Stålhingsthaveriet
Det förväntade stålhingsthaveriet inträffade en dag förra veckan med ett ljudligt knak. Den gamla motionscykeln hade under en längre tid väsnats allt värre och växlat, vare sig jag växlade eller inte, mellan tungt och lätt på ett synnerligen oförutsägbart och irriterande vis då jag stånkade, stönade och i största allmänhet slet ut mig på den.
Det var som det amerikanska uttrycket, ”to go out with a bang”, som blev verklighet. Det sa pang, och sedan erbjöd tramporna inte längre något motstånd alls.
Jag som var inställd på ytterligare 30 minuter av svett och tårar blev både besviken och förvånad.
Skulle jag nu utan ett träningsredskap sakta men säkert förvandlas tillbaka till den kolossala bjässe på 90 kg som jag lämnat bakom mig i mars?
Sedan slog mig en annan tanke och den fyllde mig med stolthet. Det var jag som arbetat så hårt på det robusta träningsverktyget att det till slut brakat ihop av pur utmattning. Jag vann till slut över materia och var nog i praktiken tuffare än vad somliga tror.
Ett brett leende prydde strax min nuna men det ramlade av då jag insåg att min seger nog skulle bli dyrköpt eftersom jag var tvungen att öppna lädret och investera i något nytt pinoredskap.
För att rensa mitt huvud klev jag av den springare jag sprängt och lyfte vikter en stund men tanken svindlade och jag gjorde vad vilken förståndig man som helst i min situation skulle gjort, skrev ett nödmeddelande till min dotter.
”Stålhingsten har dött, behöver råd från dig och Joel.”
Jag visste nämligen att Camilla och hennes pojkvän hade ett förslag på en träningsmaskin värdig en svagfis som jag. Svarsmeddelandet löd som följer.
”Vad är en stålhingst?”
Camilla var skitskraj att det var min dator som gått hädan, vilket i praktiken skulle innebära åtskilliga timmars slit för henne att fixa i ordning den åt mig igen, men hon blev snart lugnad av ännu ett tydligt och rejält sms från sin far.
Redan samma kväll beställde vi ett nytt tortyrredskap att pina min kropp till underkastelse med, en crosstrainer.
Jag undrade genast hur det stavades eftersom mitt livliga sinne direkt började leka med det nya ordet.
Jag tyckte att det borde vara crosstrainer och inte cross trainer. Crosstrainer eftersom man tränar både armar och ben samtidigt i en spänstig fram och återrörelse. Som skidåkning ungefär, men med löjligt stora stavar.
Cross trainer fick mig genast att tänka på filmen, ”Life of Brian”, och scenen där de dödsdömda själva fick bära sina stora träkors längs Via Dolorosa till Golgata. Genom att släpa på dessa säkerligen hiskeligt tunga kors tränade de upp sina muskler till fin form lagom till det att det var dags att kasta in turbanen efter en positiv sång om livets förgänglighet. I den förra meningen var det för en gångs skull lätt att förstå det där med särskrivning. Hade jag i min iver plitat ner positivsång hade alla läsare genast sett en positivhalare och en apa för sin inre syn och det hade totalt förstört feelingen av svett, svårmod och vedermödor jag försökt skapa. Särskrivning är svårt och man får ständigt vara på sin vakt.
En annan betydelse på engelsk engelska är en arg tränare, som i.
”The trainer got very cross with us and was therefore a cross trainer. Ord är då verkligen att leka med!
Några dagar senare anlände ett stort och tungt paket till min dörr och till kvällen kom Camilla och Joel som, om inte räddande så, monterande änglar
Hantverkaren Joel fick ihop alla maskinens beståndsdelar i rätt ordning och på rekordtid. Min dotter och jag drog en lättnadens suck när vi insåg vilken match vi sluppit tack vare den snälle och hjälpsamme pojkvännen. Vi höll dock färgen rätt bra och nickade förnumstigt och sa kaxigt.
”Vi hade garanterat fått ihop den, men det kunde ha tagit en liten stund.”
Lycklig över att så snabbt ha fått den nya maskinen på plats och den gamla utslitna cykeln ur huset bjöd sambo Agneta och jag genast det unga paret på en middag på ett steak house.
På söndagen var jag lite ur form och kände mig både förkyld och allergisk och hade fortfarande inte fullt ut bestigit min crosstrainer men var full av tillförsikt inför den kommande veckans tränande. Jag hade placerat den på samma plats i mitt skivrum där cykeln stått tidigare men den nya manicken kändes mer som en stålgiraff eller möjligen en stålälg.
Jag låg på soffan och avnjöt den förnämliga nya platan med den amerikanska orkestern ”Strandgossers”, mer kända som ”Beach Boys”, när Agneta gjorde entré och sa följande förvånande mening.
”Jag lånar din nya maskin lite.”
”Nu jävlar kommer även Agneta igång med träningen”, tänkte jag och var djupt imponerad.
”Jag hänger några lakan här.”
Kom det sedan och till min lättnad var alltså tillvaron tillbaks i det normala, nästan. Jag lär i alla fall ha en av Sveriges dyraste tvättställningar i mitt rum.
Det var som det amerikanska uttrycket, ”to go out with a bang”, som blev verklighet. Det sa pang, och sedan erbjöd tramporna inte längre något motstånd alls.
Jag som var inställd på ytterligare 30 minuter av svett och tårar blev både besviken och förvånad.
Skulle jag nu utan ett träningsredskap sakta men säkert förvandlas tillbaka till den kolossala bjässe på 90 kg som jag lämnat bakom mig i mars?
Sedan slog mig en annan tanke och den fyllde mig med stolthet. Det var jag som arbetat så hårt på det robusta träningsverktyget att det till slut brakat ihop av pur utmattning. Jag vann till slut över materia och var nog i praktiken tuffare än vad somliga tror.
Ett brett leende prydde strax min nuna men det ramlade av då jag insåg att min seger nog skulle bli dyrköpt eftersom jag var tvungen att öppna lädret och investera i något nytt pinoredskap.
För att rensa mitt huvud klev jag av den springare jag sprängt och lyfte vikter en stund men tanken svindlade och jag gjorde vad vilken förståndig man som helst i min situation skulle gjort, skrev ett nödmeddelande till min dotter.
”Stålhingsten har dött, behöver råd från dig och Joel.”
Jag visste nämligen att Camilla och hennes pojkvän hade ett förslag på en träningsmaskin värdig en svagfis som jag. Svarsmeddelandet löd som följer.
”Vad är en stålhingst?”
Camilla var skitskraj att det var min dator som gått hädan, vilket i praktiken skulle innebära åtskilliga timmars slit för henne att fixa i ordning den åt mig igen, men hon blev snart lugnad av ännu ett tydligt och rejält sms från sin far.
Redan samma kväll beställde vi ett nytt tortyrredskap att pina min kropp till underkastelse med, en crosstrainer.
Jag undrade genast hur det stavades eftersom mitt livliga sinne direkt började leka med det nya ordet.
Jag tyckte att det borde vara crosstrainer och inte cross trainer. Crosstrainer eftersom man tränar både armar och ben samtidigt i en spänstig fram och återrörelse. Som skidåkning ungefär, men med löjligt stora stavar.
Cross trainer fick mig genast att tänka på filmen, ”Life of Brian”, och scenen där de dödsdömda själva fick bära sina stora träkors längs Via Dolorosa till Golgata. Genom att släpa på dessa säkerligen hiskeligt tunga kors tränade de upp sina muskler till fin form lagom till det att det var dags att kasta in turbanen efter en positiv sång om livets förgänglighet. I den förra meningen var det för en gångs skull lätt att förstå det där med särskrivning. Hade jag i min iver plitat ner positivsång hade alla läsare genast sett en positivhalare och en apa för sin inre syn och det hade totalt förstört feelingen av svett, svårmod och vedermödor jag försökt skapa. Särskrivning är svårt och man får ständigt vara på sin vakt.
En annan betydelse på engelsk engelska är en arg tränare, som i.
”The trainer got very cross with us and was therefore a cross trainer. Ord är då verkligen att leka med!
Några dagar senare anlände ett stort och tungt paket till min dörr och till kvällen kom Camilla och Joel som, om inte räddande så, monterande änglar
Hantverkaren Joel fick ihop alla maskinens beståndsdelar i rätt ordning och på rekordtid. Min dotter och jag drog en lättnadens suck när vi insåg vilken match vi sluppit tack vare den snälle och hjälpsamme pojkvännen. Vi höll dock färgen rätt bra och nickade förnumstigt och sa kaxigt.
”Vi hade garanterat fått ihop den, men det kunde ha tagit en liten stund.”
Lycklig över att så snabbt ha fått den nya maskinen på plats och den gamla utslitna cykeln ur huset bjöd sambo Agneta och jag genast det unga paret på en middag på ett steak house.
På söndagen var jag lite ur form och kände mig både förkyld och allergisk och hade fortfarande inte fullt ut bestigit min crosstrainer men var full av tillförsikt inför den kommande veckans tränande. Jag hade placerat den på samma plats i mitt skivrum där cykeln stått tidigare men den nya manicken kändes mer som en stålgiraff eller möjligen en stålälg.
Jag låg på soffan och avnjöt den förnämliga nya platan med den amerikanska orkestern ”Strandgossers”, mer kända som ”Beach Boys”, när Agneta gjorde entré och sa följande förvånande mening.
”Jag lånar din nya maskin lite.”
”Nu jävlar kommer även Agneta igång med träningen”, tänkte jag och var djupt imponerad.
”Jag hänger några lakan här.”
Kom det sedan och till min lättnad var alltså tillvaron tillbaks i det normala, nästan. Jag lär i alla fall ha en av Sveriges dyraste tvättställningar i mitt rum.
Kommentarer
Trackback
