Synpunkter

Temat för lördagens program på ettan var gitarrer och programmen sträckte sig långt in på småtimmarna. Det var inte bara ett i mitt tycke bra ämne men det är också oerhört skönt att titta på en public servicekanal en hel kväll eftersom man då slipper de irriterande, alltför många och totalt meningslösa reklamavbrotten.

Det första programmet där en hel drös av världens största strängplågare med barnslig entusiasm berättade om sin kärlek till sitt instrument. De blir som små ivriga gossar och deras ögon lyser av förtjusning över sitt geniala instrumentval. Jag känner igen beteendet från guramän jag lirar och har lirat med och det är bedårande sött. De kan under en turné dagligen besöka musikaffärer i sin jakt på nya instrument, en ny förstärkare, en effektpedal som ska ge dem lite mer "edge". Denna jakt pågår ständigt trots att de enligt egen utsago redan har, "det perfekta soundet." I sanningens namn blir det oftast plektrum och strängar som inhandlas men i perioder förvandlas dessa gitarrhjältar till små köpmän som säljer och köper instrument i ett rasande tempo. Jag tror att de helt enkelt är skadade av för mycket tittande på "Nile City" för det finns som farbror Barbro sagt, "inga genvägar till det perfekta ljudet. När de på scenen kråmar sig och poserar stolt påminner de självgoda tuppar och detta med rätta för det är killarna med gitarr som får brudarna.

Efter gitarrens historia fick vi njuta av 5 minuter med den oefterhärmlige Yngwie J. Malmsteen. Fet och guldbehängd orerade han om att han minsann inte bara skrivit de låtar han lirar utan att han verkligen skrivit precis allt som spelades. Varenda takt och ton kom ur hans mästerliga huvud. Det har vi nog fan märkt och det är precis det som har varit felet med hans senaste 10-15 skivor. De är numera helt fantasilösa och väldigt förutsägbara och herr Malmsteen skulle må väl av ett samarbete med en grupp eller med en vass producent med friska idéer. Han är utan tvivel en makalös gitarrist men numera lika smaklös som sin klädstil, synd på så rara ärtor.

En timme med Tommy Emmanuel kom därnäst och det är bara att gratulera alla som nu upptäckt honom. Hur fantastisk som helst och gör mer med en akustisk gitarr än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Syrran ringde och var lyrisk även om hon föredrar de bredbenta snubbarna med elgitarr.

Ännu en svensk gitarrhjälte fick 5 minuter denna kväll och denna gång var det Key Marcello, eller Key Marshmallow som han ibland blir i folkmun. Han hävdade i inslaget att han tackat nej till att bli medlem i Europé när de återförenades för ett par år sedan men jag har hört att han inte ens blev tillfrågad eftersom John Norum inte ville ha med honom. Det fanns inte nog att göra för två gitarrister och möjligen blev det också trångt på scenen med två så stora egon? Personligen tror jag att låtskrivandet hade vunnit en hel del på att ha med Marcello i bandet för Norum har aldrig varit någon större begåvning på det området.

Inslaget med luftgittar var inte något för blindstyren som jag och mitt gäspande tilltog i styrka.

En spansk konsert från 1992 fyllde därefter rutan och där visade de moderna och minst sagt flyhänta gitarrhjältarna upp sig. Mitt i Joe Satrianis andra låt ringde en vän från Väsby och undrade vad det var för tomte som väsnades i rutan. Han ifrågasatte det musikaliska värdet i strängkliandet och jag påpekade att det snart skulle bli mer av samma vara eftersom Steve Vai strax skulle kliva på. Ja jag känner till honom sa min vän uppgivet. Den här konserten var trotsallt riktigt underhållande även om Brian May med kamrater lyckades lira en hel del fel då de tog sig an hans band Queens låtar. Höjdpunkten för mig kom när den fenomenale sångaren Paul Rodgers äntrade scenen och visade varför han med rätta räknas som en av världens fem bästa rocksångare genom tiderna. Jag njöt också av Joe Walsh som vid denna tid fortfarande var svårt alkoholiserad men ändå stod på som ett godståg. Idag är han nykter och med Eagles så otroligt bra att man kan bli mörkrädd för mindre.

Kvällens nästa inslag var ett program om Robert Johnson som jag sett tidigare. Otroligt intressant med lika mycket myt som fakta och det känns rätt när det gäller ett sådant ess som Robert Johnson. För det kan väl inte vara sant att han sålde sin själ "at the crossroads" till djävulen för att bli en sådan överjordisk bluesman, eller?

Jag hade som sagt sett detta program förut och gick därför och la mig för den efterföljande räckan med videos trodde jag inte skulle bjuda på något jag inte hört tidigare. Jag kröp till kojs och startade min talbok och ramlade rakt in i David Eddings fantasyvärld. Hjälten Garion jagade med hjälp av vänner och släktingar vidare efter sin bortrövade son. På ryggen sitt stora svärd med en lysande magisk sten på fästet men för mitt inneröga blev det efter kvällens tittande på burken en gitarr med blänkande stämskruvar.