Synpunkter

Jag gick på bio igår tillsammans med min dotter Camilla och hennes colombianske pojkvän emmanuell och rullen vi valde var den nya filmen om tempelriddaren Arn. Camilla och jag visste inte riktigt om Emmanuell skulle uppskatta en film med ett gäng nordbor iklädda konservburkar och viftande med svärd, och rent historiskt så är ett sådant beteende inte något någon från hans forna hemland borde se med blida ögon på, men han tittade på den första filmen på DVD innan vi for iväg på 2: an och han gillade faktiskt båda två. För att orka med den långa filmen stärkte vi oss på en utmärkt grönsaksrestaurant kallad Texas Burger och den kan jag varmt rekommendera.

Jag tänker här ge en resumé och för er som inte vill gå på filmen i fråga så får ni ett hum om hur den är och för er som tänkt se den så är det nog ingen fara att läsa det här eftersom jag faktiskt inte sett den.

Den tappre tempelriddaren Arn är kvar i det heliga landet men hans tjänstgöringstid är snart till ända men hans nya chef är ett riktigt praktarsel och påtvingar Arn mängder med övertid och han får inte det utlovade avgångsvederlaget. Order ges om en affärsresa som visar sig vara en riktig ökenvandring och som slutar med att araberna gör Kebab av allihop utom Arn som istället får fett med cash av arabernas ledare saladin. Kanske får Arn dessa stålar för att han inte skall vara ledsen över att han inte är ens hälften så snygg och orientaliskt mystisk som Arabledaren med de outgrundliga ögonen som är som vackra skalbaggar. Jag är som allom bekant blind och kan varken se snygga karlar eller kameler och bedömningen av herrarna kommer därför från min andra dotter mimmi som påstår sig ha god smak i män. Saladin skulle bli ett alldeles utmärkt namn på en grönsaksrestaurant och faktiskt mycket bättre än Texas burger. Med fickorna fulla med guld beger sig Arn mot norden och med sig har han et gäng välutbildade invandrare.

Hemma i kalla norden går Arns gamla flamma otåligt omkring i klostret där hennes tjänstgöringstid också snart är till ända och där hennes närmaste chef, tillika abbedissa, snart ruttnar ur totalt och dör av ilska. Plötsligt en dag står Arn utanför klosterporten och hans käresta tittar ut och ser honom och hans arabiska polare. "Jaha, han har varit i Rinkeby hela den här tiden", tänker hon och de pussas, kramas och beskådar sin nästan vuxna son. Det blir strul, släktgräl, giftermål, prassel i sänghalmen och fler barn och ny bostad.

Som komiskt inslag i filmen har regissören använt sig av ett i Sverige väl beprövat knep nämligen norrmän. En glad och käck kille från Norge är kul i sig men man har här gått ännu längre och blandat in även en Kamel och de härliga nysvenska araberna är med i nästan alla scenerna med den norska plåtburksbäraren.

Varje gång det är fest i filmen så låter det som ett gig med Nordman och även de arabiska musikerna rockar fett, men att döma av den reaktion de får blev de nog orättvist svartlistade på alla medeltida radiostationer. Musiken är genomgående spännande och kanske typisk för den musikflora som frodades i norden och mellanöstern före Gasolin, Flamingokvintetten och Ester Ofarin, men den ylande kvinnorösten som dyker upp så fort det är lite känsligt eller sorgligt blev i längden rätt påfrestande för mitt ystra svenska sinnelag.

Åren går freden tar slut och ungefär som i hockey så gör svenskarna mos av danskarna men Arn omkommer efter en O-schysst tackling. Frun gråter, sonen axlar mansrollen och den olidliga sångerskan i soundtracket ylar ännu en gång tills texten rullar och Marie Fredriksson sjunger en mesig balad.

Visst är det en bra film med många härliga och välbärgade riddare men oss emellan så föredrar jag trots allt fattiga ridare med lingonsylt.  

I väntan på att ge mig iväg till världsmetropolen Södertälje och en bandrepetition satt jag framför burken och lyssnade på stavhoppsfinalen. Precis innan jag var tvungen att ge mig iväg så vann en kille och han sprätte iväg nästan 6 meter upp i luften och det fick mig att fundera över en rad saker. När jag fortfarande såg så var jag förskräckligt höjdrädd och fånigt nog har den rädslan dröjt sig kvar i mig även om jag inte längre kan se skräckinjagande syner från höga platser som balkonger och stolar. Den ilande känslan i magen och hur ballarna dras in i kroppens skyddande inre kommer dock inte lika ofta över mig men det händer och är otroligt obehagligt så hur kan någon frivilligt använda en hävstång för att kasta sig högt upp i luften? Det är med darrande ben jag minns hur jag i badhuset skräckslaget stirrade ner de 5 metrarna fråntrampolinen och ner i poolen och vissheten att om man inte dog på fläcken vid nedslaget så skulle det göra så ont att man önskat att man gjort det. Jag dök ändå modigt och trots min rädsla även från en trampolin på 10 meter och det var som om någon bankat en paddel i huvudet på mig.

Det är lätt att förstå att en idrottsutövare väljer vissa sporter för de har sköna inslag som ger ro och är som ett balsam för själen. Ett exempel är längdhopp som sker på en helt ofarlig höjd och man behöver inte springa särskilt långt. Man tar sats, springer en kort intensiv sträcka, stampar till mot brädan, studsar iväg och när man sedan landar så är det i en sandlåda som är en trygg och varm plats man känt till och älskat sedan barnsben. Det är alltså idel njutning och har man presterat ett bra resultat kan man utan skaderisk vifta med armarna och hoppa upp och ner av glädje och om man hoppat alltför kort kan man bygga ett schysst sandslott tills det att någon ilsken funktionär schasar bort en eller några vänliga män i vita rockar leder en till en lugn och trygg plats.

Hur kommer det sig då att någon ens kommer på tanken att börja med stavhopp?

Började det månde på en gymnastiklektion där tanken från lärarens sida var att alla skulle få chansen att pröva på en friidrottsgren och den late, långsamme och inte speciellt intresserade kraken som inte snabbt nog rafsade åt sig en kula, diskus eller ett spjut plötsligt fann sig stirrande dumt på staven som var det enda verktyg som låg kvar på gräsmattan. Kanske hånflinade majjen och det var enkelt att läsa hans tanke. "Du vågar aldrig prova din ynkrygg." "Det gör jag visst", tänkte den saktmodige kanske och därmed var tärningen kastad och staven upplockad.

Om allt går som det ska vid ett hopp så åker man uppåt och framåt och landar mjukt och fint och helst inte på huvudet på andra sidan ribban men om staven går av eller om balansen är usel landar man utanför mattan och slår sig sanslös. Den smärta som detta åsamkar den oskicklige är dock ett intet mot smärtan i att vara en aktiv stavhoppare i allmänhet. Resan till och från träningen är ett rent helvete eftersom den fördömda staven är förfärligt svår att få av och på bussen. Under resans gång får den lov att ligga i bussens mittgång och alla kliver och snubblar på den och utövaren möts vid dessa transporter av idel onda ögon och hårda ord. De som du trodde var dina sanna vänner kallar dig inte längre vid ditt rätta namn utan du går numera under benämningen Ivanhoe. Att få till den rätta tekniken tar åratal och stavhoppning är inte någon brudmagnet så det är ensamt och ribban sätts alltför ofta i darrning. De tråkningar en stavhoppare utsätts för i skolan och särskilt då på rättstavningslektionerna kan ibland fylla utövaren med hopplöshet. Läget är dock inte helt förtvivlat för en dag kliver de 10-12 bästa av de tusentals utövarna runtom i världen in på OS-arenan och där sitter 90000 förväntansfulla åskådare och tittar på, åtminstone tills löparna gör entré. Dessa gyllene idrottare är hjältarna trots att de aldrig behövt släpa på mer än ett par löparskor och inte vet ett skit om hur det är att tråckla ombord en helvetes lång stav på en buss eller hur det känns att landa strax utanför mattan från 6 meter. Det är vid de här tillfällena som stavhoppare bittert brukar tänka att de borde ha lyssnat på farsan när han föreslog att de skulle ägna sig åt backhoppning, maratonlöpning eller göra karriär som bandymålvakt. På tal om smärta så kanske någon borde berätta för våra häcklöpare att det är meningen att man ska hoppa över häckarna och inte bara kubba rätt på, men det är klart att de är förvirrade för de har faktiskt inte fått några stavar av lagledningen utan möjligen bara en och annan pekpinne.

Jag berättade nyligen om hur musik innan tävling kan ge ökad prestanda och därmed bättre placeringar för de moderna sportutövarna och hur utvecklingen kan bli framöver. Tydligen är det också så att det motsatta kan göra lika stor skillnad vilket världen fick erfara idag. Den jamaicanske supersprintern Usain bolt förbjöds av sin tränare att lyssna på musik innan loppet och den snabbfotade ö mannen kutade med lätthet ifrån sina motståndare på 100 meter och fällde ut sina armar som en fågel och fullkomligt flög över mållinjen. Ett fullständigt genidrag av tränaren för hur snabb i benen och spring sugen skulle Bolt egentligen ha blivit om han innan loppet lyssnat på sitt hemlands musikhjältar som Bob Marley eller Peter Tosh och ingen kan väl på allvar tro att några rekord i snabbhet ska slås efter ett par låtar med Black Uhuru?

Som jag befarade blev vi orättvist av med medaljen i den nya grenen kast med liten medalj men kan kanske erövra nya i någon av grenarna kast med urusel domare eller kast med stelbenta IOK ledamöter där det ser riktigt ljust ut.

Svensk idrott verkar just nu vara inne i en klädkris och ingen vet hur det kommer att sluta. Killarna i GAIS glömde sina matchtröjor och fick låna för att kunna spela och på en av våra främsta simmardrottningar sprack baddräkten och därmed koncentrationen och finalchansen. Låt oss alla hålla tummarna att inte våra tappra höjdhoppare, längdhoppare och häcklöpare tappar brallorna eller andra väsentliga klädespersedlar i kritiska moment för det är svårt nog ändå.

Hörde ni att den söta lilla kinesiska flickan som sjöng på OS invigningen bara mimade och att den lilla tjej som verkligen sjöng var för ful för att visas upp? Tänk om samma tankegång anammas i de två band jag sjunger i och jag får sitta i kulisserna eller bakom ett draperi och yla alltmedan någon mer fager typ frontar och gör schyssta moves, hjälp! Nu är det inte lika känsligt med utseendet för medelålders män som för små flickor och jag har med hjälp av musikens makt faktiskt fått en och annan kvinna att bli till sig i trasorna, så det så.

På tal om kraften i musik så lär den fantastiske simmaren Mike Phelps lyssna på Hip Hop strax innan han kastar sig i bassängen och simmar ifrån allt motstånd. Musiken tycks få igång blodomloppet så att han kan prestera bättre. Då tror jag att vi i framtiden skall passa oss för det tyska lagets simmare för det är därifrån de hårdrocksband kommer som har de mest snabbfotade trumslagarna och när väl de tyska simmarna börjar lyssna på band som Helloween, Gamma Ray, Edguy och Avantasia så kommer de att simma skiten ur dem som lyssnar på fjollig Hip Hop. Nu har Phelps tagit guldmedalj nr. 6 men kanske är det inte Phelps som simmar. Jag är blind så jag har inte sett snubben men det kan vara så att den riktige Mike Phelps är för ful för att representera USA i OS och man från ledningens sida känt sig nödsakade att skicka någon annan.

Nu är det faktiskt inte bara musik som fungerar som prestations höjare i mp3-spelaren för den tidigare svenska men nu norska simmerskan Sara Nordenstam (tror att hon heter så) som tog en ärofylld tredje plats hade en Harry Pottertalbok i sin. Hade hon istället lyssnat på en bok av Tolkien eller Terry Goodkind hade hon säkert haft guldet som i en liten ask, om det nu var hon som simmade och inte hennes snygga syster.

Jag som inte hade några större förväntningar för svensk del i detta OS har blivit positivt överraskad och det är kul när det är bra att vara ute och cykla. Två härliga silverpenningar och en Emma med hela folket och en Gustav som nog gjorde underverk för tillväxten inom svensk cykelsport när han berättade hur smärtsamt och hemskt det var att cykla till sig en pallplats. Det är utan tvivel sant för det gör även ont när jag bestiger motionscykeln och jag tar garanterat inte ut mig som dessa två medaljörer utan tvivel gjorde.

Därmed är det inte slut med de svenska framgångarna för vi har klivit fram och blivit världsledande i en gren jag inte ens visste om innan detta OS, nämligen, kast med liten medalj. Vi kan dock inte vara säkra på att få behålla den utmärkelsen eftersom vi skulle kunna bli orättvist bortdömda om det vill sig illa. Det avgörs på ett möte idag och det problem den svenska lagledningen brottas med just nu är om segraren i grenen är tillräckligt snygg för att skickas till detta viktiga möte eller om en lite mer bildskön stand-in snabbt måste vaskas fram.

För några år sedan fick vi nya grannar men här hos oss är det inte alls som man ser i många amerikanska TV-serier att folk välkomnar de nyinflyttade med en paj eller en sockerkaka utan det blir, trots att våra hus sitter ihop, i bästa fall ett förstulet hej. Jag hade inte talat med någon i den nyinflyttade familjen men visste genom mina egna spioner att det var ett relativt ungt par med två ganska små barn, en av varje kön. När jag en dag skulle gå min dagliga promenad till vår brevlåda två meter bort och på utsidan av vårt förråd mötte jag de två barnen. De stod någon meter bort och avhandlade något när jag plötsligt dök upp och ivrigt började vittja brevlådan på jakt efter ljuvliga skivpaket. Jag hörde att de var där och vände huvudet åt deras håll och sa leende hej. Deras reaktion på min vänliga hälsning blev kraftig och omedelbar och de skrek rätt ut som om någon stuckit kniven i dem. Jag stirrade blint men storögt åt deras håll och då sprang de iväg som skrämda kaniner vrålande för full hals.

"Han är blind! Han är bliiind!"

Jag blev så full i skratt att jag knappt kunde ta mig tillbaka in i mitt lugna bo. Som jag påpekat tidigare så är det inte precis så att man presenterar sig i ett radhusområde som det här men om någon individ sticker av på något sätt så kan du vara övertygad om att alla vet vem det är, och som kvarterets blinde man hade nog föräldrarna pratat med barnen om mig. För att förhindra att jag av misstag skulle krocka med knattarna så hade nog deras mor och far sagt åt dem att akta sig om de såg mig komma ångande. I de nyinflyttade barnens öron blev jag kanske därmed likställd med fula gubbar och främlingar med gottpåsar som båda är något en liten parvel bör iaktta med största misstänksamhet och vore jag en av ungarna så skulle jag också efter denna varning springa för livet om den där blinde dök upp. Numera är mina grannbarn inte längre så lättskrämda då de vuxit och dessutom vant sig vid min anskrämliga uppenbarelse och låter när vi möts faktiskt mest trevliga och söta. Mer normalt, ja, men inte lika underhållande. Allt hopp om att få skrämma barn är dock inte ute eftersom det för några få veckor sedan flyttade in en ny familj på vår andra sida och de har två små gossar. Har jag bara aldrig så lite flyt så är de räddhågsna och ängsliga av naturen och då kommer den ruskiga blinda farbror som är jag att skrämma skiten ur dem och det ser jag fram emot.

Mannen i den tättsittande dräkten kastar snabba blickar omkring sig för att vara säker på att ingen iakttar honom innan han går ner på knä framför raden av manshöga skåp och låter handen treva längs undersidan. Han famlar runt en stund och ler belåtet när han finner vad han söker och drar åt sig ett stort vitt kuvert. Inne på toalettens avskildhet någon minut senare sprättar han förväntansfullt upp det mystiska kuvertet och drar fram några foton, några dokument och en liten silverglänsande bandspelare. Ett ivrigt finger hittar startknappen och en tydlig metallisk röst strömmar ur den lilla maskinen.

"Mr. Phelps, du har utvalts för att genomföra ett uppdrag som bedömts vara nära nog omöjligt. På de bilder du har framför dig är medlemmarna i ditt team och de kan om de utnyttjas rätt visa sig vara ovärderliga för ditt uppdrag. På de medföljande dokumenten står deras styrkor, svagheter och deras personbästa tider. Rätt använda kan detta team se till att du uppnår uppdragets mål och att du inte tar dig vatten över huvudet. Ditt uppdrag går i korthet ut på att ta 8 guldmedaljer och att därmed bli historisk. Det här meddelandet kommer att självförstöras om 5 sekunder, lycka till Mr. Phelps och simma lugnt."

En knackning på dörren får mannen inne på toaletten att förskräckt vända sig om.

"Är du ok Mike? Du har varit därinne en bra stund nu."

Med klappande hjärta svarar mannen i dräkten något lugnande samtidigt som han ser hur fotografier, dokument och bandspelare bokstavligen går upp i rök. Han öppnar dörren och kommer leende ut för att ta itu med det omöjliga uppdrag han ändå är säker på att klara av och spatserar, lustigt nog i 7 takt, mot uppdragets fullbordan och framtiden.

Nu är de Olympiska Spelen strax igång och de riktigt sportintresserade lär inom kort uppvisa klassiska tecken på jet lag och sömnbrist i största allmänhet. Undrar vad dessa människors bristande arbetsinsatser och oförmåga att till fokusering på sina arbetsuppgifter kommer att kosta varje enskilt land under den närmaste tiden?

Nu inser jag självklart att det är fånigt och lågt av mig att tala om ekonomiska spörsmål när det vankas sport i massor och det vet ju en var att det mer handlar om förbrödring, rent spel, viljan att slå nya rekord och att grundtesen är att, "det var ändå roligt att få vara med".

Det är ändå svårt att bortse från den ekonomiska aspekten och en sak är säker IOK gör en fet slant på kalaset och det är som det ska för är någon smart nog att ta patent på en logo med några fåniga ringar förtjänar de att göra storkovan. För kinesernas del så tros det att turismen kan gå ner med så mycket som 40 % under spelen. Lät i mina öron konstigt först men förklaringen att "vanliga" människor inte vill åka dit när det kryllar av sportfånar i varje vrå är helt logiskt men totalt felaktigt. Om man undviker huvudstaden där större delen av sportevenemangen äger rum är Kina så tomt på folk som du någonsin kan begära i ett så överbefolkat land. Rent propagandamässigt har Kina en del att ta igen då den Olympiska facklans färd igenom världen gjort att det ockuperade Tibet nämnts lika ofta men med empati.

Vad ska vi då tro om de svenska chanserna rent sportsligt?

Jag tycker det verkar som de tappra svenska damerna och herrarna lyckats med konststycket att pricka in formbotten lagom till OS. Om detta är en plan för att sänka våra förväntningar så har det lyckats, åtminstone på mig, för jag tror inte längre på en enda medalj och då kan jag faktiskt bara bli positivt överraskad. Rent teoretiskt så kan vad som helst hända, bollen är rund, hoppet är det sista som lämnar kaninen och gud hör bön. Det har trots allt varit väl många spruckna ben, trasiga lår och om man nu är bäst i världen på en hel drös av grenar blir det frustrerande för oss resultattörstare när dessa byts ut mot ett par som man bara är ganska skitbra på, inte så klyftigt. Nåja, det får vara hur det vill med allt detta för nu osar det OS.

Det rapporterades på nyheterna om en fjäril som egentligen inte finns i Sverige men som nu ändå har synts till. Det är en art kallad Vampyrfjäril och jag undrar om den heter Mariposa Dracula på spanska. Den lille gynnaren suger, som namnet indikerar, blod från djur men är egentligen mest intresserad av frukt och grönsaker. Lita alltså aldrig på en vegetarian ens i insektsvärlden för de kan vara oerhört lömska under sitt jovialiska och söta yttre. Den dricker också gärna tårar så jag tror jag vet hur den bär sig åt för att få ut så mycket som möjligt av sina offer. Den lömska lilla fjärilen flyger omkring tills den hittar ett lämpligt djur att attackera och då finns ingen hjälp att få för det stackars offret. Ett vanligt sådant offer är en kanin som samlat på sig en rejäl hög med grönsaker och sitter dreglande och förväntansfullt koncentrerad på sin stundande festmåltid. Som en stukabombare dyker då den grymma fjärilen ner från skyn och sätter sina sylvassa tänder i den intet ont anande kaninens rygg. Till skillnad mot fladdermöss och myggor så har Vampyrfjärilen inget bedövningsmedel i sin saliv så det gör fruktansvärt ont när den hugger. Kaninen som känner hur dess livsblod rinner ut och dessutom plågas svårt av smärtan börjar uppgivet gråta över livets förgänglighet och att den inte ens fick äta en sista måltid innan sin alltför tidiga död. Den samvetslösa Vampyrfjärilen dricker kaninens blod och sköljer sedan ner anrättningen med dess sorgetårar och smackar belåtet av välbehag. Om kaninen vid det här laget inte redan dött av blodförlust så dör den av brustet hjärta och då lämnar Vampyrfjärilen genast sitt offer eftersom han inte är en asätare. Det är först nu som Vampyrfjärilen blir riktigt glad för nu vankas det grönsaker och det är som jag redan berättat det som den gillar allra mest. Så mina vänner om ni har tama kaniner eller andra grönsaksätande husdjur som vistas utomhus nu sommartid så bör ni hålla flugsmällan redo och noga inspektera alla fjärilar som hålls i närheten och har de huggtänder eller verkar onormalt intresserade av gurkor och morötter så klipp utan förbarmande till.

Igår greps äntligen den tidigare presidenten i Serbien Karadozik som har varit efterspanad i 13 år anklagad för grova krigsförbrytelser som innefattar massmord. Att denna fula fisk lyckats hålla sig undan så länge tyder på att de serbiska myndigheterna inte varit särskilt ivriga att finna honom och därför inte letat speciellt bra men nu med en färsk EU vänlig regering haffades Karadozik redan efter ett par dar. När man betänker att det här rör sig om en mycket farlig och ond man så undrar man så klart vad han sysslat med under den tid han hållit sig undan. Har han jobbat med framtagandet av nya schyssta våldsspel för PC, har han jobbat med att avliva herrelösa hundar och katter eller har han kanske sysslat med att inkassera utomstående skulder åt Hells Angels eller maffian?

Sanningen är mer bisarr än så för denne förhärdade skurk har faktiskt försörjt sig genom att åka omkring och hålla föredrag om positivt tänkande. Under falskt namn och med ett stort skägg har han uppmanat folk att fokusera på det positiva för då kommer allt att gå bra. Stort skägg och falskt namn låter i mina öron som hämtat ur en Kalle Anka tidning, men där har skurkarna försonande drag.

Det finns fler serbiska krigsförbrytare på fri fot och med tanke på att Karadozik åkte runt som föredragshållare så blir det till att leta på helt nya ställen och att tänka om helt och hållet för att hitta de andra. Heta tips är att kolla all dagispersonal, alla glassbils förare, kolla clowner och annan maskerad cirkuspersonal, alla präster med skägg eller feta mustascher, alla bibliotekarier manliga som kvinnliga för man vet aldrig och en ordentlig genomgång av det serbiska skyttelandslaget kan också vara en bra ide.

Hur jag än försöker tänka positivt så måste jag ändå konstatera att det är en mycket sjuk värld vi lever i.   

Min äldsta dotter Camilla 19 berättade att hennes mobiltelefon hade brakat ihop och att hennes upplivningsförsök varit fruktlösa, och det förvånade inte mig ett dugg eftersom den gått hädan trots att den dagligen utsatts för mun mot mun metoden, så det var bara att göra en familjeutflykt till Nacka Forum och telefonbutiken. Väl inne i den fanns det många frestande lurar att välja på och det gällde egentligen att betänka vilka behov Camilla hade av sin nya lur och utifrån detta välja en mobil med matchande prestanda. Några härligt dyra mobiler beskådades och dessa hade kameror med många pixlar och grymma mp3-spelare men Camilla berättade förståndigt att det inte var nödvändigt med dessa finesser eftersom hon ändå hade tillgång till oerhört bra digitalkameror och feta mp3-spelare. Hon valde till slut en av de billigare Sony Ericson mobilerna och faktiskt samma modell som lillasyster Mimmi, men i en annan färg. Jag som stod för fiolerna var djupt imponerad över hur förståndigt hon valde och tänkte att vi kanske inte misslyckats totalt med vår barnuppfostran och att våra söta döttrar äntligen börjat förstå pengars värde eller att de åtminstone fått en insikt om att de inte växer på träd eller förökar sig mirakulöst i pappas plånbok. Bäst som jag stod där och log förnöjt åt tillvarons små positiva överraskningar började Camilla åter tala.

"Jag ser den här mobilen som en mellantelefon tills det att jag skaffar en I-Phone."

Inne i mitt huvud hörde jag braket av en spegel som krossas och mitt fåniga flin utbyttes mot ett felvänt u och en skrynklad panna. Jag frågade genast försäljaren vad dessa nymodiga tingestar kostade och han svarade att de inte fått in dem riktigt än men att han trodde att det billigaste abonnemanget låg runt 8000 kronor ungefär. Camilla går just nu i väntans tider och hoppas att snart få besked om att hon fått något av de jobb hon sökt och även jag har sedan besöket i telefonaffären krampaktigt hållit båda tummarna för att hon skall få ett positivt besked i jobbfrågan med det snaraste.

Min svärmors kaffebryggare gick sönder och min sambo Agneta följde, som den goda dotter hon är, med till en butik och där köpte de en ny. Att ta med just Agneta för att köpa maskiner eller elektronik är ungefär som att ta med en Mullvad för att prova ut glasögon eller som att be en tonåring om finansiella råd men de kom faktiskt hem med en ny bryggare och allt var frid och fröjd, i c. 10 minuter. Det var svårt för svärmor att se vattennivån eftersom det var en mörk bakgrund inne i maskinen men det löstes lätt med hjälp av några enkla blindanpassningar så det blev åter frid och fröjd, ända tills nästa dag.

"Kaffet är inte gott för det är inte tillräckligt varmt."

Klagade svärmor efter morgonfikat så vår familjs troubleshooter vad gäller tekniska prylar, äldsta dottern Camilla, skickades dit men det fanns inga inställningar på bryggaren som hade någonting med kaffetemperaturen att göra. Vi tänkte positivt att svärmor skulle vänja sig vid det ljumna kaffet men klagomålen kom dagligen så jag bestämde mig som god svärson att göra en marknadsundersökning. Det var det minsta jag kunde göra eftersom jag ännu inte gjort hennes dotter till en ärbar kvinna och gift mig med henne utan istället bott med densamma i över tjugo år och dessutom gjort henne med barn ett par gånger. Vad jag fann var att de kaffebryggare som vid tester fått höga miljöpoäng var de sämsta om man ville ha varmt kaffe eftersom de helt enkelt hade för låg kapacitet och ville man ha gott, varmt kaffe fick man skaffa en mer miljöovänlig bryggare. Det tog några veckor innan jag fick fram denna information och nu har svärmor slutat klaga och hur hon får upp temperaturen på fikat vet inte jag men kanske mikron är hemligheten och i sådana fall är miljövinsten noll. Har inte bestämt mig än om jag ska berätta för svärmor vad jag kommit fram till för jag vet inte om det är bra för miljön eller inte.

Vad gäller uppvärmning av huset så är det svärmor som får bära det tunga miljölasset i området där vi bor. Vi bor i samma radhuslänga men hon bor i det första hörnhuset och har tre ytterväggar och vi som bor fem hus bort har bara två. Det innebär att när fjärrvärmen beräknas så blir det varmt och gott hos oss men alltid för kallt hos lilla svärmor och särskilt under den period på året som ligger innan det blir riktigt kall vinter, för när den väl kommit eldas det på så det räcker även åt henne. Till hösten och förvintern kommer hon alltså att huttra omkring därhemma och det enda hon har att ta till mot kylan är fisljummet kaffe. Bara hon nu inte värmer sitt fika lite extra på något otillbörligt sätt kan hon i alla fall sova djupt och gott som bara den med ett rent miljösamvete kan och det kanske är värt lite gåshud och förstörda fikastunder.

Om man ska åka bil hem till oss så finns det en smygväg som är till för bussar och taxi men man tjänar nästan en kilometer på att åka där. Det är alltså helt olagligt att ta den vägen men Agneta påpekade idag att det måste vara mer miljövänligt då det både spar på bensin och leder till mindre giftiga utsläpp. Jag som brukar lyfta mitt upp upp upp finger när Agneta ibland tar den fina smygvägen, när hon är säker på att inte möta någon buss, blev totalt förstummad över det moraliska dilemmat. Hur jag än vände och vred på problemet så blev det fel och frågan är om man ska göra det som är rätt i det lilla eller i det stora. Så fort det är bekvämt och mysigt så är jag en miljöbov och åker jag lagligt hem, dricker varmt kaffe och inte har minsta antydan till gåshud på armarna så kan man ge sig tusan på att samvetet kommer att plåga mig och jag kommer garanterat att vakna mitt i natten med ett skrik. När jag då hasar iväg mot kylskåpet för en lugnande klunk juice så är jag som blind oändligt miljövänlig för jag behöver inte tända en enda lampa för att hitta och det kommer i sin tur innebära att jag efter en stund kan återvända till sängvärmen och med gott samvete somna om och sova som en baby.  

Min sambo Agneta och jag var på Food Market och handlade idag och denna konkurrent till Konsum verkar inte ha det helt lätt för det är nästan alltid folktomt i butiken. Det får till följd för mig som konsument framförallt två saker och den första är att det är behagligt gott om plats och ingen elak gammal dam eller herre kör över mig med sin kundvagn och det är bra. Den andra konsekvensen är att luftkonditioneringssystemet fungerar mer än väl och det blir riktigt kyligt i hela affären. Där går man omkring i den lugna atmosfären med Gåshud och stenhårda bröstvårtor och försöker tänka ut någon bra sommarmat. Det blir alltså en fråga om ett rent overkill med så mycket kalluft och så få kunder men det är positivt tänkt från butiksledningens sida.

Något som då måste betraktas som underkill är de ljudsystem man installerar i flygplan. Kärran kostar massor av miljoner men tydligen blir budgeten ansträngd efter omfattande investeringar i vingar, motorer, flygplansstolar, och allehanda elektronisk utrustning så när det är dags att köpa ett internt ljudsystem blir det uppenbarligen alltid ett billigt som låter rent bedrövligt. Är det för lågt påskruvat hör man inte vad kaptenen eller flygvärdinnan säger men om de drar på volymen så trillar nästan öronen av på passagerarna av den förskräckligt vassa ljudkaraktären. Jag är personligen orolig för konsekvenserna nu när nya sparbeting kommer inom alla flygbolag då höjda bensinpriser tär hårt på lönsamheten. Kanske kommer vi inom några år att åter längta efter de otroligt usla ljudsystemen då alla flygbolag infört megafoner utom ryan Air som låter sin personal göra en strut av en gammal Irländsk dagstidning att skrika i.

Gick på en härlig blåsning häromdagen i form av Tower Of Power på Skeppsholmen. Detta härliga band från Kalifornien firar detta nådens år 2008 40 år som grupp och har i sin uppställning nästan lika många blåsare som kommunala musikskolan. Jag och mina kamrater njöt i fulla drag av den otroligt hårdsvängande funken men jag undrade hur min dotter Camilla som aldrig hört Tower Of Power förut skulle reagera. Efter några låtar sträckte jag ut handen i hennes riktning och kände hur hon dansade och svajade till musiken och hörde hur hon fnittrade glatt när gubbarna på scenen dansade loss eller gjorde roliga gester så då förstod jag att hon diggade fett. Kvällens huvud akt var den Amerikanska sångerskan Mary J. Blige som den kvällen vann VM i röstgymnastik och var helt otroligt tråkig.

På tal om tråkigt så är Stockholm nu på sommaren fullt av vägarbeten och vid ett sådant råkade min kompis och bandkollega i Synliga, Ulf, gå in i en stolpe som stod på en plats där inga stolpar stått förut och han kände dessutom mycket väl till området eftersom det var på Skånegatan där han bor. Ulf som är helt blind sa som man brukar när man träffar stolpar och andra hårda föremål på detta oväntade sätt, aj! En av arbetarna som fixade med vägen såg Ulf: s kollision med stolpen och förhörde sig genast om Ulf var okej så Ulf tog genast tillfället i akt att fråga vad de jobbade med. Han fick till svar att de höll på med att handikappanpassa vägen och Ulf tänkte i sitt stilla sinne att de verkligen gjorde ett helvetes bra jobb.   

Ett par nära vänner till mig blev idag sittande mol allena ute på sitt lantställe efter att ha skickat sitt ena barn på språkresa och det andra på kollo. Han blev inspirerad av det barn fria tillståndet och stirrade blint men förälskat på henne och sa med insinuant röst, samtidigt som han lät ögonbrynen åka upp och ner på Groucho Marx vis, något om at hitta på något spännande till kvällningen. Hon replikerade entusiastiskt och kuttrade något om att verkligen ge sig hän och några timmar senare fick jag ett sms om att de gjort ett rejält yogapass. I meddelandet stod det att de kände sig renade och skakiga på benen. Jag som är en rutten gammal cyniker skrev tillbaka att det lät som sviterna efter en rejäl släng av rännskita. De är sökare i sitt inre och har kommit mycket längre än jag som fortfarande inte är riktigt klar med yttervärlden än och gärna tar mig en titt på Kuala Lumpur, Odense och Rågsved innan jag vänder blickarna inåt. De äter konstigt också och hon har varit vegetarian i åratal men även han är numer en icke köttätare och jag som inte gillar förändringar tycker att det är trist. Nu ska man inte kasta sten i glashus och det är lika bra att jag genast erkänner att jag idag åt Broccoli och tyckte att det var gott. Hela mitt liv har jag förtalat och avskytt just denna grönsak men idag gjorde mina smaklökar uppror, svek och godtog denna förhatliga nyttoväxt. Hoppas att inga fler förändringar inträffar alltför snart för min kvot är fylld. Jag kan rent av tänka mig skräckscenariot när någon gammal älskarinna kommer och berättar att hon blivit nunna, att min yngsta dotter helt plötsligt spontant städar sitt rum och gör sina läxor, att min skivköparpolare i Väsby plötsligt upptäcker att det där med CD: s inte är så kul och börjar spela golf istället eller att min sambo Agneta inte längre vill se alla sjukhusserier på TV och istället börjar spela dataspel med stark våldsinriktning. Nej inga fler förändringar tack och må den förbannade sommaren snart ta slut så TV: n åter fylls med de olidligt vissna serier vi vant oss vid och så att de inte visar Svenska filmer som fått 4 Getingar i Expressen för de är helt omöjliga att plåga sig igenom.

Det stod i en Finsk tidning om en kleptoman som stal 10 skjortor i Hawaiimodell från en butik men som vid hemkomsten fann skjortorna vara så anskrämligt fula att han fann sig nödsakad att returnera dem till butiken. Om han råkade ut för någon påföljd eller om butiken gladdes åt de fula skjortornas återkomst framgick inte av artikeln.

I en rubrik för en annan Finsk tidning stod att läsa att Ville Valo, sångare och frontfigur i det Finska Heart Metalbandet Him, inte druckit sprit eller haft sex på ett år. Jag befarar att nästa CD kommer att låta gnälligare än någonsin.

Som ni säkert förstår så har jag åter igen tillbringat en vecka i vårt östra grannland och denna gång var det riktigt roligt eftersom den ljudkänslige idioten till granne flyttats till en annan del av Helsingfors och bargästerna på Molly Malones kunde än en gång ha kul och väsnas på det sätt som gärna sker när alkohol förtärs och band är elektrifierade. Eftersom vi har en buss full med härliga musikinstrument och allehanda attiraljer är det båten som gäller till och från Finland men det är efter alla dessa gånger inte mycket jag tycker är särskilt roande. Det är dessutom svindyrt numera och för att ge er ett hum om priserna så räcker det nog om jag nämner att en portion köttbullar med potatismos kostar 110 kr. På hemresan brukar jag vanligtvis få problem med sömnen och denna gång var inget undantag. Vi hade vänt på dygnet och jobbat de flesta kvällarna mellan kl. 22.30 och 03.15 men vid c. 23 tiden var basisten Heikki och jag så trötta att vi släpade oss till hytten och stupade ner i våra kojer. Jag började flyta in i sömnens land då en liten bäbis i någon närliggande hytt började gråta. Den lilla flickan var otröstlig en stund men tystnade slutligen och jag försökte än en gång att gräva mig djupare ner i sömnen men nu var det som förgjort. En stund senare ramlade resten av orkestern in och började med sina nattbestyr och snart lägrade sig åter lugnet och jag kunde njuta av det rogivande ljudet från gitarristen Snucke som vände blad i Motley Crue boken The Dirt. Även detta upphörde till slut och tiden gick och gick och egentligen var det enda som inte gick det att sova. Efter ett par besök på hemlighuset och oändliga varv i kojen kollade jag klockan och då var den 03.00 och det stärkte mig i min trötthet och jag drog ett djupt andetag och kastade mig envist mot sömnen. Jag sjönk djupare och djupare men plötsligt skrattade en man och en kvinna högt och berusat, våra hyttgrannar hade kommit hem. Han lät berusad och uppsluppen men när hon lät kunde jag inte avgöra om hon grät eller skrattade och det störde mig och gjorde mig orolig. Deras högljudda samvaro höll på en bra stund men övergick så småningom i ett samlag som tack och lov inte var lika ljudstarkt som deras konversation varit. Bäst som de pippade och dunkade rytmiskt i väggen somnade jag äntligen och sov ganska drömlöst. På morgonen blev vi väckta av en städare som stack in huvudet för ingen av oss hade ställt någon väckarklocka, kanske i full tillit till att någon annan hade gjort det. Jag hade missat min taxi och fick beställa en ny men nu var jag tillbaka i fostervattnet och det regnade så allt kändes bra. Borta bra men hemma bäst och om ett par dagar kanske jag blir pigg igen.

Det meddelades på nyheterna idag att postens chef Erik Ohlsson fått sparken med omedelbar verkan men ingen direkt anledning till avskedandet ges. Det har självklart lett till spekulationer men jag kan här på min blogg som enda nyhetskälla berätta orsaken och det är helt enkelt så att det är slutet på juni. Vad skulle det spela för roll säger då du vän av ordning? Jo det är nämligen så att telefonräkningarna kommer kvartalsvis och posten har just fått sina och nu är måttet rågat. Erik Ohlssons telefonräkning är otroligt hög för som ni vet så ringer postmannen alltid två gånger. Posten kan helt enkelt inte möta kostnaderna längre och snubben får ta konsekvenserna av sitt kufiska beteende och måste gå.

Pratade med en vän igår om det där med pengar och svårigheten med att snabbt få in de riktigt stora stålarna. Vi trodde båda på arbete men inte att de feta summorna skulle komma vår väg genom idogt arbete. Hon hade gått med i Postkodlåtteriet och jag är den lycklige ägaren till 5 premieobligationer men våra vinstchanser får nog betraktas som försvinnande små.

Vad gäller brottslig verksamhet så tror jag att de stora snabba pengarna ligger i rån av värdetransporter men jag har svårt att hitta en riktigt naturlig plats i rånarligan för hur det än är så suger det med en blind förare av flyktbilen och blinda som viftar med k-pistar, bazookas eller andra skjutvapen är rent olidliga att ha att göra med.

Jag borde nog ha blivit politiker i alla fall för de höjer tydligen sina löner genom att bevilja partiet högre bidrag. Oppositionsledaren Mona har nog bra lön för hon har börjat lägga på hullet eller också försöker hon att på allvar kliva i den stora kostymen efter sin företrädare.

Det verkar alltså inte finnas något moraliskt och helt lagligt sätt för mig att få in de snabba och stora stålarna så jag får nog jobba vidare med min futtiga lön och hålla tummarna att en av mina ynka premieobligationer skall utgå med vinst eller att någon hitintills okänd släkting från USA, kanske han som äger Westin hotellen, skall testamentera rubbet till lilla jag och min syster. Jag lovar att jag ska bli en generös och omtänksam miljonär som bara har andras väl för ögonen. Nä, nu går det inte att skriva mer för näsan är hela tiden i vägen och trycker ner oönskade tangenter, jag återkommer senare.

Hörde ni att den engelska polisen jagade ett UFO häromdagen? Det var en av polisens helikoptrar som var på väg att gå ner för landning och nästan blev påkörda av ett mystiskt flygande objekt och eftersom det både rörde sig oerhört fort och det definitivt var vårdslöshet i trafik så togs jakten på luftmarodören genast upp. Polishelikoptern fick dock ganska snart soppatorsk och var tvungna att ge upp förföljandet och ännu ett fartsyndare UFO kom undan. Min dotter Camilla sa att hon hoppades att det verkligen var ett främmande rymdskepp för då de utomjordiska piloterna skulle ge sig till känna så skulle alla science fiction filmer vi tittat på inte längre vara fiction utan dokumentärer.

Eftersom rymdskeppet var mycket snabbare än våra luftfarkoster och de uppenbarligen inte hade några som helst problem med att få bensinen att räcka så torde ett samtal med dessa rymdkillar, och förhoppningsvis även läckra rymdtjejer, kunna leda till en schysst lösning på energifrågan. Vi är självklart villiga att ge dem en rad hemliga grejor i utbyte som receptet på Coca-Cola, vilket virusskydd till datorn som fungerar bäst, de fullständiga ritningarna till en tyst men effektiv dammsugare, vad som gör en schlagerlåt framgångsrik och om förhandlingarna blir ruskigt hårda även hur man på bästa sätt försvarar sig mot skattemyndigheterna. Vi kan nog komma överens och om det är som jag hoppas och den nya form av energi som vi då kommer i åtnjutande av är både fantastiskt effektiv och mycket skonsam för miljön så kan energipolitiken få en helt annan inriktning. Politikernas onda öga kommer då inte längre att riktas mot bensinslukande miljöbovar som bussar, lastbilar, motorcyklar, bilar, flygplan och mopeder utan istället fokuseras på de tuggande metanmonstren Korna. Innan vi hinner säga Kalops så kommer en bred politisk majoritet att ha infört en energiskatt på kött på flera tusen %. På midsommarafton om 5 år blir det andra bullar av då familj och släkt samlas runt det festligt dukade bordet. Politiker mer förvirrade än vanligt från det gröna hållet har börjat tittat på kraftiga skattehöjningar på Strömmingen men ännu inte fått igenom dessa så Sillens pris är fortfarande ganska överkomligt. Färskpotatis finns i överflöd på bordet eftersom nästan varje svensk som har en plätt jord odlar själv i ett försök att hålla ner matpriset. Bara några få av Sveriges medborgare, och då självklart de allra rikaste och mest omoraliska, har kött på bordet. De flesta av oss petar lite uppgivet i det visuellt ganska bra men smakmässigt undermåliga kött surrogatet gjort av Soja och en rad hemliga ingredienser. Den hembrända spriten gör att dessa fuskbiffar slinker ner men inte ens under spritens påverkan kan någon med full trovärdighet säga att de är lika goda som äkta nötkött. Det skall dock sägas att positiva förändringar redan efter dessa få år börjat märkas på miljön i takt med att växthuseffekten bromsatts upp. De Svenska vintrarna blir åter långa, kalla och oerhört snörika alltmedan somrarna är svala, nederbördsrika och korta.

På tal om Aliens så berättade Camilla för mig att i The Sims som hon spelar en del så kan männen bli infångade och tagna till rymdskepp och när de återlämnas till sina familjer är de med rymdbarn. Som tur är så behöver de sedan inte föda dessa rymdbäbisar som i filmen "Alien" då de plötsligt med ett blodisande skri ploppar fram ur magen på den stackars invaderade människan utan föds fram på ett mindre blodigt vis. Jag frågade Camilla hur men hon var inte säker men det finns inte så många möjligheter som jag ser det och det blir antingen genom svalget eller genom ändan. Om det är det sistnämnda så undrar jag om det då borde kallas för en 3: a?

På tal om 3: a så är det inte det något av lagen vill bli i det pågående fotbollsmästerskapet och igår slog Ryssland sensationellt ut Holland. Min yngsta dotter Mimmi hade sin Ryske pojkvän på besök och han var så nervös under matchens gång att det nästan blev bitmärken i vardagsrumsbordet. Han hade dessutom satsat pengar på matchen och satsat på att de favorittippade Holländarna skulle vinna med 3-0. Eftersom Ryssland vann med 3-1 så satsade han fel men när jag närmare analyserade det hela så kom jag fram till att han faktiskt gjort helt rätt. Hur det än gick så kunde han glädja sig åt resultatet för det blev pengar eller nationell stolthet och segeryra. Frågan är om inte jag som mår så dåligt under alltför spännande matcher borde anamma denna geniala metod. Förlorar mitt lag eller land så klirrar det till i kassan och i annat fall kan jag gå med högburet huvud och visa upp vilken dålig vinnare jag är.

Det hade varit lite si och så med nattsömnen och telefonens signal lät både olycksbådande och ilsken. Jag svarade på andra signalen med en sådan där intim röst långt nere i basregistret som bara finns på morgonen och fick genast örat fullt med upprörd tonåring.

"Det har inte gått nått bra, vi har missat tåget!"

Den känslan har jag nästan varje morgon så det var inget nytt men i det här fallet var det verkligen så att det tilltänkta tåget rullat bort. Min äldsta dotter Camilla och hennes pojkvän Emmanuel skulle med sagda tåg ta sig hem från Sweden Rock Festival (det SRF som rockar) för att vara med på min syster Maries bröllop i Helenelund men nu satt de fast i Sölvesborg. Camilla skulle vara en av brudtärnorna och även spela och sjunga en låt i kyrkan och Emanuel agera fotograf så nu var goda råd dyra. Klockan var strax efter 6 och nästa tåg skulle inte avgå förrän om någon timma enligt den förkrossade Camilla och det skulle heller inte finnas någon personal i stationsbyggnaden före kl. 8. Jag sa en smula skärrad till Camilla att ta det lugnt och att vi skulle undersöka vad som kunde göras åt saken från vårt håll för att få upp dem till Stockholm till kl. 15.00 då ceremonin skulle ta sin början i guds hus. Camilla var upprörd eftersom de suttit och sovit i stationsbyggnaden större delen av natten och hon hållit mobilen i handen för att verkligen vakna när den gick igång med väckningssignalen men någon sådan kom aldrig. Det visade sig bero på en finess som gör att väckningssignalen är av aktiverad om det inte är en arbetsdag så denna lördagsmorgon förblev den tyst. Deras tält hade dessutom blivit fullständigt ner pissat så tillvaron kändes tung och motig plus att de hoppat över att titta på kvällens huvud akt Def Leppard för att verkligen hinna med sista bussen till tågstationen. Det stod ganska snart klart at ett senare tåg inte var ett alternativ om de skulle hinna till vigseln i tid.

(Här tänkte jag att man i filmversionen av detta blogginlägg skulle lägga in låten "Get Me To The Church On Time" och filma med skakig kamera a la dogma.)

Nu var det en titt på flyget som gällde och vi hoppade genast in på Luftfartsverkets hemsida och insåg genast att en större internetkanon än min mor och jag behövdes så ett stort bett togs ur det sura Äpplet och jag ringde den blivande bruden och min eviga syster Marie. Hon tog det hela med beundransvärt lugn och fattning och med hjälp av hennes kontakter kunde efter mycket om och men två flygbiljetter bokas. De närmaste flygplatserna var Kristianstad och Ronneby men så lätt skulle det inte gå för därifrån var alla flyg fullbokade de närmaste tre dagarna så det logiska fick göras ologiskt. Ungdomarna fick helt sonika ta tåget till Malmö, taxi till Sturup och farfars transportservice från Bromma till Helenelund. Camilla som aldrig flugit inrikes förut skickade ett oroligt SMS där det stod, "men vi har inga pass". Det tyckte jag var så sött att jag inte kunde låta bli att garva mitt i eländet. Gemenskapen firade enorma triumfer denna morgon då alla i familjen var inblandade i projektet "få hem ungdomarna från Blekinge i tid". Sambo Agneta (känd Getingjägare från Nacka) kom med goda råd, syrran körde dator och nyttjade ovärderliga kontakter, jag var sambandscentral, mamma var sekreterare och pappa jourhavande chaufför och de två sistnämnda agerade även plånbok då de goda råden visade sig kosta 1600 kr. st. plus ett par hundra till Pågatåget och med 495 till taxin till flygplatsen slutade kalaset på ungefär 4300 kr.

Efter att ha löst ungdomarnas dilemma så borde dagens strapatser därmed ha varit till ända men jag hade lite hjärnsläpp när jag beställde färdtjänstbil för transport till kyrkan och glömde bort realiteten att de flesta körningar samplaneras och att taxin ofta kommer sent. Det var precis vad som hände och jag satt i bilen med Agneta och blev stressad samtidigt som ungdomarna stressade som tok på sitt håll för att snabbduscha och byta om och min stackars syster stod i kyrkan med sin blivande man och undrade om det försvinnande lilla antalet inbjudna skulle bli en fingertutt. Syrran berättade för prästen hur det hela låg till och han var villig att vänta en kvart om det behövdes men en minut över tre klev följet med ungdomarna in i kyrkan och fem minuter senare klev Agneta och jag in så den totala förseningen blev ungefär tio minuter.

Det var en kort och fin vigselceremoni med vacker musik och Camilla gjorde ett bra framförande av Carole Kings "You've Got A Friend" men närmare James Taylors version med sång och akustisk gitarr. Det var två psalmer varav den ena var "Den blomstertid nu kommer" som varje svensk bär i sitt hjärta som den stora sommarlovlåten nr. 1 men den andra psalm 84 kände jag inte igen. Jag har lite svårt för svenska psalmer eftersom jag tycker de är ganska dystert och inte alls avspeglar glädjen i att ha en gud och fast och trygg grund att luta sig emot i tillvaron som jag tror att troende har.

Båda intressenter sa ja så då var det lika bra att genast åka till Edsbacka krog och fira beslutet. Det blev många rätter med fantastisk mat och ingen var längre stressad men framåt slutet av måltiden började både Camilla och Emmanuel gå in i något slags koma och tystnade märkbart och började klippa med ögonen. Då firandet efter krogbesöket fortsatte hemma hos det nu äkta paret, alltså var de om inte falska så oäkta innan, så slocknade de båda ungdomarna på soffan och sov tills det var dags för hemfärd senare på kvällen. Vi åldringar och de små barnen höll dock igång med stor bravur i många trevliga timmar och lät Champagnen svalka våra strupar. Jag kan varmt rekommendera en Champagnefylla för den är långsam, mjuk, lätt att hålla på en skön nivå och har egentligen ingen nackdel annat än priset men det kanske leder till att man inte super för ofta.

Jag skrev tidigare att ungdomarna fått sitt tält ner pissat på festivalen och jag fick när vi satt och pratade hemma hos brudparet veta vad som hänt. Det var nationalistiska element som dragit igenom camping och festivalområdet skanderande tyska slagord som "seig heil" och annat skit som inte gillat åsynen av Emmanuel som härstammar från Colombia och ser väldigt sydamerikansk ut. Retade av att se honom med sin blonda flickvän och troligen bara för att han fanns överhuvudtaget förvandlade idioterna tältet till pissoar. Camilla och Emmanuel tappade lusten för festivalande och packade ihop sitt ner pissade lånade tält och tog bussen till tågstationen för att invänta morgontåget och som det heter, "the rest is history". Nationaldagsfirande tycker jag att man ska ha och man ska få vara stolt över sitt land och ursprung men de ultranationalistiska element som beter sig som dessa nere på Sweden Rock Festival eller de korkskallar som blev arresterade i Stockholm på nationaldagskvällen är en skam. Ni som beter er på detta sätt må vara stolta över att vara svenska men jag som svensk skäms över er och ert enfaldiga beteende.

Idag är det söndag och i en tradition instiftad av gud för årtusenden sedan så tänker jag ta det otroligt lugnt idag och inte stressa en sekund men trots dessa mina förutsättningar så ligger jag självklart i lä mot ungdomarna som faktiskt inte klivit upp ännu fastän över halva dagen redan gått.

Min yngsta dotter Mimmi 17 år är i Estland på ett ridläger och nu väntar jag varje morgon med bävan på att telefonen skall ringa.

"Hej pappa det är Mimmi det går inget bra för mig, jag har missat båten."

I en TV reklam för produkter från Synsam sägs det att 8 av 10 inte har samma syn idag som för 3 år sedan men det har jag. Jag var tvärblind då och det är jag fortfarande så läget är stabilt, skönt.

Idag är det den 6: e juni och Sveriges stolta nationaldag vilket firas med pompa och ståt på TV med Lill-Babs, Sven-Bertil, Pirelli (loosern från schlagerfestivalen) och hela käcka kungafamiljen. Det är nästan så att man baxnar, vilket pådrag! Vi svenskar är i sanning ett vilt och uppsluppet folkslag som vet hur man slår på stora trumman och slår klackarna i taket som inga andra. Själv blir jag mest sur eftersom det inte kommer någon post idag och mitt skivpaket från Tyskland med nya Jorn och Journey inte hann fram och nu inte dyker upp förrän tidigast på måndag, suck

Värmeslag kan man få i vårt sovrum just nu och det är inte i första hand ökad aktivitet som leder till svettningar utan den underbara sommaren vars sol lyser på vårt svarta papptak. Sambo Agneta kom häromdagen skramlande in i sagda rum efter att ha stått på huvudet i förrådet och i näven släpade hon på den fläkt hon köpte förra gången vi hade en varm sommar i gamla Svedala. Den blåser kalluft på våra överhettade kroppar och är en riktig livräddare och det enda som oroar mig är att hon monterade ihop den själv då det begav sig. Hon har många bra sidor men någon större teknisk begåvning är hon inte och i mina värsta fantasier lossnar fläktbladen och kommer flygande genom luften med våldsam fart. Just i sovrummet skulle vissa ädlare delar av kroppen då kunna vara i farozonen. Nåja, fram till det att något sådant inträffar blåser det underbart svala vindar i hobbyrummet. Jag skall dock erkänna att jag faktiskt stänger av fläkten när jag är själv eller efter det att Agneta somnat för det är dumt att chansa men hon sätter obönhörligt på den igen så fort hon återkommer till rummet eller vaknar.

Sambo Agneta gjorde stordåd även igår när hon lät ännu en Geting döden dö. Hon är livrädd för dessa flygande marodörer och med en sådan fobi är det en stor sak att konfrontera odjuret och att nedlägga detsamma. Ungarna och jag gav henne en elektrisk flugsmälla för några år sedan och sällan har väl en present kommit så väl till användning som denna insektbekämpartingest. Det var en riktig best till geting i vårt kök och i Agnetas skräckslagna ögon såg den säkert ut att ha storleken av en Duva ungefär men hon gick skrikande till attack. Tre gånger fick hon elektrifiera odjuret innan den bet i gräset och hon darrande kunde förpassa den till buskaget utanför. Tufft att möta sina rädslor och övervinna dem tycker jag. Jag som är rädd för läkare borde kanske göra detsamma men man får ju inte elektrifiera dem till döds, i alla fall inte i Sverige.  

Tänk vad härligt att man kan påverka sina barn vare sig man vill det eller inte och att man tursamt nog är en sådan förträfflig förebild. Idag åkte min äldsta dotter Camilla ner till en hårdrockfestival tillsammans med sin långhåriga pojkvän och en bunt kamrater för tre dagar och nätter av stenhård musik, samvaro och säkert litervis med öl. Det konstiga är att de flesta av de artister hon kommer att kunna avnjuta tillhör mina favoriter så det är inte utan att jag blir lite avundsjuk på henne när jag tänker på att hon skall få digga Whitesnake, ELO, Triumph, Judas Priest, Blue Oyster Cult och Disturbed medan jag sitter hemma och rullar tummarna. Jag blir extra uppretad då jag inser att det inte bara är den härliga festivalen jag missar utan även mitt favoritband Kansas som bara spelar i Malmö och Göteborg och inte kungliga huvudstaden som de borde. Sweden Rock festival heter festivalen hon åkt till och förkortas SRF medan jag som blindstyre bara är medlem i Synskadades Riksförbund också förkortat SRF men inte rockar ett dugg fett.

Sur kan man bli för mindre och det blev jag ett par gånger framför dumburken förra veckan. Den första som retade upp mig var den otroligt osympatiske brodern till den för tidigt avlidne succéförfattaren till en Svensk trilogi i actionfacket. Nu satt alltså den obehaglige brodern i TV-rutan och utstrålade både girighet och dumhet och försökte fåfängt förklara varför den avlidne författarens sambo sedan 30 år inte borde få någon som helst del av arvet. Nu behöver han å andra sidan inte vara varken trevlig eller sympatisk med tanke på hur många millioner han ärvt och kan säkert köpa tusentals människor i norrland som kan säga att de gillar honom.

Får jag en check på lämpligt belopp är även jag beredd att revidera mina åsikter. Veckans andra attack av ilska kom över mig när jag såg en intervju med två snubbar i en berömd Amerikansk rockgrupp som först talade väl om Sverige och det trogna fans bandet hade här men som blev betydligt mindre muntra när frågorna handlade om fil delning och skivutgivning. Basisten sa att fil delning inte var något problem och att det helt enkelt var så att ungdomarna bestämt sig för att inte betala för musik. Eftersom det var på det viset så tänkte han och bandet inte ge ut några nya plattor för de sysslade inte med välgörenhet. Det skall komma från en surmagad gammal rockslusk som blivit miljonär på sin musik och alla de kring varor bandet krängt i alla år och med tanke på vad en konsertbiljett kostar och att de sålde över 30000 på 20 minuter är min sympatikvot för bas mannen försvinnande låg Om han nu inte vill släppa fler skivor så kunde han väl ha kommit på det innan han släppte sin senaste soloplatta för ett par år sedan för den var skitdålig och hade aldrig behövt släppas varken som CD eller för nedladdning.

Om jag fortsätter att sitta framför TV: n och blir surare för var dag så kommer mina barn snart att släpa iväg mig till närmsta stup och kasta ner mig men det finns så mycket att hetsa upp sig över och särskilt då på sommaren. Måste sommaren vara så förbannat varm? Myggor suger, det är bara repriser på TV, alla är bortresta och finns inte tillgängliga på sina jobb, det är bara jazz på jazzfestivalen, Coca-Cola smakar bättre men är lika fettbildande och dåligt för tänderna som vanligt, det släpps inga bra skivor, ungarna har ingen skola att kliva upp för och sover till långt in på eftermiddagen men är istället uppe halva natten, Hockeysäsongen är slut, min sambo vill sitta ute och äta men springer skrikande iväg så fort det kommer en Geting, jag blir illamående av grillat kött, berusad av öl, tjock av glass, lös i magen av frukt och bär, är för blind för att se brudarna med bar överkropp på badstranden, det är för varmt i solen, det är för kallt i vattnet, det är tråkigt på landet, det är för gungigt i båt, fisk luktar fisk, grönsaker är bögigt, Körsbär är för dyra, klimatanläggningen i bilen ger mig värk i bihålorna, Sniglar är äckliga, Mördarsniglar är mördare, uteserveringarna är fulla, de som sitter på uteserveringarna är fulla, skogsbränder härjar, svetten lackar, glassen rinner, gräset ger fläckar, gräset växer, gräset ger hösnuva, jag är för blind för att köra motorcykel, jag är för mesig för att få bli medlem i Hells Angels, jag fick inte bli sommarpratare detta år heller, golf är för snobbigt, minigolf för plottrigt, vattenskidor för blött, Blåbär för blåa, ormar är läskiga, Snokar är inte ens riktiga ormar men läskiga ändå, kortbyxor är fjantigt, sandaler är ännu fjantigare, solglasögon är kaxigt, solbränna ger cancer, myggbett kliar, myror myllrar, Gäddor är träiga, en fiskekrok i fingret gör ont, det är jobbigt att ösa båten, det är jobbigt att reva segel, det är jobbigt med en reva i seglet, Kåda är kladdigt, det är för ljust för att sova, myggmedel luktar illa, Maskrosorna är för många, Öland inte alls någon fågel, ogräs är visst ett gräs, Kubb alldeles för stillastående, ryggsäckar för praktiska, sovsäckar kan leda till graviditet, grillgallret för jobbigt att skrubba rent, det är alldeles för långt till julafton, Humlor flyger trots att det är fysiskt omöjligt som de är skapta, Hallon Igloo finns inte längre i butik, det finns Ko skit i hagen som ser förrädiskt torr ut, Midsommarafton är för tidig och varför heter det flugfiske när det inte funnits en enda fluga i hela världshistorien som fiskat? Nä nu är det bäst jag kniper igen för familjen kastar ilskna blickar åt mitt håll det känner jag nog. Det är bara det att jag blir så sned när jag tänker på att...