Synpunkter

Hela familjen gjorde en överraskningsvisit hos sambo Agnetas mamma Mary på hennes seniorboende. Förutom våra 2 ganska ålderstigna döttrar, båda över 20-strecket, hade vi även med oss vårt purfärska barnbarn Iza som blev 4 månader häromdagen.
Spännande nog skilde det nästan exakt 92 år mellan mormorsmor och det lilla barnbarnsbarnet. Vill du uppleva skillnaden på dessa åldrar så föreslår jag att du gör en armhävning för varje år och börja med Marys 92 för då får du vila när det är dags för en tredjedels armhävning för att förstå hur ung Iza är.
Den lilla tösen höll som vanligt hov och njöt i fulla drag av att vara beundrad av alla närvarande. Hon skrattade, log, dreglade, viftade på allehanda extremiteter och babblade obegripligheter som alla andäktigt lyssnade på. Hennes ömma föräldrar kommer inom kort med största säkerhet att argumentera om vilket ord som blir de första att komma över den lilla flickans läppar, men det kan de genast skrinlägga eftersom jag idag hörde Izas första riktiga ord. Det var trestavigt och rullade med lätthet ut ur hennes mun samtidigt som hon med hjälp av sin mamma Mimmi stod upp och njöt av tillvaron.

”Embryo.”

Ett oerhört svårt ord att uttala även för oss mer rutinerade varelser och jag tror att detta väl valda ord kan bli början till ett stort och färgrikt språk.

Förutom vår familj så kom även Agnetas syster Britt och hennes man Bosse, även de på ren ingivelse.
Den här gången när vi alla var på visit så gick det lugnt och odramatiskt till, men gången innan var det en helt annan kopp te. Den gången var det en söndag och då brukar inte Britt och Bosse komma, men de var upptagna med annat på lördagen och därför blev det hela klanen på vilodagen istället.
Mary hämtades ner från sitt rum, kaffe från kiosken och fikandet tog sin början. I taket spelades uråldriga låtar och en känsla av gemyt var rådande.
Plötsligt krossades den stillsamma atmosfären av förfärade rop och en påtaglig känsla av panik gjorde sig gällande.

”hämta en syster, gör något!”

Hördes från bordet intill vårt och vi fick ganska snart klart för oss vad som hänt. En äldre gubbe hade satt en kaka i halsen och höll på att kvävas då lufttillförseln var helt blockerad av bakverket. Agneta konstaterade att gubben började bli blå i ansiktet och en otäck stämning av överhängande fara infann sig.

”Bosse det är bäst att du går över och hjälper till!”

Uppmanade Britt sin man, och den nu pensionerade tidigare brandmannen och ambulansföraren begav sig genast över till den nödställde.
De släktingar och vänner som redan gjorde allt i sin makt för att hjälpa till var vid det här laget ganska panikslagna. Några gjorde försök att ringa 112, som av någon anledning inte svarade, samtidigt som andra förtvivlat ropade på hjälp eller dunkade den gamle mannen i ryggen.
Bosse vandrade lugnt men målmedvetet över och påbörjade lämpliga åtgärder. Det enda jag vet att göra när någon sätter i halsen är att ställa sig bakom och klämma till om magen i hårda ryck. Denna min kunskap ropade jag absurt nog till Bosse, men insåg hur korkat det var att ge råd åt en yrkesman som kört ambulans i 16 år. Man vill så gärna hjälpa till och då blir det som det blir. Min metod var dessutom helt obrukbar på en så pass stor och tjock gubbe, men på barn har jag använt den med stor framgång.
Agneta och Britt konstaterade att gubben nu var ännu mer blå i ansiktet och han liknade vid det här laget en moderat smurf.
Jag hörde Bosses lugna röst när han styrde upp det hela och gav instruktioner. Det fanns fortfarande rädsla i de andras röster, men det var tydligt att det hade en bra inverkan på alla att det fanns någon där som visste vad som borde göras. Strax därefter hörde jag kraxiga halsljud, hostningar och häftig andhämtning, alla tecken på att riddaren Bosse besegrat den illvilliga kakan.
Samtidigt hade någon äntligen kommit fram till larmcentralen och en ambulans var på väg. Det dröjde dock mellan 5 och 7 minuter innan den anlände och hade inte Bosse och britten flyttat sitt besök hos Mary till söndagen istället för på lördagen denna helg så tror jag med säkerhet att den gamle mannen hade kvävts till döds. En man med rätt kunskap fanns på rätt plats vid rätt tid och tur var väl det!
Att inte kunna hjälpa någon som lider så svårt trots att man vet vad som är fel är otroligt frustrerande, och även väldigt skrämmande. Vi vet alla hur det är att inte kunna dra åt sig andan och att då även vara omgiven av människor som bara vill en väl men som inte vet hur man gör är hemskt.
Agneta brukar med stort intresse se på ett flertal program på tv med allehanda sjukvårdspersonal, brandmän och poliser, men jag tror att även hon föredrar de redigerade och tillrättalagda versionerna man kan avnjuta i soffan. Det var alldeles för läskigt när det var på riktigt och att en alldeles äkta vardagshjälte fanns på plats var en sann gudagåva.
Att döma av gubben storlek så var han nog egentligen en väldigt rutinerad ätare av kakor, men man kan aldrig vara för försiktig när man girigt slukar dessa kaloribomber.
Förra gången jag upplevde vardagshjälten Bosse i full action var när vi för några månader sedan hade lyckan att få kattungar. Då blixtinkallades alla nära släktingar och familj för att hjälpa den blivande kattmamman. Att alla inblandade tillsammans inte hade mer än en fingerborg av kunskap i frågan blev aldrig något större problem då det visade sig att katten själv hade örnkoll. Vi stod mest och tittade på och konstaterade att det fungerade riktigt bra.
Alla var lugna trots dramatiken utom min dotter Camilla som blev lite hispig och var mer än lovligt orolig. Bosse var självklart en filbunke personifierad, men om hade någon hjälp av sina många år i ambulans är tveksamt. Vad jag vet så är hans största insatts på kattfronten den gången en dam ringde till larmcentralen och Bosse som jobbade sina sista år inom brandkåren där tog emot samtalet. Damen berättade att det var stor kris eftersom hennes katt klättrat upp i ett träd men tycktes vara oförmögen att klättra ner igen.
Tvivels utan var det massor att göra den dagen och Bosse kände sig tvivels utan nödsakad att prioritera ner just det här larmet.

”Har damen någonsin sett ett kattskelett uppe i ett träd?”

Frågade Bosse och damen i fråga tillstod att det hade hon aldrig gjort.

”Då kan damen vara helt lugn!”

Avslutade Bosse och dirigerade enheter mot mer behövliga platser.
Det kan som en ren anekdot berättas att Bosses son Tommy, som gått i pappas fotspår och blivit golfare men även brandman, fick på sin brandstation ett litet larm om en gumma som fastnat i en kastrull. Om någon patrull skickades ut vet jag inte men man slås av hur dramatiskt det kan vara på Östermalm. Jag som i min enfald trodde att dylika händelser bara sker i Småland och med soppskålar.