Synpunkter

Jag har nyss hemkommet efter att ha lirat 7 dagar i Finland med mitt coverband Mr. Coil och det var i sanning en riktig ökenvandring eftersom en granne till den krog vi skulle rocka loss på klagat på ljudnivån från stället och med liveband varje kväll i veckan så hade han en hel del att gnälla om. Resultatet blev att myndigheterna blev inblandade och en decibel mätare sattes upp och har det senaste halvåret gjort livet till ett helvete för de band som skall liva up stället varje kväll och göra folk öl sugna. En lampa i taket visar grönt så länge man håller sig under det föreskrivna decibeltalet 90 men så fort volymen går över lyser det rött som ett värsta stoppljus. Mätaren reagerar underligt eftersom den inte verkar känna av trumslagarens bankande oavsett hur hårt han slår men om jag som sångare ger minsta pip ifrån mig möts jag genast av ilsket rött. Vi kände oss alltså rätt bakbundna och hade svårt att nå fram till publiken som med förlov sagt redan med sitt sorlande fick de förhatliga lamporna att blinka rött redan innan vi tagit en ton. Vad beträffar en människa som är så djävla korkad att han/hon flyttar in bredvid en Irländsk krog och förväntar sig lugn och ro har jag svårt att känna någon som helst förståelse eller empati med, tvärtom. Tjära och fjädrar och en snabb transport ut på landsbygden med dumskallen och sedan kan den fånen ringa myndigheterna om skogens skräniga fåglar och Älgarnas brunst tjut istället. Nu har en ny lägenhet tydligen fåtts fram åt den storörade tröttmössan och jag hoppas innerligt att situationen är bättre då vi skall spela där igen i slutet av juni.

Sent nattarbete leder sällan till stora intellektuella diskussioner och jag vet inte riktigt om följande bevisar eller motbevisar detta. Vår trumslagare Mattias brukar sitta och smattra på en slagplatta i pauserna och varför han gör det vet jag inte riktigt men det kan vara för att uppnå samma höga spelstandard som oss andra i bandet men jag vet inte. Vår Finska vän Ulla bligade en stund på Mattias där han satt med oss andra och lät pinnarna studsa på övningsplattans Silicon hölje och plötsligt lös hon upp och sa med sin finskklingande svenska.

"Jo men hej, nu vet jag vad man kan köpa till dig i present, en Vandrande Pinne."

Mattias log åt detta utbrott men uttryckte samtidigt sitt äckel över insekten i fråga. Jag som har en förmåga att alltid lyfta diskussionerna till nya höjder ifrågasatte genast om det gick att se om en Vandrande Pinne är sexuellt upphetsad eller inte. Det var förståss en alldeles för svår fråga att besvara vid denna sena timme på en krog men basisten Heikki hade ytterliggare funderingar att bidra med. Han berättade att en Vandrande Pinne letar rätt på ett träd eller en buske och kliver ut på en gren där den väljer sig en bra plats, stannar till, stelnar och blir som en del av trädet. Sedan sitter den listiga insekten där och ingen har den blekaste aning om var den är. Vi som nästan alla var musiker runt bordet och har åtminstone en liten ådra av narcissism i oss skakade förbryllat på huvudet över ett sådant kufiskt och självutplånande beteende men skulle vi å andra sidan vara insekter med vårt beteende skulle vi självklart bli uppätna direkt. Trots det så är tanken på att en varelses livsuppgift är att stå helt still och inte märkas väldigt konstig och hur går snacket Vandrande Pinnar emellan om de nu någonsin råkar på varandra.

"Kalle var i sanning en otrolig Vandrande Pinne!"

"Ja det har du verkligen rätt i. Jag såg faktiskt aldrig röken av honom, en helt otrolig prestation faktiskt."

Jag är personligen orolig för att vandrande Pinnars politiskt inkorrekta beteende i förlängningen kan utgöra ett hot mot artens fortbestånd eftersom de inte syns och hörs i modedebatten, i idoltävlingar, i populära bloggar eller i schlagerfestivalen. Jag tror till och med att ett hat kan utvecklas mot dem som skulle kunna leda till att vi utrotar dem men det är ingen som kan hitta de förbaskade krypen.

Inte undra på att min kändisstatus inte höjts i någon nämnvärd grad, jag har inga stalkers efter mig. Fenomenet stalkers har diskuterats mycket i media på sistone och att mega kändisar som Carola ständigt har en efter sig verkar vara helt självklart men även något pluttigare sådana som Plura i Eldkvarn verkar vara förföljd. Nu är det i praktiken inget bra med att ha en galning i hälarna 24/7 annat än den statushöjning detta innebär på kändisskalan. Kändisen i fråga kan då klaga i pressen och få publicitet och alla som läser om det tänker att det måste i sanning vara en artist av stor dignitet som har en stalker i släptåg för jämnan.

Att jag inte fått några stalkers efter mig i egenskap av sångare i coverbandet Mr. Coil är självklart för så knäppa stalkers finns det inte att de förföljer coverband men som sångare i det blindaste bandet i landet Synliga begär jag faktiskt lite mer uppslutning?  Vi har ändå synts till en del i media och någon arbetslös stalker kunde väl ändå förbarma sig och kliva fram och höja vår status för annars kan jag misstänka att det är diskriminering mot oss bara för att vi är blinda.

Nu slår mig en förfärande tanke, tänk om jag eller någon av de andra "stjärnorna" i Synliga faktiskt har en stalker efter sig men inte märkt någonting. Då är det verkligen en situation som inte gagnar någondera sidan. Jag kan inte gå till pressen och klaga för jag har fan inte sett röken av någon stalker och stalkern i fråga måste vid det här laget vara fullkomligt frustrerad över min bristande uppmärksamhet och uteblivna reaktion. Den stackaren kan få psykiska men, utöver de hon eller han uppenbarligen redan har, och hamnar kanske i ett läge där sjukskrivning är enda utvägen och det är inte helt lätt i Sverige av idag. Jag får dåligt samvete när jag tänker på saken och får lov att vara mer uppmärksam när jag är ute och vimsar omkring. Det vore en för mig underlättande åtgärd från stalkerns sida om denne också tilltalar mig med jämna mellanrum så jag vet att det är samma person som susar omkring och att det inte bara är någon tystlåten granne som försöker smyga förbi utan att heja. Kanske stalkern kan uttrycka sina innersta känslor och säga.

"Se mig, jag älskar och dyrkar dig!"

Då kan jag sanningsenligt svara.

"Ja, jag försöker så gott det går, kan jag ringa Expressen nu?"

Nu när jag tänker närmare på saken så lyser alla groupies med sin frånvaro också men där är situationen den omvända mellan Mr. Coil och Synliga för det är lättare att få tjejer med coverbandet än med blindbandet men det är inte diskriminering det beror på utan det faktum att Mr. Coils musik är sexigare. Inte för att vi har något behov av groupies i något av banden men det är ungefär som utbudet av blöjor i butikerna. Under en viss period i ens liv är det viktigt att kunna få tag i billiga lättskötta blöjor så ofta som möjligt då behovet är stort men före och efter dessa perioder har man inget som helst behov av blöjor men tittar så klart ändå på paketen och kan glatt konstatera hur härligt snygga och tillgängliga de är men köper aldrig några.

Jag vet att groupies finns för detta är väl dokumenterat men kanske är det trots allt så att stalkers bara är någon slags mytiska figurer liknande Skogsjungfrun, troll, Älvor, Näcken eller en fullkomligt ärlig politiker och kan kanske bara ses av kändisar med tomtar på loftet eller anas av blinda kvasikändisar med livlig fantasi.

Jag såg, nåja lyssnade på, vad jag tror är Michael Moores senaste film "Sicko" igår och den väckte verkligen en rad tankar om hur sjuka människor utnyttjas eller lämnas därhän då det går att spara eller ännu värre tjäna en slant. Enligt filmen står miljontals amerikaner helt utan skydd vid eventuella olyckor eller sjukdom och redan där är det illa nog och en rejäl miss från samhällets sida att inte kunna ge läkarvård åt hela sin befolkning vid behov men i USA är det värre än så eftersom de försäkringsbolag som säljer sjukförsäkringar gör allt för att de som tecknat sådana inte skall få några pengar utbetalda då de råkar ut för något och behöver ekonomisk hjälp. Dessa bolag har anställda som är experter på att hitta det som hänt tidigare i den försäkringstagandes medicinska historia och som kan innebära att några försäkringspengar inte betalas ut. Ungefär så här fungerar det. Den försäkrade bryter armen och tar sig till sjukhuset och där tas han eller hon emot eftersom hon kan visa upp en giltig försäkring och patienten behandlas och allt är frid och fröjd, inte. Patienten åker hem och tror att det är så men då har försäkringsbolaget precis påbörjat sitt jobb och nu gräver man för att hitta ett sätt att slippa betala ut några pengar. Om man då hittar som exempel att patienten inom de senaste fem åren ätit någon form av medicin som kanske har bieffekten benskörhet eller liknande så betalas det inte ut så mycket som ett rött korvöre och patienten står istället där med en visserligen lagad arm men också en fet läkarräkning. Nu är det en lindrig konsekvens och i filmen ges exempel på onödiga dödsfall och däribland ett barn som körs till närmsta sjukhus, men vägras behandling då sjukförsäkringen inte gällde just där och den påtvingade flytten ledde till försenade medicinska åtgärder och barnets död.

Mitt i allt elände är "Sicko" en mycket välgjord och underhållande film och den väcker givetvis även tankar om vårt eget sjukförsäkringssystem med dess fördelar och brister. Nu med blåmännen vid makten behandlas inte alltid människor så väl här i Sverige heller och svårt sjuka med klara läkarintyg på sina krämpor nekas ändå ersättning från försäkringskassan. Jag tror att vi får vara väldigt försiktiga och vaksamma så de väl fungerande system vi har inte förstörs eller urholkas av en för hårt driven högerpolitik som fokuserar alltför mycket på kronor och ören och ett system är inte nödvändigtvis dåligt bara för att ett fåtal utnyttjar det felaktigt. Värst drabbade av sådana här övergrepp verkar vara människor med psykiska besvär och där det är betydligt svårare att se och diagnostisera deras tillstånd. En dinglande arm är rätt påtaglig men de demoner som rider dessa olycksaliga är för dem lika smärtsamt och de blir då rakt inte bättre av ett brev från försäkringskassan där det står att de kanske inte kommer att få någon ekonomisk kompensation för sin bortovaro från arbetet trots att de har läkarintyg. Att tro att någon med psykiska bekymmer skall bli bättre av en sådan åtgärd är lika absurt som att skrika åt någon som brutit armen att,

"nu får du väl för fan skärpa till dig!"

"Sicko" är en både underhållande, gripande och tankeväckande film och det är kul att en dokumentär står sig lika bra som en spelfilm. Jag fick filmen rekommenderad för mig och nu rekommenderar jag den vidare till dig.

Var inne på ett Clas Ohlsson med en polare häromdagen och han hittade en broschyr om en fin men ganska enkel mobiltelefon. Han läste upp lurens prestanda för mig och det visade sig att den hade något som kallades för EMS. Ingen av oss visste vad det var och vi kände oss lite efter och utanför. ESP, MMS och PMS visst, men EMS icke.

Vi är verkligen omringade av förkortningar och lustigast blir det när man i nyhetssändningar först presenterar en organisation av något slag och därefter genast ger den en förkortning. Det blir en smula överflödigt om namnet på organisationen i fråga bara nämns en enda gång i inslaget.

Som blind gick jag i villfarelsen att SRF är Synskadades Riksförbund men det visar sig vara det betydligt häftigare Sweden Rock Festival. Detta om något skulle i och för sig kunna få mig att bli mer intresserad av SRF: s ganska PRO inriktade aktiviteter.

Det har varit otroligt mycket HSB den här veckan och då menar jag faktiskt inte de med bostäderna trots att jag lirade ett gig för dem i stadshuset i måndags, utan den underbara nostalgitrippen Hill Street Blues som jag köpte på DVD i N Y. Nu har jag spanat in säsong 1 och 2 och kan inte bärga mig tills det släpps fler.

Från det ena till det andra så fick jag en programidé till en uppföljare till ?Bonde söker fru? och den skulle få titeln ?Kaka söker maka?, KSm alltså. I den skulle 10 kåta bagare söka sig ett kex de kunde sätta på jäsning och att bryta tillvarons bröd med.  

Nu är det maj månad i herrens år 2007 och då har jag faktiskt varit rökfri i 10 år. Om sanningen ska fram så klippte jag en hövding i Helsingfors för ett par år sedan men annars har ingen rök åkt ner i mina lungor med flit på dessa år sedan 1997 då jag fimpade min sista tagg. I vårt ädla fosterland är det numera rökfritt på krogarna, vilket är toppen tycker jag som sångare, men i resten av norden blossas det på som aldrig förr men de följer nog snart vårt exempel skulle jag tro.

Tillvaron som icke rökare är inte helt tillfredsställande tyvärr för det är något oerhört tilltalande med att 15 till 20 gånger om dagen ge efter för begäret. Detta idoga blossande, en lite lagom släng av alkoholism och ett hyfsat sexliv så går det nog att bygga en meningsfull dag. Vilket mörker mina dagar är fyllda med nu eftersom jag inte längre röker, dricker knappt alkohol och inte ens Coca-Cola och sex är bäst på TV och i böcker och som icke rökare är man dessutom betydligt tråkigare än vad man var som rökare och nog en blek välmående skugga av sitt forna jag.

?Nä du vet att jag kände ju Svempa på den tiden han rökte och det var en härlig kille vill jag lova.? ?Ja jag med och tänk vad spirituell han var och lyckades faktiskt tända ciggen nästan varje gång utan att elda upp håret, helt enastående snubbe faktiskt.?

Jag kanske lever lite längre i alla fall och på tal om det så fyller jag 50 om ett par veckor och det känns väldigt konstigt. Om jag känner av någon 50-årskris vet jag inte för det har varit lite mycket på sista tiden eftersom jag sitter och gråter från morgon till kväll utan synbar orsak men när jag rett ut den lilla fnurran på tråden skall jag verkligen ta och känna efter. Träffade en tjej i lördags på ett gig med Mr.

Coil och hon sa att hon kände igen mig från Upplands Väsby på gymnasietiden och hon sa att jag såg precis likadan ut nu som då. Nej för fan hon var inte blind det är min avdelning men lite på lyran och troligen med ett hjärta av guld. När jag tänker på att jag strax är 50 så blir jag lite orolig för att jag skall upptäcka symptom på mitt åldrande för nu gäller det att vara uppmärksam. Tänk om jag sitter där i TV-soffan och kikar på ?Fråga Olle? och de diskuterar samlagsställningar och jag helt plötsligt och utan förvarning tänker,

?det skulle vara gott med en tårtbit.?

Då är det dags att plocka fram den hemliga flaskan med Stryknin men då kommer väl nästa tanke.

?Nä fan, Stryknin och Schwarzwald går inte ihop, tar en kopp fika istället. Undrar om den där serien om kolonilotter fortfarande går på TV 4 plus??

Inuti är jag fortfarande någon annan ålder än 50 men det är osäkert vilken. Jag tror att det varierar beroende på situationen och i bästa fall är jag 25 och vidsynt men i värsta fall när jag diskuterar viktiga frågor med vänner eller arbetskamrater en dumtjurig 5-åring, men 50 aldrig.

En annan tanke som plågar mig är att jag inte vet vid vilken ålder man börjar gilla dragspel. Jag vill tillhöra den första generationen som sitter på hemmet och diggar Black Sabbath på högsta volym, vilket troligen är helt nödvändigt för att man skall kunna höra någonting efter ett liv som musiker, härmande Ozzys pose på Vol. 4. Vill inte bli en dreglande dåre med hela örat full med Jularbo så fort det är fika dags. Jaha finns det tårta, nå då så rock on Ebbe!

Det kanske var bra att jag slutade röka i alla fall för nu minns jag varför jag fimpade. Det var inte av ekonomiska skäl, inte heller för att jag var trött på att vara jagad som rökare utan av ren feghet. Jag är så djävla rädd för läkare att det gäller att sätta till alla klutar för att hålla sig frisk. Om jag röker kan det helt enkelt bara leda till tråkigheter och tänk om jag är allergisk emot lungcancer då kan det bli riktigt dåligt. En taxichaufför som körde mig häromdagen hade kört en kvinna som fyllt 100 innan han hämtade mig och det är i sanning en imponerande hög ålder. Han frågade henne om det fanns något recept för att bli så gammal annat än att låta bli att dö men hon sa att det inte gjorde det. Hon berättade att hon klarade sig själv förutom att hennes bror kom och hjälpte till ibland och han var 93. Hon var just på denna taxiresa på väg till systembolaget för att köpa vin till sin födelsedagsfest och att hon drack lite vin varje dag, rökte ett par cigaretter men att hon aldrig stressade. Det är tanken på att inte stressa som gör mig så förbannat stressad för att jag tyckte att jag nyss fyllde 30 och jag har inte hunnit med allt jag vill göra och jag vet för fasen inte ens allt jag vill göra. Nu bankar hjärtat och allt jag brukade göra för att lugna ner mig har jag slutat med så vad göra annat än att hålla färgen, le och möta världen som en värdig, förnuftig, vuxen och lycklig 50-årig icke rökare. Hoppas det blir tårta på min födelsedagsfest.         

Såg ett reportage på TV om hur IRIS Hantverk, som är ett av synskadades riksförbund SRF: s företag, avskedat ett antal borstbindare. Svårt att döma vad som är rätt och fel utifrån ett sådant inslag men jag slås ändå av ett par uttalanden i programmet. Någon i IRIS ledning sa att man faktiskt inte var intresserade av att anställa en massa blinda och att det vore bättre om de fick anställning annorstädes. Det skulle låta klokt om man inte samtidigt var synnerligen intresserade av att få de 9 millionerna från staten för att just anställa synskadade. Det rimmar på något sätt illa i mina öron. Att IRIS företagen måste vara lönsamma precis som vilka andra företag som helst är däremot självklart och det förvånar inte mig det minsta att ett gäng borstbindare utspridda över landet inte kan vara särskilt lukrativa. Det blir också en smula tragikomiskt att det lades fram att borstbindarna mådde så dåligt och var så mycket sjukskrivna att man var tvungen att avskeda dem för deras eget bästa. Ren välvilja alltså i samma anda som att skjuta hästar som brutit benet, att kastrera hankatter och att kasta ner gamlingar från etterstupan.

När jag ändå är inne på funderingar runt vår organisations tillkortakommanden har jag ännu en liten fråga att ta upp till granskning.

En organisation som SRF bör tillvarata sina medlemmars intressen, gå i bräschen och använda sitt inflytande när de kan. Ett flagrant misstag är i mitt tycke när SRF inte propsar på punktskriftsmärkning på de talböcker som numera blivit en försäljningssuccé. SRF har fortfarande en betydande ägarpost i Bonniers som har en stor del av talboksmarknaden och borde därigenom kunna kräva punktmärkning av bokomslagen. Att man som blind inte själv kan botanisera bland talböckerna i bokhandeln är under all kritik. Ett krav på punktmärkning på just denna produkt trots någon kronas fördyring ser jag som helt självklar och skulle ge goda och klara signaler till andra producenter och tillverkare. En pepparkakstillverkare vid namn Anna verkar vara den enda som har något mellan öronen men det vore schysst med en god egenupphittad bok till de smaskiga kakorna.

Det är inte stavningen det är avsikten.

Något som allt sedan barnsben, ja faktiskt tidigare ändå, retat gallfeber på mig är den i mitt tycke felkonstruerade människokroppen. Om nu gud uppfann en så intrikat och otroligt avancerad maskin av kött och blod så kunde han väl ha hittat någon smartare lösning när det gäller avförandet av det som förts in i munnen och ner i magen för det där med kiss och bajs är en i mitt tycke en fullkomlig bedrövelse. Det luktar illa, är ohygieniskt, och kostar samhället millioner varje år till ingen som helst nytta förutom att vi då slipper simma ikapp med korvarna vid vår sommar bad och få våra vattendrag förgiftade. Nu säger säkert någon grönsakstomte att vi faktiskt är en del av den stora livscykeln och att vår avföring kan ses som gödsel men det har vi grisar och kor till att sköta så varför måste vi ha obehaget.

Ens allra tidigaste barndom är man gudskelov inte medveten om och det är tur det för man är som ett såll och man läcker i alla ändor så att säga och det är tur att naturen utrustat mamma och pappa med massor av föräldrakärlek för man är faktiskt ett riktigt litet äckel. Inte för att ens barns avföring inte luktar illa för det gör den utan för att föräldrarna helt enkelt tar hand om skiten trots obehaget och ifall man nu fått ett par synnerligen obegåvade föräldrar kanske för skörlevnad och ohämmat partajande på platser som Sodom och Gomorra i ett tidigare liv så är det kanske tur att det luktar som det gör så de inte blandar ihop eländet med chokladpudding.

Jag ska dock medge att det kliade lite mysigt första gången jag vet att jag sket på mig men mammas reaktion gjorde det fullt klart att mitt tilltag satte hennes moderskärlek på svåra prov och att om jag ville förbli populär som favorit son så var det bara att lägga ner korvfabriken direkt. Inte nog med att man skulle hålla reda på sina egna grejor det gällde tydligen att se upp för andras också och en av min barndoms mest traumatiska upplevelser var när ungen mitt över gatan helt iskallt kissade på mitt ben. Jag blev så förvånad att jag glömde bort att mörda den hunden men jag har drömt om det i åratal och hoppas innerligt att det kräket fick sitt straff ändå och fått framleva sitt liv som parkeringsvakt eller kommunalpolitiker åt Moderaterna eller något annat lämpligt pariabetonat i Härnösand. Sålunda fullärd i livets mysterier och väl medveten om att man inte ska släppa efter när det kliar i baken utan genast uppsöka en toalett och att man aldrig ska stå nära lömska typer när de halar fram bevattningsaggregatet var jag redo för vuxenvärlden och aldrig mer skulle jag ha så futtiga problem som kiss och bajs att oroa mig för nu hade jag kontroll och allt var frid och fröjd,

inte!

Det skulle tyvärr visa sig att jag visserligen inte hade några problem med ettan eller tvåan men att behöva använda någon annan toa än den i mitt hem tyckte jag var jätteäckligt och jag bemödade mig för att undvika just detta och det var inte alltid så lätt. Att kissa i det fria är inga problem och faktiskt riktigt trevligt då man inte ens behöver sikta särskilt väl utan kan skvala på för kung och fosterland bara man undviker uppförsbackar och närstående kompisar. Att göra stora tvåan mitt i naturen på huk bakom en buske eller sittande på en gren som en fiskmås är något helt annat och finns inte på kartan i min värld och det har jag följaktligen aldrig lyckats förmå mig till. Eftersom jag inte ens klarar av toaletter med svart sitts, och jag är fan färgblind och tvärblind, så kan ni lätt räkna ut vad jag känner inför ett utedass. Det spelar ingen roll om det är modellen med en planka med ett hål i och en fallhöjd på två meter för det man presterat eller en modern mulltoa som verkar vara hur avancerad som helst med hundra finesser jag inte vill känna till för i min värld är alla lika vedervärdiga.

I min vilda ungdom jobbade jag på en barnkoloni i Östhammarstrakten under en månad. Vid ankomsten frågade jag var muggen låg och fick riktningen utpekad åt mig och strövade dit för att inspektera eländet och fann till min outsägliga fasa en rad utedass. Min första ledighet då jag kunde åka hem skulle komma först efter 14 dagar så jag insåg att detta skulle bli ett mandomsprov av stora mått för jag tänkte inte sätta min dyrbara ända i något av de där tortyr båsen och jag fick helt enkelt hålla mig tills något bättre dök upp. Nu brukar inte toaletter i min smak bara dyka upp hur som helst och särskilt inte mitt ute på den Uppländska landsbygden så hoppet var svagt och mitt hjärta sjönk som en sten. Anden i flaskan var vad jag behövde och jag visste precis vad jag skulle svara när hans mullrande stämma undrade vilka tre önskningar jag begärde av honom skulle jag svara helt utan tvekan.

?Ro hit med en modern, ren och fin vattenklosett och ett storpack Lambi toapapper. Snabba på är du bussig så kan du behålla den tredje önskningen som dricks för jag är nöjd.?

Nu uteblev tyvärr både under och andar jag höll mig dag efter dag och kände hur jag blev större och spändare för varje dag och mitt livsmod sjönk. Det stod klart att jag skulle bli tvungen att om inte krypa till korset så springa till utedasset snart och jag fylldes av svarta tankar om en brun angelägenhet. Efter lite över en vecka var jag en förmiddag med några kollobarn på fotbollsplanen och en av smågrabbarna slutade plötsligt lira boll och sprang emot det vita huset närmast planen.

?Vart är du på väg??

Undrade jag och han sa att han skulle på toa. Jag undrade förståss varför han då gick mot det huset och han svarade något förbryllad över min hysteriska ton att det fanns en jättefin vattentoalett därinne. Det small till i mitt huvud som om blixten slagit ned och jag hörde trumpetfanfarer och jubelklanger i ljuvaste dur. Jag knuffade snabbt den helt oförstående lille gynnaren åt sidan och sprang skrikande som en galning mot det vita huset. Sambandscentralen i mitt huvud hade nu skickat ut glädjebeskedet att nu vankades det lättnad och slut på det evinnerliga övertidsarbetet för alla medarbetare i den Westinska kroppen och då inte minst för arbetarna i ändtarmen som jobbat dubbla och tredubbla skift den senaste veckan och hade övertid i mängd att utkräva. Nu kastade de ifrån sig skiftnycklar, rep och taljor, tätningsmaterial och gasmasker och beredde sig på en välförsänd vila. Jag sprang i panik för att hinna fram innan en tvåa i brallan var ett faktum och över mina läppar kom en skrattblandad gråt i en symbios av eufori och skräck. Jag hann och blev sittande oändligt länge och var ofantligt lycklig. Då och då knackade det på toa dörren men de fick vackert vänta för jag hade massor att göra men den närmaste tiden efter var jag den snällaste och tålmodigaste ledaren på hela barnkolonin.

För att ytterligare göra livet till en dans på rosor så blev jag som ni redan vet med tiden blind och detta gjorde inte mycket för att lindra min toalettfobi. Visserligen är det mycket skit man slipper se men då undrar jag istället vad det är jag inte ser och det är värre. Herrtoaletter är helvetet på jorden i allmänhet och för mig som blind i synnerhet eftersom de aldrig är likadant designade och man inte har någon större lust att känna sig fram. Det är faktiskt så illa att man inte ens har lust att käppar i den miljön för resten av kvällen tycker man att blindkäppen är äcklig då man aldrig riktigt vet vad den har kommit i kontakt med men mycket väl kan tänka sig. Med tanke på att en nykter snubbe under lugna förhållanden knappt kan pricka rätt när han står där och siktar med familjelyckan så kan ni säkert tänka er hur illa det går när han gör samma manöver på krogen efter fyra öl och några shoots och där ska min fina vita käpp smeta runt. Det värsta av allt på herrmuggen är ändå pissrännan där det är tänkt att tre eller fler herrar samtidigt ska kunna lätta på trycket men mig får de aldrig dit för jag vet vad som händer när man står för nära sådana som kissar, jag går inte på samma grej två gånger. Det är verkligen inte heller pissrännan man vill hitta när man letar efter handfatet efter avslutat värv och jag använder hörseln till det yttersta för att hitta rätt men man vill inte se alltför uppmärksam ut i den miljön. Död åt herrmuggarna och länge leve handikapptoaletterna som är stora, rena (oftast) och bäst av allt aldrig har någon fördömd pissränna. Handikappmuggarna är dessutom lättillgängliga av förklarliga skäl utom på flygplatsen i Alicante där den ligger inne på herrmuggen vilket ställer till bryderier varje år då familjen reser dit för att hälsa på mina förändra som bor där. De bor i Alicante och inte på herrmuggen förstås för det skulle jag aldrig tolerera. Hur som helst så reser jag med bara tjejer och då blir det besvärligt när jag ska försöka hitta till muggen och inte kan få hjälp av någon av mina tre annars så förnämliga ledsagare och att be en främmande man om hjälp bär minst sagt emot. Det har hittills löst sig för barnen har varit små och kunnat visa mig rätt och Agneta är inte heller buskablyg men det gör mig alltid lite kinkig att behöva strula på detta vis men det är ett måste eftersom flygresan hem är c. 4 timmar lång och suprise suprise jag gillar inte flygplanstoaletter. I detta fall inte enbart för att de är äckliga utan för att det är svårt att hitta rätt reglage för att spola sätta på vattnet och andra nödvändigheter vid ett flygande muggbesök och på fighter på 9 timmar och mindre brukar jag som regel hålla mig.

Foto på bajs.

Resor ja då hamnar man titt som tätt i främmande land och det innebär också främmande toaletter under längre tid med varierande resultat. På Kuba där jag varit ett antal gånger med Synliga har vi haft mycket problem med våra magar och muggen på flygplatsen i Havanna vinner i min stora tävling snuskpriset och bör undvikas under alla omständigheter emedan toan på grannön Santo Domingos flygplats var en fröjd att besöka.

Eftersom jag nästan uteslutande spytt galla över muggar så skall jag berömma en otroligt häftig muggstol som fans på det skall erkännas det lyxhotell i Tokyo vi bodde på när Synliga rest till Japan på en miniturné. Den magiska maskinen i fråga hade förutom de mest nödvändiga också en rad oväntade funktioner som både kunde glädja och förvåna användaren. Sitsen var uppvärmd vilket fick mig att förvånat ropa till. Man är som nordbo van med ett mer kylslaget bemötande vid en sittning. Plötsligt spolade muggen helt automatiskt vilket jag tyckte var fullkomligt idiotiskt eftersom jag ännu inte hunnit prestera något men det visade sig vara ett falskalarm. Det var helt enkelt en ljudridå för att dölja de ljud som uppstår när man presterar storverk och denna ljudinspelning av en spolning fanns där på begäran av japanska kvinnor som ville göra sitt i det fördolda i det överbefolkade Japan. Det var de automatiska finesserna men det fanns också en knapp satts där man kunde utlösa de mest häpnadsväckande upplevelser för sin kropp som den inbyggda bidén där man kunde få ett skott rätt i Mumindalen men även ett på paketet vid en oförsiktig tryckning. Den gamla historien om tampongutdragaren kändes med ens väldigt verklig och jag vågade inte trycka på någon av knapparna. Det var en härligt futuristisk känsla över alltihop att sitta där på rymdmuggen som en besättningsman på stjärnskeppet Enterprise, kapten Zoom med galaxer i sina braxer eller kanske Blixt Gordon med magknip.

En fundering angående utedass som förbryllat mig länge är varför helt normala människor som varken svär eller förstör i vanliga fall blir förvandlade när de hamnar på ett utedass. Fram åker tuschpennan och det ritas teckningar som ser ut som svarta uppånervända julgranar och kanoner på två hjul som skjuter många skott mot himlen och det skaldas med ord som rimmar på Britta, mjuk. Kalle och ljus i någon slags knätofs graffiti En stund senare är skalden dito konstnären klar och drar upp brallorna kliver ut i solskenet och förvandlas åter till en normal och välartikulerad medborgare. Det är mycket förbryllande och är nog ytterliggare ett bevis på hur komplexa varelser vi människor är.

Oj vad det kan hända saker i våra tre största städer på bara en dag.

I Malmö råkade en ung kvinna köra ner sin bil i vattnet men hade som tur var sinnesnärvaro nog att själv ringa alarmtjänst. Tur att hon hade ett schysst abonnemang som har täckning även under vatten. Hon klarade sig och blev bara kraftigt nedkyld och jag tycker att hon var rätt cool till att börja med. Själva mobiltelefonen lär dock aldrig ha klarat pärsen.

I Stockholm lät polisen meddela att man nu ämnar göra allvarliga försök att sätta dit de inbrottstjuvar som härjar i staden. Den undre världen skakas nog i sina grundvalar av detta otroliga nytänkande från polisens sida. Alltså är det nu ännu mer meningsfullt för huvudstadsborna att anmäla inbrott för tusan vet om inte ett och annat kan uppklaras med denna nya djärva policy. Det är kanske snart inte bara en fråga om att få fram ett papper att visa upp för den drabbades försäkringsbolag utan faktisk brottsbekämpning.

?Fånga buset Kling och Klang och assa brassa mandelmassa!?

Skanderar Stockholms något mer laglydiga medborgare och gör vågen i er ära.

I Göteborg har en annan spännande utveckling ägt rum i den undre världen. Skurkarna skjuter tyvärr fortfarande skarpt på varandra men valet av plats är bättre. Vid akutmottagningen på Sahlgrenska sjukhuset är den nya given och det är otroligt praktiskt ifall någon blir träffad och kommer till skada. Vi hoppas alla att denna utveckling snart når resten av landet så att snabb vård snart kan bli verklighet även för vårt lands ljusskygga skurkar och banditer. Faktum är att om alla landets uppgörelser kunde ske just i Göteborg och vid Sahlgrenska så skulle vi kunna se till att lämpliga resurser alltid finns till hands.

Det är fortfarande lika svårt att få killar att jobba på dagis som det alltid har varit. Det är dessutom så att det är krav på att personalen skall vara utbildad så det går alltså inte med lekmän.

Såg ett program på TV om musikkonstnärer som verkligen får en traditionalist som jag att skämmas djupt över min bristande fantasi och kulturella fyrkantighet. En av dessa innovatörer hade spelat in ljudet från en tallrik mjölk och det var verkligen något helt annat än den träiga pop och rock jag sysslar med. En annan tonsättare och denna gång en dam hade mickat upp en bukett med tulpaner. Jag har gig med Synliga imorgon och då har jag ett och annat att informera ljudteknikern om vad gäller en ordentlig uppmickning av orkestern, tänk så glad och tacksam han kommer att bli.

 Foto på fantasilös och fyrkantig underhållare.

Jag såg det sista avsnittet om och med Göran P. och där berättade han att den gode Fredrik tydligen inte alls kallas för ?Moroten? som jag påstod häromdagen utan för ?Tvålen? därför att han är så svår att få grepp om. Sorry folks, jag försökte bara komma med något lite matnyttigt men så blev det rent felaktigt.

Jag brukar på onsdagskvällar titta på ?Stockholm Live? som är ett TV-program med ståuppkomik. Några tankar har slagit mig angående hur man tänker när man gör ett sådant program och hur kvalitetssäkrar man innehållet?

En komiker skriver inte ett nytt material till varje kväll och visst improviseras det men bara marginellt. Detta innebär att om komikern i fråga använder sitt bästa material i TV blir han tvungen att genast skriva nytt eftersom det är kört efter en sådan stor exponering. I ?Stockholm Live? blandar man emellan etablerade stornamn inom ståuppkomiken och nya mer eller mindre okända och mindre rutinerade komiker. Det är här paradoxen i showen kommer in och gör det omöjligt att åstadkomma ett genomroligt program. Den etablerade komikern kan inte använda sitt bästa och roligaste material för då slår han undan benen på sin egen födkrok så han eller hon är tvingad att ta till sekunda skämt eller gammal skåpmat ur sin komiska fatabur och blir i förlängningen i bästa fall bara halvrolig. De nya gröna komikerna gör nog sitt bästa men är ännu inte riktigt framme som underhållare och är därför även de i bästa fall bara halvroliga. Vad gäller de sketcher man gör för att fylla ut och binda ihop emellan de olika ståupparna så behöver man inte spara på krutet så de är titt som tätt halvroliga. Jag kan alltså konstatera att ?Stockholm Live? är ett halvroligt TV-program så det är bara att gratulera producenten som lyckats så bra med en omöjlig uppgift.

På tal om omöjliga uppgifter så axlar Mona idag partiledarjobbet efter Göran. Stödet hos de Socialdemokratiska väljarna för henne är efter alla hennes fadäser så lågt som 50 %, att jämföras med Moderatledaren Fredriks stöd bland de moderata väljarna som lär ligga på 91 %. Enda trösten för Mona är att stödet för Fredrik inom socialdemokraternas väljarkår är nära nog obefintlig och det är bara någon enstaka S-politiker som börjat se fördelar med Moderaternas politiska och finansiella åtgärder och menar att det inte kommer att höja några av de nivåer som alliansen sänkt även om det blir en Socialdemokratisk seger vid nästa val. Det blåser i sanning nya vindar inom Svensk politik. Igår på uppvaktningen av den avgående Göran sa Mona att hon kände sig liten och att Göran var så stor. Man kan inte annat än att hålla med faktiskt.

Vindkraft är en ren och fin kraftkälla och att skriva om energi är uppiggande så här kommer lite trams på ämnet.

Skulle vilja investera pengar i ett vindkraftverk men är rädd för att gå på en blåsning.

Är man beroende av vindkraft så är kuling roligt.

Chefen på vindkraftverket kunde bara se dess fördelar. Han var helt enkelt vindögd. Dessutom var han en mästare på att påvisa miljöfördelarna med vindkraft. Han var en riktig luftvärnskanon.

Det är viktigt med placeringen av ett vindkraftverk och mitt i en storstad är olämpligt, men i en stormby går det bra.

Verklighet och dikt står ibland långt ifrån varandra och det är inte alltid lätt att bedöma hur saker och ting ligger till även när man är till viss del initierad. Jag är själv sedan ett antal år blind men undrar ändå över vissa myter och rena vanföreställningar om vad en blind klarar och inte klarar av. Det vore för trist om jag var den ende blinde i kvarteret som inte har de fantastiska gåvor som det så länge ryktats om. Även jag vill ha siargåvor, bättre hörsel, ett grymt luktsinne, musikalitet och absolut gehör, en inbyggd kompass mitt i pannan, en totalt tillförlitlig rumsuppfattning, språkbegåvning, ett starkt självförtroende och ett rejält tilltaget könsorgan. När jag tänker närmare på saken är kanske det sistnämnda inte något som brukar förknippas med blinda, men varför inte? Jag har ganska bra rytmkänsla och har faktiskt alltid fascinerats av boxning.

På bio kan blinda känna vilken färg föremål har genom att lägga sin otroligt välutvecklade blind näve på objektet i fråga en liten stund. Någon som har denna fantastiska förmåga i verkliga livet har jag aldrig träffat på men det kan bero på att jag bara känner obegåvade blindstyren eller också har de inte tränat nog mycket för att få ordentlig ordning på förmågan. Genom handpåläggning kan jag inte ens känna skillnad på, Cameron Diaz, Beyonce eller Lucy Lou, men jag är villig att verkligen försöka och är långt ifrån repovillig.

Jag kan däremot känna in ungefär hur stort ett rum är men färgen på tapeterna vet jag föga om. Det finns förstås de som är mycket skickligare på detta än jag och har en enormt utvecklad rumskänsla, men även de går bet på tapeterna.

Jag har några blinda vänner med absolut gehör men trots myten så hör inte blinda bättre än icke blinda och om man som jag är musiker är detta tyvärr ännu mer sant. Det är snarare en fråga om att utnyttja de hörselresurser man har då synen inte längre är herre på täppan. Synen lär hos en fullt seende människa uppta ungefär 70 % av koncentrationsförmågan, vilket bara ger de andra sinnena 30 % att dela på. Kanske vi måste revidera den sista siffran ifall man också måste tänka en tanke, röra på sig och kanske tugga på ett tuggummi. Det är i alla fall helt logiskt att hörseln får mer av kakan hos en synskadad person. Jag har lärt mig höra var saker jag tappar hamnar och i trafiken är mina öron vitt uppspärrade efter, bilar, mopeder och fotgängare. Smärta, het ilska och rädsla kan blixtsnabbt infinna sig genom cyklar, som jag hatar innerligt eftersom de är nästan omöjliga att höra men kommer ruskigt fort.

När man som jag spelar i band lyssnar man på sina medmusiker för att vi gemensamt ska kunna åstadkomma välljud för eventuell publik. I Synliga, där alla ser kryckigt, har vi utarbetat koder och knep för att veta vad som skall hända härnäst i låten och vart vi är på väg. När det är dags att avsluta låten, och den inte har ett inövat slut, så skriker sångaren eller sångerskan,

 ”yeah.”

Då slår vi av låten vid nästa naturliga ställe och det fungerar alltid. Beatles hit, ”She Loves You”, har dock aldrig fungerat särskilt bra i Synligas tappning.

Sju par nytvättade och alerta öron uppfattar minsta textavvikelse eller nyans när Synliga musicerar. I mitt andra band Mr. Coil, där jag är den ende synskadade, är det fråga om en helt annan kopp te. Där kan jag som huvudsångare sjunga eller säga nästan vad som helst utan att mina tre medmusikanter hör eller märker något. För att få bra flyt mellan låtarna och snygga övergångar brukar jag presentera nästa låt på något fyndigt sätt i slutet på den föregående. Oftast hör trumslagaren Mattias mitt orerande och slår igång begärda låt men gitarristen Snucke vet påtagligt ofta inte vilken låt som är på gång. Han säger till sitt försvar att han har otroligt mycket att hålla reda på med otaliga pedaler och gitarrbyten men jag misstänker starkt att han är trött på mitt babblande. Det tidigare nämnda talet på 70 % som synen kräver går hos mina spelkamrater i Mr. Coil vissa kvällar till långt över 90 % skulle jag vilja påstå. Är det ovanligt många sköna damer i lokalen så spelar bandet sämre och felprocenten stiger i höjden. En vickande rumpa och,

”hoppsan där skulle jag ha bytt ackord på guran.”

”Oj vilken härlig urringning, och hur kan klänningen sitta uppe utan axelband?”

Hoppsan där skulle det ha varit en break.”

”Hon ler så sött att jag blir alldeles varm i hela magen, men oj vilken ilsken blick från Svempa.”

”Ja visst ja, så var det jag är bassist också.”

Okoncentrationen från grabbarna är ibland monumental men helt förståelig men jag borde kanske ha bättre betalt men å andra sidan är jag helt nöjd med att insupa doften av dessa ljuva kvinnor.

De riktiga kanonerna på punktskrift läser med båda händerna och snabbt som en Ford Transit i med vind. De kan lugnt läsa tjocka böcker som, ”Krig och fred”, ”Borta med vinden” eller ”bibeln”, men detta under förutsättning att de har starka armar och rygg och orkar bära hem dessa tegelstenar från biblioteket. Nämnda böcker må vara ena fetingar i svartskrift men i punktskriftsform är de fullkomliga monster.

För att du ska förstå så kan jag nämna att en låda med frågor i TP är som punktskrift tretton pärmar. Jag kan läsa punktskrift men helst inga romaner utan bara ett par ord i taget. På den här CD-skivan som jag märkt upp står det Toto och på den här står det Kate Bush, det räcker bra för mig.

Vi blinda har alltså inte bättre hörsel, känsel eller luktsinne än icke blinda och smaken borde kanske någon upplyst kannibal berätta om men inte har vi bättre smaksinne heller. Däremot kan du själv uppleva hur påtagligt starkare dessa sinnen kan upplevas genom att gå på en av Synligas Blind date föreställningar. Det är ett stort äventyr för de flesta syn kapitalister.

Om vi på kul ändå konstruerar en blind superhjälte kanske det skulle vara något åt det här hållet.

Ytterdörren slås upp och med två raska kliv står han där, mr. Wonderblind. Rak som en fura och med perfekt matchade kläder och skor lyfter han ansiktet mot himlen. Genom sitt hyperkänsliga ansiktes porer registrerar han vind och värme och ler belåtet. Han särar på läpparna och låter tungan lämna munnen då han smakar på vinden. Solen skiner nu men han vet att ett regn kommer inom någon timme. Han ler åter belåtet för han skall inte vara ute någon längre stund och hinner lugnt återvända hem innan nederbörden kommer. Med en resolut rörelse fäller han ut sin blindkäpp och glider iväg längs trottoaren med raska säkra steg. Smidig som en Iller rundar han utan besvär grann ungens trehjuling utan att för en sekund slå av på takten. Plötsligt tvärstannar han och står blick stilla. Han spettsar öronen och trettio meter fram i en av buskarna längs trottoaren hör han det stilla prasslet av en liten Näbbmus. Mr. Wonderblind fnittrar till för sig själv när han hör hur den lilla rådisen fjärtar borta i busken. Han vädrar i luften och mycket riktigt känner han strax beviset för att han hört rätt. Han återupptar promenaden glatt gnolande och ackompanjeras av en Näktergal i ett träd i närheten och han konstaterar bistert att fågeln sjunger en aning falskt för det absoluta gehör Mr. Wonderblind begåvats med är inte alltid av godo. Så är han då framme vid målet för sin lilla utflykt, Pressbyrån. Han köper kvällstidningen och ber leende om att få även bilagan och lämnar över jämna pengar. Han gör detta inköp varje dag enbart för att förvirra den medelålders dam som förestår kiosken. Hon stirrar som vanligt på hans stolta gestalt då han återvänder åt det håll han kom ifrån. Varje dag under de fem år hon jobbat här har han kommit och köpt kvällstidningen och inget annat än kvällstidningen någonsin. Ibland kan hon inte sova om natten då hon förtärs av nyfikenhet över vad detta dagliga inköp skall känna till. Genom detektivarbete har hon lyckats ta reda på att han är, ungkarl, någon slags krönikör, faktiskt helt blind, har ett förflutet som elitidrottare och enligt de rykten hon hört har han mediala gåvor, men varför detta tidningshandlande. Mr. Wonderblind känner kvinnans förbryllelse och frustration och det fyller honom dagligen med en varm känsla av munterhet. Han når åter fram till trehjulingen på trottoaren och bestämmer sig för att flytta den åt sidan. När han lyfter den känner han att den är blå så då vet han att det är den lille grannpojkens cykel och inte grannflickans. Slarvig liten gynnare tänker Mr. Wonderblind och kliver in i sin port. På vägen upp för de tre trapporna till sin lägenhet förpassar han kvällstidningen till den platts där den passar bäst, i sopnedkastet. Han låser upp sin dörr och kliver in och då dörren sakta glider igen bakom honom börjar ett stilla regn falla utanför. Ett par kvarter bort ler en pressbyråföreståndarinna förstrött och dagdrömmer om hur ett förhållande med en stilig blind man skulle kunna sätta fart på hennes alltför rutin artade tillvaro.

”Han har nog känsliga händer”,

Mumlar hon för sig själv när hon plockar fram en påse med bilar och en Hemmets Journal åt en kund. En bit bort i en buske fjärtar en ilsken liten Näbbmus med magknip för vad som känns som hundrade gången denna dag och svär dyrt och heligt för sig själv att aldrig mer äta upphittat vitt bröd.

Nu ligger jag risigt till igen och vill det sig riktigt illa bli jag tvungen att lämna mitt ljuva fosterland. Vad är det då som förorsakar denna emmigrationsrisk?

Sanningen är att förra gången Toblerona var på tal som partiledare för socialdemokraterna, och i värsta fall i förlängningen statsminister, sa jag att i sådana fall flyttar jag ifrån Sverige. Nu är läget prekärt och jag törs fan inte titta på nyheterna eller slå på radion.

Varför är det plötsligt nya regler i partiledarjakten den här gången? Förra gången sa alla också nej, och även då Göran Persson, men det var det ingen som brydde sig om och så blev det som det blev. Den här gången verkar ett nej helt plötsligt betyda nej och jag undrar om man inte blandat ihop partiledardebatten med sexualdebatten. Ett nej är alltid ett nej utom ibland då det är ett kanske som i förlängningen kan bli ett ja är egentligen komplicerat nog men nu är ett jag helt plötsligt ett otvetydigt ja, och då behövs det bara ett ja på stämman så är ja definitivt ja och inte ett ifrågasatt nej.

Det ska absolut bli en kvinnlig partiledare, nä det duger inte, en tvättäkta kvinna som partiets ledare skall det vara, och kvotering är dagens motto. Att ett land skall styras med kriteriet rättvisa istället för duglighet har jag svårt att svälja men med risk för att kallas för sexistisk så hoppas jag att Mona håller måttet.

Att hon för statliga medel handlat Toblerone och blöjor för tusentals kronor och sedan sa att hon såg det som ett förskott på lönen är kanske inte någon riksolycka, och inte heller att hon är en undermålig retoriker som skulle ha seglat igenom mediedrevet när det begav sig om hon hade hälften av Gudrun Schymans begåvning. Inte heller hennes charmiga Stockholmska där det inte är någon skillnad på pappers känslor och pappors känslor men jag trodde hon kunde skillnaden på ja och nej.

Jag har inga förväntningar så jag kanske blir positivt överraskad och det är på tiden att gubbväldet upphör och hundra år av kärringvälde tar vid. Sossarna måste vinna valet 2010 för at Mona ska bli statsminister så jag har en viss tidsfrist och hinner göra avbön om hon gör bra ifrån sig. Kanske är jag så mentalt utmattad efter det nuvarande borgerliga skräckkabinettet att jag famnar Toblerona som en öm och trygg landsmoder.

Som det är nu så är det olidligt för den sittande regeringen gör precis vad den lovade göra och hela folket verkar förvånat. Himla otur att just den här regeringen skulle följa valmanifestet till punkt och pricka men politiker som gör det de lovat står ingen ut med i längden och opinionssiffrorna dalar redan.

Jag vill så gärna bo kvar i mitt härliga fosterland som är så underbart i åtminstone tre fyra av årets månader. Nä nu har jag inte tid med detta längre för nu måste jag gå ut och skotta för detta är inte en av de härliga månaderna och snön vräker ner, men när jag tänker närmare på saken skulle nog ett hot om indragen månadspeng kunna få ungarna att greppa skovlarna. Bättre ändå, mina tonårsdöttrar har just via kvotering plockats fram som de två lämpligaste snöskottningskandidaterna genom ålders och könstillhörighet. De har dessutom tillgång till billig arbetskraft i form av sina pojkvänner så jag tar mig nog ett glas Whiskey istället. Länge leve den fria demokratin!!!

”Fan också, nu kommer de allihop på samma gång igen”,

tänkte jag och stirrade missmodigt nedåt gatan. En lång rad bussar kom uppför vägen från stationshållet. Att se själva bussen var fortfarande inget problem men numret i sin lilla ruta ovanför framrutan kunde jag inte fokusera på. Vetskapen att bussar längre bak i kön ibland körde ut och förbi de andra om det inte verkade som om någon skulle kliva på gjorde mig nervös och stressad. Jag kunde inte heller tränga mig förbi de som stod i kö för att kliva på den första bussen utan fick vackert vänta på min tur.

”Vad är det här för nummer?”

Redan medan jag frågade var jag i startgroparna för att springa vidare till nästa ifall detta inte var min buss. Chauffören stirrade slött åt mitt håll där han satt bakåtlutad i sin stol.

”Det står där framme”,

Sa han spydigt. Stukad och ledsen klev jag av och blev stående på trottoaren. Jag orkade helt enkelt inte kolla de andra bussarna då jag fylldes av en stor trötthet som sakta började förvandlas till glödgande ilska. Istället började jag att gå hemåt för jag behövde tänka. Det var inte alla dagar som bussarna kom samtidigt och ibland stod jag där med någon jag kände och då var det inget problem men jag ville kunna klara mig själv. Att fråga någon främling kunde jag inte förmå mig till eftersom jag är blyg och tyckte att det var olustigt. Det stod nu helt klart för mig att något som jag tidigare bara sett som något positivt nu ställde till det för mig. Det faktum att det inte syns på mig att jag har dålig syn. Inte längre tonåring, men fortfarande med ett brinnande behov att betraktas som normal, smälta in, vara accepterad och samtidigt vara en individualist och cool kille. Att vara synskadad var inte coolt för fem öre och inte något jag ville bli betraktad som. Problemet var att jag nyss blivit betraktad som en idiot istället och det var utan tvivel värre. När jag tänkte på busschauffören bubblade ilskan åter upp i mig och onda tankar på misshandel och tortyr av det oförskämda aset upptog ett hundratal meter av min vandring.

När ilskan med god hjälp av några bortsparkade stenar fått sitt utlopp kunde jag åter börja tänka klart. Om inte de jag mötte kunde se att jag hade problem med ögonen hur skulle de då kunna veta det? Eftersom jag inte kunde förmå mig till att berätta det så behövde jag något som visade det utan att jag behövde säga något. När jag gick på krogen hände det allt som oftast att jag blev stoppad av dörrvakten.

”Ta ett par varv runt kvarteret och kom igen så får vi se vilket tillstånd du är i då.”

Då dörrvakten inte fick någon ögonkontakt med mig antog han förstås att jag var ganska påstruken. Jag såg därför till att vara spiknykter då jag ändå måste argumentera mig in och det inte fungerade särskilt bra om jag luktade alkohol. En blindkäpp var kanske svaret men fy fan vad den bar emot. Jag såg fortfarande så bra att jag aldrig skulle behöva använda den utan bara bära omkring på den för att visa min belägenhet. Var det helt korkat, eller låg det korkade i att jag inte för länge sedan gjort slag i saken? Det här tålde verkligen att tänkas på.

Skulle det ha varit helt upp till mig så skulle jag nog tänka än i denna dag men Ulf, som är min vän, musikerkollega och olycksbroder med samma ögonsjukdom som jag blev den avgörande faktorn. Även han hade nått en kritisk punkt synmässigt men var som jag ovillig att börja med käpp. Hans flickvän Marie, som är en handlingskraftig kvinna, hämtade ett par blindkäppar på syn centralen som hon gav åt honom då de var på semester i London och när de kom hem var Ulf med käpp. Kunde han så kunde jag och så blev det.

På syn centralen fick jag både käpp och en snabblektion i käppteknik som jag inte var ett dugg intresserad av. I flera år bar jag sedan omkring på en blindkäpp utan att någonsin använda den till att käppa med. Favoritmodellen för mig och många andra icke käppande käpp bärare var en teleskåpmodell. Den var mycket elegant och hade svart skaft som kontrasterade snyggt mot det vita. Hopfälld var den inte mer än en 7 eller 8 decimeter och var väldigt praktisk att ha hängande på armen eller nerstoppad i bakfickan när man behövde båda armarna. Den var skör och gick lätt sönder men om man undvek att käppa med den så höll den ganska länge.

Nu en liten berättelse ur livet som teleskopkäpp bärare.

En dag någon gång i början av 90-talet var min sambo Agneta och jag på Obs stormarknad i Rotebro för att handla. Jag som var dödligt trött på att bli påkörd av elaka kärringar och gubbar med kundvagn valde att vänta utanför kassorna. Annars snälla och timida pensionärer blir inne på ett köpcenter med en kundvagn framför sig helt galna och sittande fågel som blindstyren mejas utan förbarmande ner. Det är urtråkigt på Obs och jag började efter en stund vanka otåligt fram och åter. Tiden sniglade sig fram och jag knackade småilsket käppen mot benet. Plötsligt stod en liten rödbrusig herre mitt framför mig och stoppade mitt vankande.

”Hej, jag är varuhusdetektiv här.”

”Hej”

hälsade jag förbryllad tillbaka.

”Varför är du beväpnad?”

”Flickorna i kassorna börjar bli oroliga.”

”Va!”

sa jag ännu mer förbryllad. Han tittade menande ner mot min högerhand.

”Nä, det här är ingen batong det är en blindkäpp.”

”Oj, förlåt”

pep han nu helt pionröd i ansiktet,

”jag måste fråga det är mitt jobb.”

Det tog 20 år innan jag slutligen gick en ordentlig kurs i käppteknik och inte ens då var det med fullständigt fri vilja. Jag blev tvungen att lära mig punktskrift för att kunna märka upp mina Cd-skivor, som började bli härligt och ohanterligt många, och blev pådyvlad en del andra aktiviteter på samma gång eftersom de på syn centralen tyckte att det blev mer av en komplett kurs då. Jag kände att jag inte kunde säga blankt nej till allt och valde mellan pest och kolera, ja till käppteknik men ett rungande tvär nej till matlagning. Teleskåpkäpparna hade börjat bli en bristvara och ryktena sa att de inte längre tillverkades. När jag nu ändå gick en kurs på syn centralen så tänkte jag passa på att be om några nya då mina gamla började falla i atomer. Det visade sig dock vara sant det där med avslutad tillverkning men en enda hade de kvar på lager och den fick jag av min käppteknik lärarinna Britta. Samtidigt som hon gav den till mig sa hon att den var fullständigt oduglig som hjälpmedel.

”Den är för vek och det är som att käppa med en kokt spagetti”

Sa hon barskt och uppmanade mig att pröva några andra käppar. Jag föll till föga men gillade inte någon av de andra modellerna. Keller var den jag slutligen valde och den är en fröjd att käppa med men annars en fullständig pest. Tung, otymplig, lång även i hopvikt läge och jämt i vägen.

Nu fick jag lektion efter lektion och jag avskydde varenda sekund. Jag tränades inomhus i korridoren, i källaren och utomhus i närmiljön för att slutligen även käppa omkring hemmavid. Visst blev jag bättre trots min ovilja men något ess lär jag aldrig bli.

I min egenskap som sångare i bandet Mr. Coil, som spelar på Irländska krogar runtom i Skandinavien, brukar jag hänga blindkäppen på mikrofonstativet för att publiken ska se att jag inte ser. Även verbalt brukar jag informera om min belägenhet och att det är meningslöst att vinka, vifta med pengar, flirta eller visa brösten för jag märker ingenting av detta. Ibland fattar de och ibland kan jag stå där och skråla en hel kväll utan att de förstått att jag är blind.

En kväll på The Dubliner i Göteborg för ett par år sedan hade en tjej i publiken fått det hela klart för sig och när jag klev av scenen för att ta paus stoppade hon mig med en liten hand mot mitt bröst.

”Du ska veta att det inte har någon som helst betydelse för mig att du är blind”

kuttrade hon och skrapade förföriskt med naglarna mot mitt bröst.

”Nä, men för mig spelar det en djävla roll”

Slank det ur mig. Jag försökte faktiskt bara vara rolig men det tror jag inte att hon tyckte. Jag var nog snarare i hennes ögon nu både blind och en idiot.

Min kompis på landet i Västerljung har en kanin med röda ögon och den liknar husse när han är bakfull.

Det är för mig viktigt i många lägen att få fram en korrekt tidsangivelse och jag hade under lång tid en talande klocka på armen som såg ut som ett vanligt armbandsur förutom att det synbarligen stannat och därför bara visade rätt tid två gånger per dygn, men då gick den å andra sidan exakt rätt. Orsaken till att jag bar omkring på detta till synes odugliga ur var att den också var en talande klocka och det var bara batteriet till den visuella klockan som tagit slut. Så länge den talade med mig var jag nöjd och allt jag behövde göra för att få reda på tiden var att trycka på en knapp så talade en tydlig kvinnoröst om för mig vad klockan var slagen. Det var mysigt för det var lite som att ha mamma med och det är tryggt och bra. Det finns förstås mer diskreta ur där man känner med fingret på efter att ha öppnat en liten lucka och dessa är nog att föredra när man lite i smyg vill kolla tiden. På date, bio, teater, biblioteket, möte, i kyrkan på begravning eller bröllop skulle ett sådant ur varit att föredra men jag envisades hårdnackat med att ha min skrikande dam på armen. Jag hade fått den på syn centralen och den var den första som hade en något så när bra kvalitet och höll faktiskt en ganska lång tid.

Under en period för några år sedan var det plötsligt väldigtinne med talande klockor och de gick att köpa på ställen som H&M men lustigt nog inte hos urmakarna eftersom de tyckte att kvaliteten var för dålig. Kvalitén var urusel men de var så billiga att jag köpte flera i stöten. När något av dem faktiskt höll så länge att batteriet tog slut var det konstigt nog så att det blev dyrare att köpa ett nytt batteri än en ny klocka, snacka om slit och släng. Som ni säkert förstår försvann dessa urdåliga produkter ganska snart från marknaden och även syncentralerna verkade ha svårt att få fram vettiga dito så det blev en period då jag inte kunde hitta någon klocka alls.

Räddningen kom via leksaksaffärerna, för om en produkt inte görs hållbar och driftssäker nog för vuxna och blinda så sätter nog tillverkarna till alla klutar när det skall göras saker för hårdhänta barn. Inte nog med att leksaksaffärsklockan var mer robust och hade fler talande finesser för den hade också en liten animerad gubbe som gjorde rörelser och gav en kommentar ifrån sig varje gång man ville ha en tidsangivelse. Den var otroligt ljudstark och inte bara uppgiften om hur mycket klockan var utan även bildrutans fåntratts kommentarer och de musikaliska (nåja) utbrotten hördes långan väg och för att göra det hela komplett fanns klockan i många men oerhört skrikiga plastfärger så att de skulle synas på långt håll, alltså just precis en sådan klocka en man i min ålder gärna skyltar med.

Varför använde jag då denna absurda tingest?

För att jag ville veta hur mycket klockan var och gillar att förnedra mig på offentlig plats och eftersom det var en leksak var den betydligt stryktåligare än sina vuxenkonkurrenter men också tre gånger så dyr.

En jobbig sak med modern elektronik när man är blind är att varje knapp har flera funktioner och man ska alltså stega sig fram till rätt ställe via en meny och sedan fortsätta på en eller flera knappar för att utföra det man tänkt sig.

Fattar du?

Ja det gör du säkert och det gör i teorin även jag men i praktiken stöter det på patrull. Man måste lära sig varje knapps funktioner utantill och veta hur många knapptryckningar det krävs för att komma till varje funktion och det vill till att ingen pratar med en medan man räknar sig fram till sitt mål för då går det åt skogen och man vet inte var man är i menyn och kan i värsta fall ställa till det med de inställningar man så mödosamt fått till. Det skulle gå bra om man gjorde detta ofta men på en klocka gör man ingenting ofta och med denna var det enda jag gjorde att ställa om tiden då nöden så krävde. Min då 11 åriga dotter Camilla brukade hjälpa mig och med ett barns elegans och Orädsla för teknikens under lät hon sina fingrar susa över knapparna som en rymd Chopin och jag satt varje gång bredvid och lyssnade med vidöppna öron på hennes beskrivning av hur många gånger man skulle trycka på varje knapp. När hon samma sommar åkte till farmor och farfar i Spanien hann planet knappt lyfta från Arlanda förrän jag råkade slå i klockskrället och den ställde om sig men jag var inte orolig för jag hade lyssnat noga och hade min mentala orienteringskarta över knapptryckningarnas motsvarighet till 5 milen helt klar för mig. Jag var bländande i mitt kunnande. Jag ställde in tiden, datumet och året. Nu var det bara det sista lilla tryckandet kvar för att stoppa klockan ifrån att ge ljud ifrån sig var trettionde sekund, en funktion jag verkligen vill tacka tillverkarna för eftersom det är ju självklart att man hela tiden vill ha en manick på armen som låter som priong, brrrraff klonkaprionk och andra fullkomligt vedervärdiga elektroniska ljud. Jag var nästan i mål och kom ihåg att det var en kombination av tryckningar på de två högra knapparna som sedan skulle avslutas med en tryckning på den vänstra och jag prövade alla upptänkliga kombinationer och efter varje försök väntade jag förväntansfullt men hur jag än gjorde fortsatte den förbannade manicken att låta. Jag lyckades till slut överlista maskinen genom att trycka 2 gånger på övre högra och sedan 3 gånger på den undre då skrek klockan

”Tid tagarur”

 och avgav en tjutande ton men i det läget höll den sedan klaffen. Människan hade åter segrat över materian och om jag nu ville ha en tidsangivelse så behövde jag bara trycka på den vänstra knappen 2 gånger, lyssna och sedan trycka 2 gånger på den övre högra och 3 gånger på högersidans undre knapp så var tystnaden återställd. Smidigt så det förslår och jag kan utan överdrift säga att det var en om möjligt ännu ivrigare pappa Sven som tog emot barnen på Arlanda efter deras Spanienvistelse detta år. Nu var jag faktiskt inte ensam hemma under deras frånvaro men min sambo Agneta ville jag inte be om hjälp. Man kan inte kalla henne för en teknisk idiot för då blir hon ju arg men finns det något sådant så är hon det. Vid ett tillfälle för ett antal år sedan skulle hon spela in något på kassettband och satte glad i hågen in ett band i spelaren och tryckte på play och recordknapparna men den sistnämnda gick inte att rubba. Hon stånkade tryckte och tog i och blev till slut förbannad på den satans bandspelaren som trilskade och gick efter en hammare som hon tänkte banka den tjuriga knappen till underkastelse med men som tur var råkade jag ringa just då och hon berättade upprört om sina vedermödor och jag bad henne kolla om bandet möjligen var skrivskyddat.

”Skrivskyddat, vad är det?”

Jag bad henne kolla på bandets ovansida och plastpiggarna var mycket riktigt borttagna och därmed var en bandspelare räddad från att möta sin baneman. Att låta Hammar-Agnes meka med mitt ädla armbandsur var helt uteslutet.

Trots att denna produkt var bättre än sina föregångare för vuxna försvann de efter något år ur butikssortimentet men vid det här laget hade syncentralerna åter vettiga ur att erbjuda men jag kunde inte ha den på mig när jag sjöng med banden på gig för kondensen och svetten gjorde att det blev kortslutning i mitt tappra ur. Då fick jag lägga den på tork några timmar innan den åter var fit for fight.

Numera har jag två tids angivare att tillgå. Det ena, ett nytt armbandsur jag köpt som fungerar bra och talar svenska. Det andra min mobil som också talar och är en av mina bästa vänner.

Så fick vi då en borgerlig regering med allt vad det innebär av människosyn och ideal. Nu muttras samma mantra i media från morgon till kväll och vad skit de än presenterar och vilka försämringar det än innebär, förklaras det för oss stupida medborgare att det skall leda till jobb, jobb och åter jobb. Att vi mitt i en högkonjunktur ändå inte kan sänka arbetslöshetssiffrorna tycks enligt sittande regering bero på att vi är lata och arbetsovilliga.

Själv är jag blind och borstbindning och korg vävning är två hedervärda gamla blindyrken som jag hellre dör än utövar, men å andra sidan är jaktpilot och bilskollärare två hedervärda yrken jag garanterat skulle dö av. Blindgångare åt armén tänker jag heller aldrig bli men jag kunde ha gjort ett försök. När jag i min synskadade ungdom skickade in ett läkarintyg så fick jag inte helt oväntat frisedel, men desto mer oväntat fick jag kort därefter flera brev där jag erbjöds officersutbildning. Hur tänkte dem då egentligen?

”Se här kapten Silverbjäbb, här har vi ett praktexemplar till kronvrak, ett utmärkt officersämne på min ära.”

Det äldsta yrket i världen lär vara prostitution men det har jag aldrig övervägt eftersom jag inser att min kropp aldrig går att sälja. Vad gäller blinda är nog det äldsta yrket istället det som siare. Personligen tror jag att det är ett missförstånd som uppkommit då grottgubbar med dålig förmåga till artikulation sluddrat runt hällen och då blev synskadad till synsk.

Det kan också vara den goda viljan och lusten att ge alla en meningsfull sysselsättning i det solidariska gamla grottfolkhemmet.

”Hörru Blind-Svemmpa, vi går och klubbar några dinosaurier till middagsmålet, fäller några träd, gör några grottmålningar, kastar lite sten på grannbyn och sår några åkrar.”

”Du kan väl, ö.”

”Du kan, öööh.”

”Du kan, ja just det, lista ut vad som kommer att hända i framtiden.”

”Behöver du inspiration så kan du ta lite av Gura-Gunnars rocktobak men ge fan i matförrådet och kvinnorna.”

Där satt alltså Blind-Svemmpa med stängda ögon och grunnade och fabulerade sedan ihop något och blinda är som regel inte mer korkade än icke blinda så friskt svamlat är hälften rätt så med lite logik och tur blev han nog riktigt bra på sitt nya jobb. Med lite otur blev han också missbrukare en tyvärr inte helt ovanlig företeelse bland handikappade än i våra dagar.

Även fullt seende blundar när de skall tänka riktigt hårt och intensivt och ett avstängt sinne ska då förstärka de övriga. Jag bevittnade detta förfarande en gång då en musikerkollega försökte att stänga av nästan alla sinnen på en gång. Han blundade hårt, hade ett finger i varje öra och två fingrar tryckte ihop näsan, allt detta för att slippa uppleva den överförfriskade batteristen som kräktes högt och plaskande ut genom bakrutan på den bil vi färdades i. Inte kände min vän av några siargåvor, men klarade sig ifrån att spy själv. Han fick dock genomgå ännu ett eldprov när han vid vår ankomst till replokalen, för urlastning av våra instrument fick se de godsaker som hängde i långa strängar längs släpets ena sida. Då stängde han åter av sinnena samtidigt som han sprang, en mycket imponerande uppvisning.

Som liten parvel drömde jag om att bli en cowboy, men som tur var fullbordades inte den drömmen. Som ko, häst och skotträdd är jag synnerligen olämplig som kofösare och tanken på att sova under bar himmel med en sten till huvudkudde fyller mig med avsmak. Att bara ha en stinkande, smutsig hästfilt mot nattkylan, och detta i sällskap med en orakad Mexikan med en alldeles för stor hatt skulle i sig räcka för att krossa drömmen för evigt men det värsta återstår.

”Var gör de det?”

”Tvåan alltså.”

Att kissa är inga problem, det är bara att undvika uppförsbackar och motvind så går det galant, men tvåan. Jag är säker på att även Cllint Eastwood ser ut som ett miffo med brallorna nere och sittande i en buske eller på en gren, och jag tycker det är äckligt. 

”Vad blev du då istället?”

Undrar du nu nyfiket

”Jo, nu får du faktiskt bjuda till lite och undra nyfiket!”

 Sanningen är att i takt med att jag växte upp och blev en man så blev jag en fröken. Första jobbet var som barnskötare på dagis. Det är en underlig känsla att bli kallad för fröken som man, men jag vande mig snart. Märk väl att det bara är små gulliga barn som får säga det ostraffat.

Därefter startade jag en inspelningsstudio, så man kan säga att jag gick från oljud till välljud, men tyvärr inte av klirrande mynt i kassan så det varade inte länge.

Ljud och videokopieringsansvarig på gymnasieskolan i Upplands Väsby blev nästa anhalt på karriärstegen. Det blev oftast språk, samhällsprogram och dokumentärer åt lärarna på måndag, tisdag onsdag och torsdag men på fredagen var det porrfilmskopiering åt vaktmästeriet för hela slanten. Jag gjorde förstås aldrig några kopior åt mig själv och blundade faktiskt kyskt nästan hela fredagarna. Det sägs att jag under denna tid också lärde mig ljuga utan att blinka men det vill jag härmed dementera å det kraftfullaste.

När man som synskadad väljer sig en yrkesbana är det bra om man hittar en lämplig arbetsmiljö där man kan komma till sin rätt och vara självständig. Själv jobbar jag numera som krogmusiker och har alltså misslyckats fullständigt med denna ambition. I krogmiljön är jag både blind och döv, och att med hjälp av blindkäppen ta sig förbi bord, stolar, bänkar, servitriser och knalla kroggäster är oftast helt omöjligt. På de ofta minimala scenerna har jag i alla fall min givna plats men kan inte ens där känna mig riktigt trygg. Överförfriskade dansare ramlar alltför ofta upp på scenen efter något misslyckat Travoltasteg. Som en guldfisk blir jag lika förvånad varje gång det händer eftersom jag inte ser när de faller. Den stora skräcken är att få tänderna inslagna och nerkörda i halsen ihop med mikrofonen, och det skulle både se illa ut och låta hemskt. Hitintills har det inte varit värre än en fläskläpp.

Dessa krogspelningar gör jag med bandet Mr. Coil där jag är den ende synskadade, men den klart hårigaste. Både gitarristen och bassisten har rakat bort de få utposter av hår de hade kvar på skallen och det ser dramatiskt ut med hårbollen Sven i mitten och en flintskallig hårding på var sida. Hårding föresten, det var nog vad de ville, men de ser så snälla ut att Gandhi är närmare sanningen.

Gruppen Synliga är det andra bandet jag är med i och med dem blir gigen helt annorlunda. Hela bandet är synsvagt och ganska hårigt och att montera eller demontera ljudanläggningen kan då ibland synas vara en bedrift bara det och väl värd att beskåda. Där lallar vi omkring och sjunger eller visslar för att visa var vi är samtidigt som vi bär högtalare, drar sladdar, sätter ihop trumset och placerar ut mikrofonstativ på rätt platts och när vi väl börjar spela så låter bandet dessutom fantastiskt bra men det är inte så konstigt för blinda är ju så otroligt musikaliska.

”Eller hur?”

”Ja, eller hur!,

Därmed har vi slagit fast ännu en gammal fin fördom om blinda och min personliga favorit faktiskt.

Eftersom det verkar stört omöjligt att synskadeanpassa alla miljöer så gjorde Synliga precis tvärtom med vår föreställning ”Blind Date” och försänker varje kväll, första halvan av föreställningen i totalt mörker. Trots att lokalen är fylld med flera hundra är det plötsligt Synligas medlemmar som är de mest rörliga och miljöanpassade. Publiken äter, lyssnar, upplever och kanske grämer de sig inte längre över att inte heller de blev jaktpiloter.

Att tro är att icke veta som det heter och ibland drar man i sanning fel slutsatser som vid ett tillfälle på en krog i Trollhättan med Mr. Coil. Vår bassist Heikki hörde hur ett par tjejer pratade vid ett bord nära scenen och eftersom det var första set med lugna låtar på moderat volym hade han inga problem med att lyssna på deras konversation.

”Vad kan det vara tror du?”

Undrade den ena.

”Vet inte men det måste vara någon sjukdom.”

Jaha tänkte Heikki nu har de upptäckt att Sven är blind.

”Kan det vara cancer?”

Då förstod Heikki att det var han och Snuckes hårlösa skallar som tilldragit sig tjejernas uppmärksamhet och han skrattade gott åt sin förhastade slutsats.

En av mina med musiker i Synliga heter Frank och han har absolut gehör och spelar därför trummor. För att kompensera för detta resursslöseri är han även pianostämmare.

”Vad kan man nu ha för nytta av en blind pianostämmare?”

Du kan så klart få ditt piano stämt, men mer än så.

Du som gillar sånt kan utan besvär gå omkring naken under tiden han ägnar sig åt ditt piano, eller varför inte dansa till den något entoniga, men ack så erotiska, musik han åstadkommer. Släpp loss och känn hur skönt det är att sväva runt i rummet som den dag då gud skapade dig. Var försiktig och inte för ivrig då Frank gör sitt återbesök 6 månader senare för det kan bli lite jobbigt när du naken öppnar dörren och hans seende kollega har kommit istället.

På slutet av 90-talet fick jag nog av att försöka hitta på något att jobba med när det ändå var att spela och sjunga jag var bra på. Jag begärde efter många sömnlösa nätter förtidspension som jag genast när den beviljades drog ner till 75 %. Tanken är att ytterligare sänka den allteftersom mitt jobbande ökar. Det kan nog gå bra med lite tur men inte fan beror det på borgarnas människofientliga politik.

Kanske vi borde tänka ut nya bra blindyrken för att ge personer i min situation en större chans på arbetsmarknaden. Här är några moderna och härligt progressiva förslag.

Filmrecensent.

Låter kanske som ett korkat förslag vid första anblick men då alla skivrecensenter är helt döva och inte verkar fatta något av musiken i fråga så kan vi göra likadant med film, och branschen behöver inte oroa sig för skriver vi ner en rulle så går självklart alla och ser den.

Dokusåpaskådis.

Kanske mest en projektanställning, men med möjlighet till förlängning. Blinda och synskadade är väl lämpade för denna sysselsättning och kan utan svårighet göra de normala aktiviteter som de andra deltagarna gör. Detta innefattar allt rån att skratta, gråta och bjuda på sig själv, till att supa och knulla framför kameran.

 En blind kille har vi redan haft i Riket men en blind på Robinson ön vore mer underhållande. Tänk er när han eller hon försöker hitta ut ur skogen i sju avsnitt. Det skulle vara otroligt stimulerande för skrattmusklerna och skulle i förlängningen öka förståelsen för synskadades problem. I alla fall synskadades problem i täta skogar.

Ornitolog.

Här är det ornitologi med specialinriktning på oerhört sällsynta fåglar som gäller. Hela karriären skall ägnas åt att finna sällsynta arter som, Gallskrikan, Stinkfinken, Råmesen, den irriterande Bängbulan, Grötfisen, röd och blå Lösmynta, Rusktuppen, Trälslitarn, Nollkollibrin, den vågade Nederbörden, den otroligt vackra och småkåta Toppsnäckan, Kaffegöken, Bonläppen, Dörrkläppen eller en förrädisk liten Gasläcka. Skulle du nu som professionell faktiskt råka hitta något av dessa flygfän, kanske när du irrar omkring i skogen på Robinson ön, så är det bara ett plus.

Avslutningsvis på ämnet yrkesval så se till att du får ett jobb du kan försörja dig på för att trivas kan du göra hemma. Jag läste nyligen en undersökning där det påstås att nästan 75 % av de tillfrågade var otillfredsställda med sina jobb. Varför skulle du och jag ha det bättre än någon annan? Därför ställer jag mig nu på barrikaden och vrålar mig hes det nya progressiva slagorden,

”Ge denna blinda man ett jobb han kan gå och vantrivas på, för rätt skall vara rätt och jobb åt alla skall det vara.

När jag var liten läste jag ofta serietidningen Fantomen och tyckte att den var fantastiskt bra och att den maskerade hjälten var en otroligt häftig kille. Det har nu gått många år sedan jag sist läste en Fantomen tidning men jag kom att tänka på dem och slogs av en rad tankar kring hans gärning och moral.

Efter att ha bott några år i tropikerna ifrågasätter jag starkt Fantomens klädval. Heltäckande trikåer är illa nog men att matcha dessa med ett par höga stövlar, ett par randiga badbyxor, en badmössa och en ögonmask verkar helt huvudlöst mitt i djungeln. Då är Tarzans klädval mer trovärdigt men han är istället språkligt smått efterbliven med obegripliga utrop som,

”kreega bundulo”,

Så där verkar den tystlåtne Fantomen betydligt mer sofistikerad. Det är förstås farligt att sola så han kanske inte har så fel i alla fall när allt kommer omkring men med tanke på hur mycket tid han tillbringar ute i solen så ser han nog ut som en inverterad Tvättbjörn med bruna handskar när väl kläderna åker av. En sista klädesdetalj kompletterar hans utstyrsel och det är et bälte med två feta pistoler av okänt märke, och vi kan konstatera att det är en oerhört tuff kille som tål värme bra.

Varför är han maskerad till att börja med?

Finns inga vettiga svar på den frågan och man blir i sanning fundersam. I det bostadsområde mitt i djungeln där han bor är han den ende vite innevånaren, och dessutom minst dubbelt så stor som sina grannar, en småväxt stam kallad Bandarer. Alltså olika hudfärg och storlek och killen klär ut sig. Undrar om hans grannar tittar misstänksamt på honom om han någon dag vandrar ner för bygatan som en vanlig man. Jag har grunnat länge och väl och kommit fram till en enda miljö där vår maskerade hjälte har en någon så när chans att smälta in och det är på en skridskotävlings bana, men även där bör han modifiera sin klädsel en smula och göra sig av med badbrallorna, puffrorna och storstövlarna.

Hans bostad är inte heller så särskilt diskret. Alla andra i byn nöjer sig med fina hyddor men Fantomen bor i en grotta som ser ut som en dödskalle.

Fantomen är onekligen stor och stark och anabola steroider är inte uteslutet men han är ändå mer bekväm av sig än kollegan Tarzan. Lianer är inget för killar i blå trikå och därför rider Fantomen när han ska ut och bekämpa brott. I djungelns grönska tar han sig alltså fram på sin bländande vita häst, Hero. Denna stolta springare är också en hejare på att klara hettan och tar sig underligt nog fram hur bra som helst i dessa oländiga trakter. Jag har svårt att förstå att en häst skulle vara det ultimata transportmedlet i en djungel men vår maskerade hjälte är alltid på rätt platts i rätt tid och en Kamel är nog för ful och grinig och en Elefant för ljudlig och bumlig. Att gå över ån efter vatten verkar vara Fantomens melodi när det gäller sina djur för hans andra fyrfota hjälpreda är en varg vid namn Devil. En hårig varg i tropikerna tycker jag är lika trovärdigt som en Vandrande Pinne i Alaska.

Alla framgångsrika brottsbekämpningshjältar bör ha ett bra crew för att lyckas väl och det har Fantomen. De nyss nämnda Bandarerna har dödligt giftiga pilar, och troligen dito tungor när vår maskerade hjälte inte är inom hörhåll, och kan meddela sig på långt håll med hjälp av talande trummor. Detta är faktiskt det jag tycker är mest trovärdigt i hela storyn. Bandarernas hövding är en rundlagd, jovialisk och listig herre vid namn Guran, och han är mycket klädsamt iförd en bastkjol runt midjan och en lampskärm på huvudet. Han leder och fördelar arbetet och är nummer ett när Fantomen är på uppdrag eller semester.

Fantomen har två märken som man kan komma i åtnjutande av. Det goda märket, som ser ut som två korslagda golfklubbor, är till för dem som står under vår hjältes beskydd. När bovar och otäckingar ser detta som ett smycke eller ristat på husfasaden tänker de sig för mer än en gång innan de ofredar eller stjäl från märkesinnehavaren.

Det andra märket är det onda och ser ut som Fantomens bostad. Detta dödskallemärke har han i form av en ring på sin ena hand och de råskinn och skurkar som har oturen att möta djungelhjälten kan få sig en smocka och då lämnar ringen kvar ett märke där snytingen landat. Detta vanprydande märke går inte att tvätta bort och bovarna har inget annat val än att för evigt pekas ut som ohederliga medborgare eller att bli punkare och skaffa sig en hel rad med andra tatueringar med dubiösa motiv.

En brottsbekämpande enhet har startats av Fantomen och den troliga orsaken är att han behöver några som samlar ihop resterna av de bovar han tatuerat så de kan forslas till finkan eller lämplig punkkonsert. Denna enhet kallas för Djungelpatrullen och bör inte förväxlas med Gryningspatrullen som är betydligt tyngre och mer hårdhudade. När Fantomen skall kontakta Djungelpatrullens chef klättrar han ner i en speciell brunn och kommer upp i sagde chefs rum. Att be om en vanlig entré genom framdörren är nog att önska sig för mycket.

Ibland klär sig Fantomen som en vanlig man och åker till staden. Iklädd en slokhatt, en långrock och ett par svindyra solglasögon går Mr. Walker, som han då kallar sig, på barrunda. Som en präst på ett horhus provocerar han alla genom att beställa mjölk.  Troligen är det så att det fadda vattnet i djungeln titt som tätt driver vår hjälte mot staden och ett iskallt glas mjölk och med tanke på det ständiga svettandet i hjältemunderingen, en limpmacka med Kalles kaviar.

Fantomen litar med all rätt inte på banker och har alla sina tillgångar gömda längst inne i dödskallegrottan. Förmögenheten naggas inte i kanten av bankernas smygavgifter och allmänna fifflande och dessutom är större delen av hans tillgångar bestående av ädelstenar, silver och guld. Jag tvivlar på att han redovisar sin förmögenhet till myndigheterna och jag har inte sett att han suttit och fyllt i sin deklarationsblankett i en enda av de Fantomen tidningar jag läst. Lika bra det föresten för det har otroligt lågt underhållningsvärde.

Tarzan har sin Jane och Fantomen sina Diana. För att ge henne en mer exotisk betoning så heter hon Palmer i efternamn. Med henne hittar Fantomen på en hel del fuffens och oftast då ute på hans paradisö som bär namnet Eden. Där är alla sams och även lejon och tigrar äter grönsaker tills de blir mätta och glada.  Fantomen och hans Diana älskar i vattnet och i det idylliska lilla strand huset ackompanjerade av ljudet från lejon och tigrar som tuggar på gurkor och tomater. Eftersom titeln Fantomen går i arv från far till son är det bäst att vi lämnar vår vanligen maskerade hjälte att jobba fram en arvinge.