Synpunkter

Min yngsta dotter Mimmi och hennes 10 veckor unga baby har bott hos oss i några dagar. Stor njutning förväntades av mormor och morfar men mysfaktorn blev ovanligt hög.

Att äta frukost på morgonen med en liten krabat gurglande och skrattande strax intill var i sanning helt fantastiskt. Att lilla Iza spyr, hickar och presterar ganska väldiga 2: or i både luft och fast form gjorde inget för att dämpa hur underbar hon är. Skulle en vuxen göra likadant så skulle vederbörande både bli utan vänner och troligen få sig ett rejält kok stryk.

Idag passade vi på att besöka sambo Agnetas mor Mary på äldreboendet och som de otroliga generaler vi är så planerades vårt fälttåg minutiöst.

Iza matades och fick nya blöjor för att hon skulle uppnå högsta möjliga beredskap inför besöket hos mormors mor.

Väl framme stegade vi resolut in och Mimmi tog ur Iza ur barnstolen för att bära med henne upp till Marys våning och rum. Inte nog med att Mary då skulle få glädjen att möta det lilla barnbarns barn tidigare än hon förväntat sig, men hon skulle även ha något att skryta med gentemot de andra gamla damerna och gubbarna på hennes avdelning. Vi hade alltså en lysande plan men den började gå i stöpet redan under tiden som Mimmi, Iza och jag väntade på att Agneta skulle parkera bilen.

Vi satt i fiket på entréplan och ur högtalarna i taket strömmade ljuv musik. Alltför ljuv som det verkade för Iza började genast klippa med ögonen och nicka till. Thorstein Bergman sjöng Dan Andersson med känsla och darr och den lilla babyn blev allt sömnigare. Hade det varit musik med någon sprallig höna som Siv Malmkvist eller Lill-Babs, eller några medryckande tongångar från Sven-Ingvars hade situationen antagligen varit en annan men nu lurade John Blund obönhörligen i vassen.

Den lilla tösabiten hann inte somna in fullständigt så Mimmi plockade resolut upp henne och begav sig som den ömma moder hon är med sin ömma moder mot dennes ömma moder. Själv satt jag kvar och tog bort tejpen från kartongen med den obligatoriska bakelsen. Denna delikatess, oftast i form av en hallonbakelse, är det näst viktigaste som vi har med oss. Det allra översta på listan är en kvällstidning och det ska vara Expressen.

Då tre generationer mammor anlände till fikarummet placerades den yngsta lilla guldklimpen i sin morfars knä, och småpratandet och attackerna mot bakelserna och kaffet kunde ta sin början.

När det fikats klart var det dags att logga in sig på datorn i det angränsande rummet för ett besök på Facebook. De gånger vi inte kan genomföra ett sådant blir Mary uppenbart putt, för hon vill se alla nya bilder och läsa statusuppdateringarna från den gångna veckan.

Agneta, Mimmi och Mary begav sig av till datorn och jag satt där som en lycklig fåne med lilla älsklingen i mitt knä.

Thorstein Bergman sjöng vidare ur högtalarna i taket och Iza sov så det knakade. När någon äldre, men även de yngre också, fick syn på henne så hörde jag exakt när det hände. Ett o eller a slapp alltid ur deras munnar vid anblicken av sötnosen som sov en fullständigt överflödig skönhetssömn.

Till min förvåning så upptäckte jag att musiken i taket var helt rätt. Jag började lyssna på Dan Anderssons formidabla texter och insåg med full tydlighet vilket fullkomligt geni han hade varit. Vackra, målande, sorgsna och ganska raka dikter med ett stort djup. Jag njöt och saknade varken Black Sabbath, Toto, Frank Zappa eller någon av de tusentals skivor jag belamrat mitt hem med. Det var Thorstein Bergman som gällde och ingen kunde bräcka honom just då. I mitt knä sov mitt lilla barnbarn allt djupare och jag fylldes av en värme som gjorde mig sprickfärdig av lycka. Det fanns ingenting jag hellre ville göra just då än att få hålla detta fantastiska nya liv i min famn.

Man kan sammanfatta situationen med att Iza vilade i mina armar medan stackars Thorstein fick vila vid sin mila.

Efter besöket åkte vi hem till vårt bo igen med vår trötta lilla bäbis, men larvigt nog så hann vi inte mer än innanför dörren så piggnade jäntungen på sig.

Plötsligt klarvaken och glad som en bankir med dubbla fallskärmsavtal kuttrade hon och gav ifrån sig de mest bedårande små läten. Med andra ord hela det program vi tänkt att hon skulle lyckliggöra gammelmormor med.

Så är det med småttingar, de har sin egen agenda och vi kan bara hjälpligt påverka den, och när jag tänker närmare på saken så ska det nog vara så eftersom det sällan är roligt när det är förutsägbart.

Imorgon till frukost finns här ingen lite solstråle och om det inte vore för en snäll sambo och fyra små galna kattungar så vore det risk för en riktig ökenvandring. Blir nog bra, men jag längtar redan till nästa visit för jag är en morfar och vi är sådana.