Synpunkter

Det var med stor iver som jag hämtade mitt paket med boxen ”Old School” från mitt lokala postkontor som numer är Coop.

Det första som slog mig när jag packade upp var hur stor skolbänken är. Nu brukar det alltid vara påkostat och stort när det är en produkt från Alice Cooper, men ändå. Inte konstigt att postmannen inte försökte få ner praktboxen i min fjuttiga lilla postlåda.

Jag rev förväntansfullt av skyddsplasten, vände skolbänken på rätt köl, lyfte på locket och var åter i plugget med min favoritslyngel Alice och hans sluskiga polare. Till min besvikelse kunde jag snart konstatera att jag inte fått den guldbiljett som finns i en av lådorna i Sverige som berättigar till en mett & greet med bandet. Förutom detta bakslag så var min skolbänk fylld med allehanda godsaker med allt från vinyl till cd, dvd, en tjock bok och en rad andra väsentligheter i en skolbänk, som en konsertbiljett från 72 och handskrivna låtlistor. Det hela är självklart en numrerad utgåva.

Jag tryckte in cd 1 i spelaren och la mig till rätta med en kopp kaffe.

Min första reaktion efter att ha lyssnat på några spår var hur originellt bandet var. De hade tidigt sitt speciella sound och här var det inte fråga om hjärta och smärta i texterna, i alla fall inte det förstnämnda. Lätt att förstå att Frank Zappa signade bandet till sitt bolag och ibland låter de tidiga inspelningarna en hel del som Mothers Of Invention.

Några spår ytterligare in börjar bandet mer låta som The Doors, men där dessa har en underton av sex och flum så ligger det något farligt och lurar i Alice Coopers musik.

Vincent Furnier är inte en bra sångare på traditionellt vis men när det gäller att leverera en text är det få som kommer upp i hans klass. Han låter på de tidiga inspelningarna som en kille man skulle vilja sitta och diskutera musik, brudar, världsläget och annat med, men som senare på kvällen kommer att bli alldeles för full eller stenad och helt säkert kommer att kräkas i stereon, ha sönder moster Magdas vas och hamna i slagsmål med någon om en brud som ändå inte vill ha honom.

Det sound som är tydligt från början förädlas med den äran genom Bob Ezrins fantastiska produktion. Tillsammans skapar bandet och den fenomenale producenten vad som skulle bli känt som teaterrock.

CD 1 innehöll också några reklaminslag för bandets tidiga skivor som jag fann mycket underhållande.

CD 2 innehåller massor av inblickar i studioarbetet och var i mina öron lika plågsam att ta sig igenom som serien med Beatlesskivor som kom för några år sedan. Det finns en poäng med att höra det färdiga materialet och felspelningar, sursång och tidiga demos är i bästa fall kul att lyssna på en gång. Mycket roande var det däremot att lyssna på hur Alice och Bob ezrin jobbar med ungarna som sjunger på låten ”School’s Out.” mästerligt hur de båda lockar ur barnen deras bästa och vilken känsla för när den rätta tagningen är gjord uppvisas av Ezrin.  En underlig sak är att det inte finns en enda liten studioglimt med från inspelningarna av mästerverket, ”Billion Dollar Babies.” Fanns det verkligen inga alternativtagningar, eller användes allt som kunde grävas fram till jubileumsutgåvan av sagda skiva?

På cd 3 är det spoken Word som gäller och den är fantastiskt underhållande och informativ. En riktig pärla och kan säkert lysa upp tillvaron för vilken kalenderbitare som helst.

Cd 4 och lp: n på vinyl innehåller en liveinspelning från 71. Eftersom den här boxen nog i första hand vänder sig till samlare så är just den här cd: n och lp: n inplastade så man kan välja att låta den ena eller andra förbli inplastad. Bra tänkt och det enda svettiga är att välja.

I sann bootleganda är det här en konsert i sin helhet med alla felspelningar och tekniska missöden i all sin glans. Det är stökigt, bökigt, skramligt och det rockar fett. Det är ett lysande bra band som underhåller med sin skräckrock och den här skivan kommer jag att spela många gånger. Fascinerande att bandet redan här på sin turné för plattan ”Killer”, och bara den andra för Warner Bros., redan har ett så starkt material att spela live.

Vinylsingeln som ingår i boxen är en typisk 60-talsplatta och den stora behållningen med att höra den är att konstatera att herr Alice själv redan från början lät precis som han låter idag.

Den medföljande dvd: n är till viss del samma intervjuer som finns på spoken Word cd: n men mer. Häftiga och i många fall rent antika videoupptagningar på bandet live och på scen och alla roliga anekdoter om bandet gör det hela till en mycket underhållande rockumentär. Sammanfattningsvis kan jag säga att den här boxen är för bandets riktiga fans och egentligen är överkurs. Vill man höra bandet Alice Cooper när de var som bäst så är det bättre att som nyintresserad fördjupa sig i plattorna, ”Love It To Death”, ”Killer”, ”School’s Out” och ”Billion Dollar Babies.” Alla dessa är lysande och producerade av Bob EEzrin.

Eftersom jag redan har alla Alice Cooper plattor så var jag nöjd med att bara få rariteter, alternativtagningar, kuriosa och roliga fakta men man hade kunnat göra en mer komplett produkt genom att inkludera en best of platta, helst en dubbel. Underhållningsvärdet på boxen är extremt högt, men vill jag njuta av skräckrockarnas musik så blir det även fortsättningsvis till att peta in något av originalalbumen i spelaren.

Bandet Alice Cooper valdes nyligen in i, ”The Rock’n’roll. Hall Of Fame, och det var sannerligen på tiden.

Bob Ezrin och artisten Alice Cooper jobbar just nu på att avsluta en ny skiva. Den blir en uppföljare på Alice Coopers första soloplatta, ”Wellcome To My Nightmare”, och kommer att få titeln, ”Wellcome 2 My Nightmare.”

Den 4 juli står Alice Cooper åter på Gröna Lunds stora scen. Jag kommer att vara där för jag var där när han gästade Grönan förra gången, i mitten av 70-talet.