Synpunkter

Tänk dig att du tar ett hastigt farväl av dina vänner, klasskamrater eller arbetskamrater idag och sedan inte får chansen att kontakta eller möta dem igen förrän om 40 år. Hur många tror du att du kommer att minnas mer än namnet på, om ens det?

Själv kunde jag knappt påminna mig hälften av namnen i de två årsböckerna jag hade att tillgå från högstadiet i den amerikanska skolan i Lagos Nigeria. Bilderna kunde jag självklart inte tillgodogöra mig med min obefintliga synförmåga, troligen som ett straff för otroligt fett partajande i Sodom och Gomorra i ett tidigare liv, men att namnen helt kunde trilla ur kortregistret i skallen var en smula omskakande. Vissa namn var en aning bekanta men att hitta ett ansikte eller någon händelse att para ihop namnet med var helt omöjligt.

Frågan jag bittert fick ställa mig själv var, ”är jag normalt glömsk, dum i hela huvudet eller smått senil, eller kanske en kombination av de 3?”

Vad jag med stor ackuratess kommer ihåg är exceptionellt snygga tjejer och rejält busiga killar. Kommer ni damer ihåg väldigt stiliga grabbar och ruskigt busiga flickor? Av någon outgrundlig anledning så tror jag inte att ni har fullt så enkelspåriga minnen.

Vi möttes alltså 6 gamla klasskamrater, 2 fruar och 2 döttrar i den fina spanska staden Sevilla.

Under heta dagar turistades det och under de fantastiska kvällarna dryftades urgamla hågkomster på härliga uteställen med god mat och dryck. Sedan länge nedgrävda restminnen lösgjorde sig ständigt i våra huvuden och flöt upp till ytan.

Lyckligtvis gillade vi varandra fortfarande och jag slogs av att alla var sig väldigt lika sedan sist. Personligheten verkar grundmuras tidigt och jag kunde med lätthet känna igen de 14 och 15 åringar jag umgåtts med för så länge sedan.

Insidan var sig alltså ganska lik men utsidan hade enligt min falkögda dotter som ledsagade mig skrumpnat betänkligt. Larvigt nog så var det den av oss som hade det bäst ställt vad gäller det ekonomiska som också var bäst bibehållen. Tror dock inte att det var några oegentligheter och fusk som plastikkirurgi inblandat. Han hade dessutom en ung och snygg fru och 3 barn av vilka den äldsta var bara 10. Han kommer att vara uråldrig innan han kan kicka ut dem ur boet så han får gärna vinna balsameringstävlingen vad mig beträffar.

Jag mindes alla väldigt väl utom en som bara var ett namn för mig. Det var inte förrän jag vid den första middagen frågade honom var han kom ifrån och fick svaret Colombia som polletten trillade ner och jag mycket väl mindes honom. Svårt att inte göra det eftersom han mer än ett år blev vald till klassens clown. Jag trodde att han hette något annat, så minnet är inte att lita på!

Detaljer om våra göranden och låtanden under vår Spanienvistelse skulle bara tråka ut er, men låt mig få säga att det stod helt klart för mig att jag gjorde en miss som inte bibehöll kontakten med gossarna och töserna när jag lämnade Nigeria. Skulle kunnat ha haft otroligt roliga resmål med härliga människor under alla dessa år om jag inte varit så korttänkt. Det var underbart att vara omgiven av vänner och våglängden var definitivt rätt även om frekvensen var nyligen justerad.

Det var inte bara när jag lämnade Afrika som jag bara stack utan att titta bakåt. Alla de 9 gånger jag bytt skola så har jag bara låtit min praktfulla näsa visa mig vägen framåt. Någon enstaka gång har tafatta försök till upprätthållande av kontakt gjorts via snigelpost, men den gamla metoden är alltför svårmodig för att fungera någon längre tid. När min syn försvann eller åtminstone blev så dålig att det var skitjobbigt att läsa och skriva så rann alla kontakter ut i sanden.

Att hålla kontakten idag är betydligt lättare för att inte säga tvärenkelt. Snabba meddelanden i telefon eller via datorn och sociala medier som Facebook har i sanning krympt världen. Utan dessa hjälpmedel så hade vi skolkompisar från 70-talets Lagos aldrig någonsin återfunnit varandra!

Eftersom jag bott på så många platser och under årens lopp träffat så många människor så borde jag ha ett stort antal vänner, men jag finner att jag vid snart fyllda 55 knappt har några alls. Tror faktiskt att ena handens fingrar räcker till för att räkna dem, och detta även om jag skulle råka ut för en allvarlig handskada.

De flesta jag träffar är kollegor från banden jag lirar med och få av dem skulle nog komma på tanken att ringa mig när det inte är gig bara för att umgås. Ett par gör det men de flesta står nog mest ut med mig som det känns.

Vad som gjort att min bekantskapskrets ser ut som den gör har jag inte gjort någon djupare analys av, och lika bra är väl det. Jag tror inte att jag är otrevligare än de flesta och min personliga hygien är god, eller som de säger i den gamla Beatlesfilmen.

”He’s a clean old man!”

Nu har jag i alla fall bärgat 5 goda vänner från forntiden och det är positivt. Endera dagen kanske jag börja jobba på att bli tillgänglig och socialt mer attraktiv i mitt närområde. Att försöka via telefon är nog inte att tänka på när alla har nummerpresentatör.

Om ni tycker att jag låter bitter så är det inte fallet. Det är inte så att jag blir vemodig och nostalgisk då jag hör Paul McCartney sjunga ”The Fool On The Hill” bara för att jag bor på Ormingehöjden i Nacka.

Om jag nu inte har alltför många vänner så kan jag med viss stolthet konstatera att jag har ännu färre ovänner. Jag kan utan fruktan gå ut i full vetskap om att ingen vendetta är riktad mot mig, och det känns tryggt. Man kan alltså säga att jag slås av att ingen vill slå mig.