böcker.
Som en fotnot kan sägas att i den muslimska varianten av programmet så heter det att Bosse kan Mekka Medina heliga skrifter.

Programförslag 2

”Präster med gester.”

Här ska en rad präster från hela landet gestalta bibelcitat utan att använda sig av ord.
Detta program kan få enorm genomslagskraft genom det stora underhållningsvärdet och genom att citaten väljs med stor omsorg av programledningen.

Programförslag 3

”Ensam mamma söker”

I denna dokusåpa uppsöker en rad nitiska präster kvinnor som är ensamstående med barn.
Kvinnorna som ofta, helt utan moral, skaffat sig barn utan att vara gifta och får därför välbehövlig vägledning av representanter ur prästerskapet.
Målet är att få dessa fallna kvinnor att förstå att de borde tänka om, sluta att jaga karlar och att istället ägna sig åt rena tankar och ideellt arbete åt kyrkan.
Prästerna tävlar emot varandra och får poäng beroende på hur långt de får mammorna att ändra livssyn och sin livsstil. Högsta poäng ger en placering av ensamma mammans barn i bibelskola och om hon därefter går i kloster.

Programförslag 4

”Kan du slå en pensionär?”

I detta lite udda program får goda prästmän brottas med sitt pacifistiska beteende och stora mått av människokärlek för att de ska kunna hjälpa en rad med syndiga pensionärer.
Dessa åldringar super, röker, svär, är elaka mot barn, är giriga, snåla, äter för mycket, är allmänt bedrövliga mot alla och en var och har levt väl länge. De har dock nyligen sett ljuset och vill nu göra bot och bättring för sitt digra syndaregister.
Prästerna ska alltså komma över sin motvilja till våldshandlingar och ska göra detta genom att hjälpa de usla syndarna att gissla sig själva. I gammal fin munkanda så ska ryggarna slås blodiga med björkris och rep med knutar på. Det är meningen att prästen ska ta över när syndaren själv inte längre förmår eller orkar fortsätta piska sig själv.
Vad som är rätt för prästen att göra vet inte denne, och vem som slutligen vinner tävlingen kan bli en överraskning för både deltagaren och publiken.
Som signaturmelodi till programmet föreslås Casinorevyns gamla härliga slagdänga, ”Då tar vi tagelskjortan på.”

Programförslag 5

”Så mycket bättre.”

Här möts heliga män och kvinnor från olika trosuppfattningar för att övertyga de andra om fördelen med just deras inriktning.
Det kan bli mycket lärorikt för tittarna då dessa lärde citerar ur sina respektive heliga skrifter.
Det är inte osannolikt att det kan sluta med våld då argumenten tryter och en sen sändningstid är sannolikt nödvändig.

Programförslag 6

”Idol”

En härlig artisttävling för hela familjen där några av landets främsta talanger möts. I juryn finner man kända nöjesprofiler som den elake Alexander Bastard, den alltid lika rara Nunne Grönwall och den internationellt framgångsrike kompositören Kax Martin.
Dessa fullblodsproffs bäddar för en rafflande tävling men till skillnad mot den mer sekulariserade varianten blir vinnaren efter 10 veckor inte alls hyllad och belönad med priser och skivkontrakt. Istället får de lära sig att det i bibeln står att gud sagt, ”du ska inga andra gudar hava jämte mig.” En stor lättnad kommer då över vinnaren som inser att han/hon slipper ett liv i synd och med frestelser i form av droger, alkohol, villiga sexualpartners och för moralen menliga rikedomar ständigt lurande vid varje steg på livets stig.
Den nyfrälste vinnaren får självklart genast en plats i frälsningsarmens kör och orkester.

Programförslag 7

”Gud så gott!”

Ett matlagningsprogram med kristna förtecken.
Hur bakar man den perfekta oblaten?
Blir min kropp fastare efter fastan?
Är gud vänligare inställd till vegetarianer än till köttätare?
Vilket nattvardsvin är mest prisvärt?
Är verkligen vår prost rund som en ost?
Alla dessa frågor får sina svar, och det bjuds även på massor av recept och matlagningstips på allt ifrån munkar till prästsylta.

Programförslag 8

”Från böner till bönor.”

Äntligen ett program för det kaffeälskande svenska folket.
Här får du veta allt om olika sorters kaffe och får även tips om en rad olika kluriga sätt att tillaga den perfekta koppen. Med hjälp av de allra finaste kaffebönorna från när och fjärran kokas, bryggs och tillagas de förnämligaste läckerheter innehållande ljuvligt kaffe, och den slutliga bönen garanterar en högtidsstund för gom och smaklökar.

Programförslag 9

”Debatt”

Ett debattprogram med religiösa förtecken där ständigt aktuella frågor diskuteras av skriftlärda herrar i medelåldern och uppåt.
Ämnen lämpliga att dryfta kan vara något av följande.

Ska kvinnan alltid tiga i församlingen?
Bör samma regler gälla för både män och kvinnor beträffande sex före äktenskap?
Vad säger bibeln om kvinnliga präster?
Bör barnvisan, ”Prästens lilla kråka”, anses som ogudaktig?
Får alkoholister ta nattvarden?
Bör konfirmationen ingå som en del av grundskolan?
Kan blinda kräva att få synen tillbaka bara därför att de ber till gud?

De vise männen i studion dissekerar frågorna och samtalar sig fram till lämpliga svar. Vid speciellt kniviga spörsmål kan gäster bjudas in eller nås via länk varsomhelst i landet.

Programförslag 10

”Nöje direkt”

En titt på vad nöjesvärlden har att bjuda på den kommande veckan med den glade och vidsynte programledaren Siewert Öholm. Denne tv-veteran garanterar för ”god” underhållning och inslag med hårdrocksluskar flaggande för våld och sex gör en eder icke besvär!
Siewert är en garant mot smaklöshet och krossar i det första programmet en representant för filminstitutet som bekostat filmen, ”Gud är god, men jordgubbsylt är godare!” Här ifrågasätter herr Öholm det kloka i att ge pengar till projekt med blasfemiska titlar. Att filmen även innehåller en starkt erotiskt laddad scen där ett par matar varandra med färska bär gör att filmens åldersgräns på 7 år blir i skarpa ordalag ifrågasatt.
Varje program avslutas med en dikt skriven av redaktionen men uppläst av ett nyligen läskunnigt litet barn.

Om ovanstående 10 förslag får utgöra stommen i kanalens vardagsutbud så är jag säker på att en succé är given.
Man kan då varva dessa nya entiteter med gamla klassiker som, ”Helgmålsringning” och kanske även busa till det med lite svängig gospel på fredagskvällen.

En storsatsning på en nyinspelning av klassikern, ”Tänk om jag gifte mig med prästen”, som en serie i 24 delar bör bli ett starkt kort på lördagskvällen. Här blandas humor, dramatik, sång, dans och många sköna pekpinnar mot den smala stigen i gammal fin svensk filmtradition.

Beträffande söndagarna så föreslår jag direktsändningar från landets kyrkor då det redan finns program klara där. Det är så att säga bara att tuta och köra hemma hos den allsmäktige själv.

Ovanstående är bara ett axplock av de förslag jag och mitt bolag kan erbjuda. Radiojinglar, appar till mobiler, gammal hederlig tidningsannonsering, fyndiga klistermärken och dekaler till bilar är andra förslag som i samverkan med den nya tv-kanalen borgar för ett enormt genomslag för den kristna tro ni värnar om.
Gud förbjude att ni engagerar något annat bolag för jag ser fram emot ett lukrativt och bra samarbete.

Gå med gud!

Sven Westin för Cheapskate Produktion Nacka.

Jag hörde på de lokala nyheterna igår att ”Plattan” ska rustas upp, rengöras, målas och göras fin. Det har varit lite magert med den varan sedan byggnationen 1967 men nu blir det andra bullar av!
Antagligen så är det ett idogt arbete från langarnas fackförbund, LF, som äntligen gett resultat.
LF har länge hävdat att den dystra miljön inverkar menligt på både dess medlemmar och deras kunders psykiska hälsa. Miljön har helt enkelt varit för dyster.
Kolonnerna som tidigare varit grå, bruna och svartaktiga ska nu få gladare färger som mer står i paritet med det man kan förvänta sig att få uppleva av dyrt och psykedeliskt narkotikapulver.

”De dystra kolonnerna ska inte längre uppfattas som mörka väktare utan som ljusskepnader.”

Detta säger ansvariga politiker som ser en lysande framtid för det originella torget.
Ordföranden i LF, Brus-Berra, håller med och sa till nyheterna.

”Det här kommer med största säkerhet att göra våra kunder mindre nojiga!”

Taket har målats bländvitt och det har som LF ser det en rad fördelar och Brus-Berra utbrast till nyheterna med stor entusiasm.

”Man blir glad och har som en stor filmduk att projicera sin tripp på.”

Representanter från polisen har yttrat farhågor om att försäljningen av narkotiska preparat kommer öka, men det tror inte LF alls stämmer. Enligt förbundet ligger redan försäljningen på full kapacitet, och om inte någon ny fantastisk produkt dyker upp på marknaden, eller om det är rea så lär försäljningssiffrorna förbli oförändrade.
På ett frågeformulär från miljöförvaltningen till innevånarna i Stockholm om vilken färg det var på kolonnerna idag och vilken färg de ville att de skulle ha, svarade 94 % av de tillfrågade, ”vet inte.”

”Storstadsmänniskans förmåga att göra sig både blind och döv inför närmiljön och det som sker runtomkring är häpnadsväckande!”

Berättade en uppgiven representant för miljöförvaltningen med en djup suck.
Ytterligare utsmyckning av platsen i sann modern anda lär ändå komma inom kort i form av bevakningskameror. Miljöförvaltningen, polisen och Säpo är mycket positiva till förslaget, men LF är mycket skeptiskt.
En kund som ville vara anonym sa till nyheterna då han igår tillfrågades om utvecklingen på ”Plattan.”

”Ö, schysst med kameror för då blir det väl tv?”

Visste du att våra skallben blir allt tjockare ju äldre vi blir?
Mitt pinfärska lilla barnbarn Iza har fortfarande nästan hål i huvudet och det fick mig att fundera.
Hon är i ett tillstånd av fullständig öppenhet mot den nya kufiskt underbara värld hon hamnat i. Hela hennes vakna tid går ut på att upptäcka nya häftiga saker och det inkluderar även då hennes egen kropp. Ger man henne lillfingret så undersöker hon hela handen.
Det enda det lilla livet kräver är att få mat, kärlek och att bli bytt på när ”olyckan” varit framme, och den är framme påtagligt ofta. När väl dessa grundläggande behov tillgodosetts så är det underhållning och upptäckter som gäller.
Hon är alltså på detta vis med en skalle som ännu inte riktigt vuxit ihop och blivit hård. Vi som varit med lite längre påvisar inte alls samma äventyrslusta och blir nog i sanning alltmer tjockskalliga allteftersom tiden går.

Leva länge är dock något vi vill oavsett om vi inte är lika nyfikna på tillvaron som tidigare eller inte. Det är då trist att ha blivit född till man eftersom vi rent statistiskt lever betydligt kortare än vad kvinnor gör.
Tidigare har detta orättvisa fenomen förklarats med mäns av tradition tunga kroppsarbete eller med att vi helt enkelt är det svagare könet i grunden, och det är tydligen det sistnämnda som kommer sanningen närmast enligt den senaste forskningen. Orsaken till vår tidiga dödlighet är helt enkelt det faktum att män har en penis.
Så tolkar i alla fall jag det hela eftersom en kastrering kan ge män ända upp till 14 års längre livslängd.
Vi män anklagas, och troligen det med rätta, att alltför ofta tänka med fel huvud. Detta trots att det övre med tiden blir allt tjockare. I rimlighetens namn så borde man kunna skapa sig ett försvarstal ur detta faktum men trovärdigheten blir nog tyvärr låg.
Det lär inte bli några längre köer till kastreringsklinikerna även om det går att byta billig lusta mot det dyrbaraste vi har, livet!
Den försämrade livskvalitet gör det inte värt det alltså, men går det inte att göra något slags deal?
Om man istället för en han blir en hen så kanske upp emot en 7 år kan läggas till på den ynkliga livscykeln?
Antingen kan man då låta kastrera sig till hälften, eller till hälften operera om sig till kvinna.
Att lura medmänniskorna, eller kanske snarare förvirra, är nog inte så svårt, men låter sig naturen så lätt dras vid näsan?
Den brukar vara smartare än vi, vilket inte minst bevisas av hur vi försökt förstöra planeten i åratal utan att lyckas. Visst blir vi bättre på det, men jag tror fortfarande inte att det är någon fara för Tellus, det är vi som kommer att stryka med. Tro mig så blir det, oavsett om männen låter kastrera sig eller inte!

Beträffande hendebatten i media så har det roat mig mycket att de flesta av proffstyckarna i radio och på tv till en början höll sig en smula avvaktande mot att alltför tydligt uttala sig. Ingen vill fastna med skägget i brevlådan och hängas ut som en stofil, bakåtsträvare och reaktionär. Det vore nog även ruskigt att av ren spontanitet trampa någon minoritet på tårna och visa oförståelse, och gud bevare oss, dumhet!
Nu verkar det som om de flesta grunnat en stund och alt färre positiva tongångar i henfrågan hörs i media idag.
Vad mig beträffar så anser jag att vill man vara en hen så varsågod, men det skulle ha varit skönt om vi hade kommit till någon slags förståelse och jämlikhet mellan de två kön vi redan har innan vi blandar in jokrar i leken.

Det är inte varje dag man hör nyheter som får en att skratta rätt ut, men idag hände det när jag intet ont anande slötittade på morgon-tv.
Det rapporterades om presidentvalskampanjen i USA som är inne på slutspurten. Republikanerna påstod i en liten härlig propagandafilm för tv att det bar USA: s motsvarighet till vårt public service som var till stor del ansvariga för Amerikas stora budgetunderskott.
Till syndabock pekades ”Big Bird” från Mupparna ut, och budskapet var att inga fler skattedollar skulle gå till dessa kanaler.
Demokraterna var självklart inte sena att göra en svarsfilm, som fullständigt förlöjligar republikanerna. Sällan har väl uttrycket sittande fågel varit mer passande!

Kanske är debatten om public service vara eller icke vara kan vara något för våra svenska politiker att sätta tänderna i inför nästa val?
Borgarna vill gärna att allt ska vara avreglerat och anpassat efter de fria marknadskrafterna, så hur kan då dessa radio och tv-kanaler få fortsätta att husera på detta sätt?
Blir besvärligt att skylla på några fåglar, stora eller små, i den inhemska debatten men det flyter iväg fullkomliga floder av pengar till schlagerfestivalen. Har vi verkligen råd med det?
Gick inte den kostsamma musiktävlingen i Grekland för bara några få år sedan? Kan det landets usla finanser härledas till tv-spektaklet i fråga?
Nu är jag i sanningens namn synnerligen skeptisk till att något parti törs ta upp denna brännheta potatis i valtider. Troligen är det politiskt självmord och genom detta fega beteende finns det risk att missnöjespartier vädrar morgonluft och sticker upp sina fula trynen. Det kan bli så illa att Sverige Demokraterna får sällskap i riksdagens skambås efter nästa val av ett parti med ett gäng glada tok som bara har denna fråga på sin agenda.
Vilket elände för oss att därefter i alla debatter först uthärda de ”vanliga” politikernas orerande och sedan tvingas till rasistiskt dravel från SD och därefter tjafsande om att glitter och glamour inte är passande i en tid då det finns folk som har det svårt, barn som svälter, djur som utrotas, en planet som kvävs och framförallt Greker som knappt kan få ihop till en liten ynka flaska Ouzo, en macka med fårost och nya strängar till sin Bouzouki.
Nej skärpning medborgare, vi måste hålla den politiska debatten på ett seriöst plan för annars är demokratin hotad. Kom ihåg att aldrig blanda nytta med nöje, vi är fortfarande i grunden Lutheraner.