Synpunkter

Norrland är nu trefaldigt drabbat av elände. Det är förståss ingen nyhet att olyckor kommer i tretal men det är ändå skönt att hela kvoten nu är fylld. Kallt och jävligt, men myggfritt, är det varje vinter men nu har ytterligare bedrövelser drabbat landsändan i fråga.

1. En jordbävning har tumlat om den ångermanländska kuststaden Härnösand. Har detta månde skakat om innevånarna rejält och gjort dem nervösa och lättretliga? Har bygget av det nya fängelset nu försenats? Kommer detta i förlängningen att leda till högre brottslighet och färre platser att förvara dessa kriminella?
2. Parasiter i dricksvattnet i Östersund har lett till magsjuka i mängd. Risken är att vattnet måste kokas innan användning invärtes under ett par månader till. Kommer detta att få östersundsbornas känslor att bubbla över? Beror det hela på en olyckshändelse eller har någon ovanligt sjuk människa gjort en tvåa i Storsjön?
3. Den tredje olyckan är den för mig smärtsammaste att rapportera om. För mig boende i en av Stockholms förorter så känns både jordbävningen i Härnösand och dricksvattenproblemet i Östersund avlägset och i princip någon annans problem, men en titt på tabellen för elitserien i hockey är rent smärtsam. Det är otroligt nog så att Sveriges absolut vassaste hockeylag ligger sist. Modo vad är det som händer?

Det är klart att jag med oro undrar hur det går för mina kära släktingar bosatta i Östersund, och Härnösand är faktiskt min födelsestad, men nog måste väl pucken börja gå vår väg snart?

Min sambo Agneta och jag tillbringade en vecka hos mina föräldrar bosatta i Spanien. Trots att det inte är högsäsong på något sätt ens på de breddgraderna så var det jämfört med här en ren fröjd. De flesta dagarna var det dagtid över 20 grader i skuggan och härligt för frusna nordbor. Blev lite lustigt när jag gick klädd i t-shirt men var omgiven av spanjorer i täckjackor. Min mor uppmanade mig ständigt att klä på mig mer men jag är en hård viking och gick omkring och njöt.

Det kan tyckas att jag är en elak jävel som jacklös nästan hånade lokalbefolkningen men jag är ändå en nallebjörn jämfört med Agneta. Hon tittade varje dag på tv-nyheterna bara för att få se på väderleksrapporten. Tack vare den moderna tekniken kunde hon varje kväll insupa färska inslag, med bilder och allt, där snön vräkte ner och trafiken blev ett kaos.

 En annan sak jag hörde på nyheterna i veckan var att det gjorts en stor intervju med påven. Där lär han ha sagt att det under vissa omständigheter är okej att använda kondom. Är inte det ungefär så vi andra också ser på saken?

Veckans mest olidliga musikupplevelse fick jag tvivels utan i en av de otaliga kinesaffärer som under senare år etablerat sig i Spanien. Både Agneta och min mor är oerhört förtjusta i dessa butiker som fullkomligt dignar av kufiska produkter till lågt pris. Jag som under semesterförhållanden är lugnet personifierat strosade med men drabbades inte en enda gång av köplust. Jag fann dock de andras entusiasm smittande och lyssnade roat på deras ivriga letande bland hyllornas varuutbud. I en av affärerna slocknade dock mitt leende och utbyttes mot ett uttryck av misstro. Bakom disken stod en kinaman och visslade högt och falskt. En sådan vissen visslare har jag inte hört sedan mina barn som småpluttar först försökte lära sig denna sköna konst. Det kan vara att kineserna använder en annan tonskala än vi men den här marodören hade uppfunnit en helt egen som i sin gräslighet inte passade in i någon tidigare för musikalisk njutning brukad skala. Först flinade jag åt honom men blev alltmer irriterad. När det gått en stund funderade jag allvarligt på att ta någon av de otaliga varorna från hyllorna och trycka ner den i halsen på fågelkillen. Som jag såg det, arma blinning, så skulle det vara en ren barmhärtighetsgärning.

Mitt sällskap hade trots olåten hittat några grunkor de ville inhandla och min mor sträckte fram dem mot visslaren och bad om en prisuppgift. Kinesen tog emot varorna och tittade förvånat på dem samtidigt som hans visselförsök blev allt intensivare. Det var otroligt fascinerande att han fortfarande inte sa något och jag väntade med spänning på vad som skulle hända. Om vi inte fick veta priset så kunde vi inte pröjsa och gå. Kanske var detta ett lömskt kinesiskt trick att behålla en publik?

Då kom plötsligt svaret, ”seven euro”, men inte från killen bakom disken utan från en kinesiska en bit in i butiken. Vi lämnade snabbt över pengar toch flydde därifrån.

Det finns flera sätt att se på denne visslande kines och frågan är om inte denne ihärdige man med tiden kommer at bli en formlig mästare. Jag har sällan stött på en sådan vilja att repetera och ingenting tycks kunna störa hans ansträngningar. Inom några år är han kanske världens bästa visselkonstnär och får Jan Lindblad och Toots att framstå som bleka amatörer. Detta under förutsättning att ingen tar kinamannen av daga först.

En annan sak som slår mig är att den arma kvinnan som gav oss prisuppgiften i butiken måste stå i ett mycket nära förhållande till visslaren. Bara en öm moder eller en kärleksfull och dyrkande fru skulle kunna stå ut med en sådan olåt någon längre tid utan att bryta ihop. Än troligare är väl att kvinnan är döv och tror att hennes son eller man har en ovanligt rund liten mun. Kanske visslaren själv tappat sin hörselförmåga och nu ständigt blåser på för att kolla upp om han ändå inte kan uppfatta några ljud. Den dag han hör igen så får han smaka på sin egen beska medicin.

Det kan också vara så att han faktiskt inte kan tala och istället uppfunnit ett nytt språk som i våra öron mest låter som när någon visslar falskt. Då kan tanken med den obehagliga obenägenheten att pricka några kända toner vara för att hans nyuppfunna språk inte ska blandas ihop med musik. Är det sistnämnda hans ambition så har han lyckats väldigt bra.

I ett desperat försök att klamra mig fast vid min flyende ungdom så färgade jag en morgon håret hos en norsk damfrisörska i den spanska byn. Grått byttes mot brunt och om inte annat så kan jag nu ta en ny bild och göra en uppdatering på Facebook.

Min trevliga frisörska delade lokal med en livlig och ständigt babblande frisör vid namn Roger. Denne glade irländare brast även ut i sång med jämna mellanrum och jag förstod av tonen i min frisörskas röst att hon var mer än en smula trött på mannen från den gröna ön.

Jag som tycker att det är otroligt roligt med dialekter hade en ren högtidsstund när Roger med sin härliga irländska konverserade sin kund som var en dam från Skotland. Jag hör ofta båda dessa länders sköna tungomål då jag med mitt coverband Mr. Coil spelar på irländska krogar, men då är det sällan ur nyktra munnar. Nu var de båda ländernas språk både lättfattligt och vackert men en full skotte som önskar sig en låt på en stökig pub brukar jag nästan aldrig förstå.

Det tål att nämnas att det i denna lilla by i Spanien, Pseudad Quesada, bor ungefär 22000 och av dessa så är 9000 britter. Tror ni att man behöver kunna spanska för att göra sig förstådd?

När vi, med försenat flyg, sent en natt återkom till vårt nordliga belägna land så tog vikingakänslorna värt slut. Det var 6 grader minus och blåste en bister nordanvind. I collegetröja och en, om än tuff och väldigt snygg, läderjacka frös jag så jag hoppade. Med skallrande tänder tänkte jag med ömhet på spanjorerna i täckjackor och på trädet i mina föräldrars trädgård dignande av apelsiner.

Pratade med min lilla dotter Mimmi i luren för ett par veckor sedan. Hon har sedan i slutet av april befunnit sig i det stora landet på jordens undersida där kängurur står som spön i backen. Nu var hon orolig att hennes ömma moder tillika min sambo Agneta skulle bli förbannad på henne eftersom Mimmi var säker på att hon övertrasserat sitt konto. Hur mycket det kunde röra sig om hade hon ingen aning om men att det var tillräckligt illa för att hon skulle få örat fullt av ovett från sin moder det var hon tämligen säker på. Nog kan Agneta bli både sur och vred på många saker, särskilt vimsande getingar och bilister i BMW, men nästan aldrig när det gäller pengar. Vi skiljer oss starkt där eftersom jag gillar BMW och nästan jämt blir upprörd när det gäller ekonomiska frågor.

I måndags fick vi äntligen chansen att åka till banken med den fullmakt Mimmi, för andra gången då Agneta ”tappat bort” den första, skrivit under och skickat tillbaka till fostervattnet. Vi besökte alltså det numera kontantlösa bankkontoret vid Forum Nacka och där var det knappt några kunder alls. Genialt drag att sänka servicegraden för att därmed kunna ge snabbare service. Den troligen inte alltför överarbetade surpuppan i kassan tittade misstänksamt på vår fullmakt och verkade till en början inte alls benägen att godta den men gav till slut motvilligt med sig. Agneta som tidigare jobbat på skitbanken i fråga hade inga illusioner om varför damen i kassan var så grinig. Vi var inte några bra kunder som hon kunde sälja på några nya ”tjänster”, vilket är något kassapersonalen har beting på. Där kom vi och slösade bort hennes tid och bankkontoret kryllade inte precis av presumtiva toppkunder trots den snabba servicegraden. Hon hade en dålig dag och vi låg i skottlinjen.

Väl hemma kunde vi nu i alla fall logga in och troligen höll Agneta fingrarna korsade, trots att det är svårt att till fullo behärska ett tangentbord då, när hon gjorde sig beredd att möta sin dotters dåliga finanser. Den övertrassering, som även muntergöken i kassan haft vänligheten att påpeka, var inte ens på 200 kronor. Vi flinade lättat och Agneta fortsatte att syna dotterns finansiella status. Vad hon då upptäckte var att hon gjort enormt många uttag. Var och ett av dessa kostade henne 40 kronor. Agneta började räkna och fann att Mimmi tagit ut pengar 29 gånger och det gjorde att hon bränt över 1000 kronor i bara uttagsavgifter. Detta gav oss självklart anledning att oja oss ett tag även om Mimmis logik var solklar. Det är svårare att göra av med pengar som sitter på banken än de som kliar i fickan. Vid nästa samtal med Mimmi påpekade Agneta hur det ekonomiska läget såg ut och att hon även fört över några tusenlappar till hennes konto. Mimmi blev först lättad över hennes mors lugn och förståelse men blev sedan djupt upprörd över bankernas höga avgifter. Hon lät mest som Hasse Alfredsson, ”det var som fan det hade jag ingen aning om!”

Igår samtalade, och de med sådana förmågor glodde även, vi i flera timmar via Scype. Dator till dator som om inga avstånd fanns avhandlades månget samtalsämne och en fet nallebjörn upptäcktes i bakgrunden. Nu när Mimmi åter hade några kronor på kontot så hade hon genast handlat en nalle. Vi ifrågasatte om det var det viktigaste hon hade att lägga pengar på, men hon försvarade köpet med att den var stor, oemotståndligt söt och dessutom på rea. Jag tror att Mimmi förr eller senare kommer att bli politiker.

Jag var häromkvällen och hämtade ett paket på Q8, som i vår nya sköna värld är lika med posten. Det var självklart ett skivpaket från en känd plattleverantör och det var knappast första gången jag besökte postens domäner i dylikt ärende. Så fort jag blir lite ivrig så blir beställningen för stor för brevlådan och nödvändiggör ett besök på den postala bensinmacken. Väl inne på sagda mack tyckte sambo Agneta att det var läge att passa på att inhandla en ny övningskörningsskylt åt vår dotter Camilla. Vi har köpt vad som känns som en oändlig rad av dessa skyltar då livslängden på tingestarna inte tycks vara särkilt lång. Den magnetiska sorten trillar antingen av eller blir stulna och de försedda med sugpropp som man sätter upp inne i bilen på bakrutan trillar ner titt som tätt och blir ett allmänt irritationselement.

När jag alltså fått mitt härliga paket med musikaliska godsaker sträckte alltså Agneta fram övningskörningsskylten och sa att den ville hon ha.

”Jaha, det ska övningsköras!”

Sa den gladlynta tjejen bakom disken.

”Ja absolut, det är faktiskt på tiden.”

Flinade jag och viftade med blindkäppen. Hon var genast med på noterna och skrattade. Sedan fortsatte hon med att berätta om en händelse från England hon läst om. Där hade en blind man stoppats av polisen då han övningskörde, men det var inte nog med at han var blind, han var även berusad. Enligt historien visste poliserna inte om de skulle skratta eller gråta. Vi som var inne på Q8 kände dock inga behov av gråt och skrattade uppsluppet åt den dråpliga historien.

Nu kan man med rätta undra hur det kan bli så tokigt att en blind man får för sig att övningsköra. Varför var han dessutom på lyset, och vilket kom först, iden om att sätta sig bakom ratten eller fyllan?  

När jag hade lite synrester kvar så tyckte jag alltid att jag såg bättre när jag druckit alkohol. Kanske satt denne dåraktige engelsman på puben med sin polare och drog i sig några stop då han plötsligt upplevde att synförmågan drastiskt förbättrats. Eftersom han var en i grunden moralisk man så kutade han inte genast hem och kollade på porrfilm utan började istället med konststycket att övertala sin kompis om att låta honom övningsköra.

”Kom igen nu Bill, så här bra har jag inte sett på åratal.”

En otroligt korkad och fullständigt befängd tanke men hans vän visade stor tjänstvillighet och ställde upp på sin polare. Om blinningen inte hade alla bullar i brödburken så fanns det hos hans fullt seende kamrat, trots bil och körkort, inte så mycket som en brödsmula. Det säger inte lite om alkoholens inverkan när två vuxna män efter några glas kan tycka att det är ett tänkbart scenario att sätta sig i bilen för en åktur trots blindhet och fylla. Det är i sanning en magisk drog vi kan hasa in på systembolaget och inhandla, helt legalt.

Om den körglade engelsmannen har någon bror så tror jag att han är svensk. Det måste helt enkelt vara snubben som lurade alla att han var pilot och som sedan jobbade som sådan under några år. Han fraktade människor i stora feta flygplan i åratal innan han fastnade i en rutinkontroll och avslöjades. Det var kanske någon flygplatstjänsteman som fann det underligt att det satt en övningskörningsskylt på stabilisatorn. Heltokigt även detta beteende men flygarkillen var åtminstone nykter.

Det slår mig i skrivande stund att det kanske är mig det är fel på. Här sitter jag och smutskastar framåtsträvande entusiaster som har förmågan att både i nyktert och onyktert tillstånd se möjligheterna och inte hindren. Kanske behöver världen fler blinda taxichaufförer, döva dirigenter, rullstolsbundna bergsklättrare, armbrytare utan armar, psykopatiska barnskötare, stumma sångare, kockar utan luktsinne. Möjligheterna tycks oändliga och allt går bara viljan finns där och rätt korkade politiker finns det redan.