Synpunkter

Den näst sista kvällen av vårt besök i Sevilla så gick de kvarvarande av vårt kamratgäng från högstadiet i den amerikanska skolan i Nigeria till en italiensk restaurant för att bota vår hunger som var stor och svår.

Vår lilla grupp som nu bestod av endast 6 personer slog sig ned vid ett trevligt bord som vi fått oss tilldelat och började ivrigt syna matsedeln. Det fanns många härliga rätter att välja emellan och jag bestämde mig för att inmundiga fisk eftersom det lär vara bra för intelligensen.

Plötsligt förvandlades lugnet vid bordet till ett ivrigt surrande och jag hörde hur min kamrat Robert upprört undra vad min andra skolkompis Bernard sysslade med. Roberts fru Julie hade blivit anmodad av en kypare att sätta sig på en annan plats än den hon valt och trivdes utmärkt med. Hon var klart irriterad men blev ändå flyttad på. Vad som hänt var att Bernard hade plockat med sig en uteliggare i form av en ung dam från gatan utanför och hade satt sig i sinnet att lyckliggöra den olyckliga genom att bjuda henne på ett rejält skrovmål.

Det var nu som min skolkamrat nr. 3 Mark förstod vad Bernard menat när han ute på gatan förtroligt lutat sig fram mot honom och viskat.

 

”Litar du på mig?”

 

Att Bernards sociala kompass och kodläsare var ur funktion denna kväll var helt klart.

Robert var fortfarande upprörd över sin frus bryska förflyttning och lyckades med torr engelsk humor klargöra detta utan att orsaka ett större uppträde än vad en total konfrontation med Bernard skulle inneburit. Bernard försökte förklara sin handlingsplan och vi inså alla att han var mer godhjärtad än klarsynt.

Robert kunde inte hejda sin mun när den unga damen inte åt upp sin portion av spagetti. Han menade med visst fog att en uthungrad kvinna från gatan nog borde visa större aptit om hon nu var så fattig och inte ätit ordentligt på länge.

När sedan den ”svältande” unga kvinnan plockade fram en mobiltelefon gick det inte att stoppa Roberts sarkasmer.

 

”Världen håller på att bli en bättre plats för nu har uteliggarna mobiltelefoner!”

 

Bernard gick förståndigt nog inte i svaromål då han vid det här laget insåg att hans i grunden godhjärtade tilltag inte var den ljusaste iden han kommit upp med. När folk åkt från världens alla hörn för att åter få träffas och utbyta minnen och framtidsplaner så var främlingar vid bordet inte vad som stod högst på agendan.

 

Nu var det inte just det här jag tänkt berätta om, men det var på det här viset som kvällen tog sin början.

Vi andra som knappast var att betrakta som svältfödda hade prydligt satt i oss våra rätter och lutade oss dästa tillbaka. Min fisk hade varit utsökt och de andra verkade även de nöjda. Det var då som min dotter Camilla fick se hur kyparen försökte ta min tallrik. Han böjde sig sakta fram på min högra sida och stack sakta fram handen för att greppa den, men så fort jag rörde mig det minsta så drog han hastigt åt sig näven igen. Camilla tittade storögt på och började skratta åt skådespelet. Gång efter gång kom näven smygande men drogs åter hastigt tillbaka då jag sa något eller rörde mig det minsta. Min dotters munterhet visste sig nu inga gränser och slutligen lyckades kyparen greppa min tallrik och ryckte den snabbt åt sig. Med ett triumferande uttryck i hela ansiktet flydde han sedan fältet med sin svårfångade trofé.

Själv var jag självklart helt ovetande om dramatiken kring min disk och fortsatte att umgås med den lilla skaran vänner. Den fattiga flickan hade avlägsnat sig med några sedlar från Bernard, troligen till för att betala mobilräkningen med, och förhoppningsvis något mättare.

Trivselnivån höjdes genast men vi bestämde oss ändå för att gå någon annanstans för att hitta en god efterrätt. Mark hade snöat in på en chokladglass som fanns på en bar en bit därifrån och vi gjorde oss klara att bege oss dit.

Innan vi kunde gå vidare så behövde jag uppsöka hemlighuset och Camilla och jag gick in i restauranten och frågade vart det var beläget. En av de saker jag allra mest uppskattar med att besöka Spanien är att toaletterna är så rena och i så gott skick, som det var i Sverige innan vi sjangserade och blev landet lortgris.

Vi blev vänligt hänvisade vart vi skulle gå och Camilla visade mig fram till dörren. Jag hade precis klivit in på den lilla herrtoaletten och vände mig om för att stänga dörren då en av kyparna kom rusande in och lyfte på toasitsen. Därefter backade han hastigt ut och sa med överkroppen framåtböjd som i en bugning.

 

”Excuse me por favor!”

 

Eller något liknande, med underdånig stämma.

Jag blev så förvånad över hans tilltag att jag först bara stängde dörren och påbörjade att vattna guldfisken. Så slog det mig hur urbota fånig hela situationen var. Att rusa in som en virvelvind och lyfta upp sitsen var en aning magstarkt. Trodde han att jag skulle pinkat på för glatta livet och förpestat hela muggen för dem annars? Om jag nu istället skulle gjort 2: an så skulle det bara ha varit en björntjänst och tvingat mig att fälla ner locket istället. Tror att jag var den första blinda gästen på just den restaurangen, och dessutom behövde denna premiärblinning gå på muggen också, jädrans otur!

Fylld av muntra tankar började jag skratta allt högljudare, och i sanningens namn så var detta mitt kroppsskakande flabb nog ett större hot mot renheten på sanitetsinrättningen än några upp eller nedfällda toalettsittsar.

Utanför dörren stod min stackars dotter Camilla och hörde hur hennes tramsiga gubbe till farsa gapflabbade så att alla inne på restaurangen kunde höra det. Hon bad till högre makter om att jag måtte slås av stumhet och namngav hin håle med många av hans tillmälen i ilska över mitt pinsamma beteende.

När jag en stund senare kom ut och glatt småfnittrande tog hennes arm så morrade hon bara något om tystnad och skämmas över gamla farsgubbar. Varför fick hon garva men inte jag?